Då var bikinilinjen (också) fixad!

Några undrar hur det gick med hjärtoperationen. Möjligen har jag glömt berätta att det var dags för operation i fredags. Här har jag beskrivit lite hur hjärtat fungerar när det slår som det ska. Men så kan hjärtat få för sig att tokslå, med en puls på 180 i stället för normala 60. Då blir det inga effektiva hjärtslag och efter ett tag blir man lite matt, eller svimmar. Anledningen till att hjärtat rusar iväg sådär kan vara en extraledning i hjärtats elsystem, som ställer till det.

avnodalDet är precis så det har känts. Ofta har det inträffar när jag böjt mig fram, ungefär som om ett par dåligt isolerade elsladdar skapat elektrisk rundgång av något slag. Fenomenet kallas  atrioventrikulär nodal återkopplings-takykardi och ingen vet varför det blir så, eller hur en sådan där extraledning uppstår.*

Det kan vara lite hindersamt i vardagen, för när det inträffar har jag bara en kvart på mig att hitta någonstans att ligga ner för att inte svimma. Det brukar gå att ordna; det är bara en gång när jag varit ute på stan som det kunde ha blivit besvärligt. Men just som jag kroknade stannade en taxi intill mig och ut klev en två meter lång taxichaufför från Uganda, som fångade upp mig och körde mig till Södersjukhuset. Väl där konstaterade man vad det handlade om, spelade in hjärtrytmen, och fixade så att hjärtat slog normalt igen. Det hade jag glädje av nu inför operationen, för jag slapp en del förundersökningar som kan vara jobbiga.

Men i alla fall. I fredags (sju på morgonen!) var det dags att göra något åt det. Det går till så att man knipsar av den där extraledningen. Och det sker i sin tur genom att man går in via ljumsken, eller båda ljumskarna i mitt fall, med en massa utrustning, ungefär som för en utflykt i fjällen. Värmeaggreget, kylanlägnging, kamera och jag vet inte allt. Så letar man upp den där extraledningen och – lite beroende på var den befinner sig – bränner eller fryser av den. ”Klart!” sa läkaren efter en liten stund. ”Va, redan!?” sade jag.

Sedan var det bara att ligga still resten av dagen med tryckförband på ljumskarna för att det skulle läka igen hjälpligt och vid stängningsdags på fredag eftermiddag hämtade sonen och körde hem mig. Mycket smidigt det hela. Sedan återstår ju att se om det lyckades, eller om det ligger ytterligare någon extraledning och lurar. I så fall får jag göra om det, men nu känns det ju som ett rätt odramatiskt ingrepp.

bikinilinjeOch javisstja, bikinilinjen. Den fick jag fixad på köpet. Sjuksyrran som rakade mig berättade att det numera är många som är vaxade och att hon ofta inte behövde raka alls.

”Männen också?” undrade jag. ”Jajamän!”

(Personerna på bilden har ingenting med de personer som omnämns i inlägget att göra.)

*Möjligen kan elkunniga personer få ut något av följande beskrivning: Vid AVNRT finns dels en anteroseptal bana med snabb fortledningsförmåga men med lång refraktäritet, dels en posterior bana med långsammare fortledningsegenskaper men samtidigt kortare refraktäritet.

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

35 svar på Då var bikinilinjen (också) fixad!

  1. Skogsgurra skriver:

    En elektriker som uttrycker sig på det viset skulle jag inte ens anförtro installation av en lampa i skafferiet. Och det av flera skäl.

    För det första uttrycker han sig på ett sätt som ingen normal människa förstår. Och då är det söderkishantverkarvarning – ”Jorå, damen. Det fixar vi lett. Ska bara juvenera dom häringa grimaljerna fusst!”

    För det andra så gör han det alldeles för svårt och komplicerat. Gå in ”där nere” (man undrar ju lite) när ett enkelt snitt och en avbitare hade varit mycket enklare.

    För det tredje – han såg verkligen till att det drog ut på tiden. ”Till stängningsdags” – det blev nog inte billigt. Men såna är dom.

    För mycket länge sedan var jag involverad i en liknande episod i samband med födsel. Det hade fyllts i en blankett där personliga tillhörigheter, som patienten hade lämnat ifrån sig, noterades. Läskunnig som jag är kunde jag inte låta bli att titta igenom den ganska omfattande listan där allt från astmaspray till örhängen kunde prickas av. I rutan ”Pälskrage” fanns ett kryss. Jag funderade mycket över detta, det var den första juli och påfallande varmt.

    Det är först nu, när jag fick veta detta med bikinilinjen, som jag inser varför krysset satt där.

  2. Olgakatt skriver:

    Särskilt allmänt elkunnig är jag inte men litet om neuronal ledning kan jag, så, jo, skillnaden på de två banorna är fullt begriplig. Den främre, som leder en impuls snabbt, tar lång tid på sig att ladda om till nästa impuls, den bakre, som leder långsamt, kan släppa fram nästa ”tåg” efter kortare vila.
    Håller tummarna att din ablation gör susen!

    • Karin skriver:

      Tack för översättningen! Jag misstänkte att det var så det låg till. Och när jag har läst på lite om ablationer ser jag att man tidigare brukade knipsa den där banan med snabb impuls och lång återhämtning, men att man nu gör tvärtom. Eller om det var tvärtom. Hur som helst är jag glad att jag väntade med ingreppet, för det verkar som om tekniken förfinats de senaste tio åren.

  3. Kicki skriver:

    Sven Ivar Seldinger på Mora Lasarett var den läkare som utvecklade ”den i särklass elegantaste metoden” (enl. artikel i läkartidning) att gå in i ljumsken med med en kateter och leta sig fram till hjärtat och fixa till det. Hans hustru Britt-Lis var en mycket duktig konstnärinna som gjorde barnboksillustrationer och fantastiska akvareller.

    Artrioventrikularknutan, ett ord att älska, Fast hiskabunten går inte heller av för hackor.

    • Karin skriver:

      Nej, hiskabunten går nog inte av för hackor, men jag tror ändå inte man ska pröva hållbarheten med den metoden!

      Jösses vad jag känner mig medicinhistorisk! Först Seldingermetoden och sedan opererades jag av Hamid Bastani som utvecklat frystekniken, som är mycket skonsammare än att bränna av tåtarna. En av fördelarna är att man kan backa och tina upp om det verkar vara fel tåt man ger sig på.

      • Olgakatt skriver:

        I en artikel om eponymer i Läkartidningen finner man detta om nämnde His:
        Wilhelm His Jr (1863–1924), kardiolog och biokemist, gjorde upptäckter om pyridinacetat. Hans namn lever kvar i dag i benämningen av hjärtats retledningssystem som His´ bunt. Han blev rektor för Charité Klinikum i Berlin och verkade bla för ökad insyn i innehållsdeklaration av patenterade läkemedel [11].

      • Karin skriver:

        Ack forna tiders vetenskapsmän! Bra idé det där med att innehållsdeklarera medicinerna! Hiska buntens upptäckare verkar ha byggt vidare på en annan eponyms upptäckter, Purkyně, som gav namn år purkinjefibrerna som bildade just den där bunten. Och när han ändå var i farten kartlade han hjärnans nervceller, skrev ett par böcker om optik och översatte Shillers dikter från tyska till tjeckiska…

  4. Karin på Pettas skriver:

    Hiskabunten fastnade jag för:)
    Så skönt att du har fått bikinilinjen fixad och att du slipper falla ihop i armarna på påpassliga taxichaufförer. Tack och lov för dem förstås!
    Lycka till på alla sätt!

  5. Anna skriver:

    Skönt att allt gick bra! Men jag *fattar* inte varför de går in via ljumskarna, och hur det är elegant. Är inte det en jätteonödigt lång väg mellan ljumskarna och hjärtat? Och läker inte ljumskarna väldigt långsamt?

    • Karin skriver:

      Jag har lite bristfälliga kunskaper här, men kanske någon annan kan hjälpa till? Jag tror att det kan ha att göra med hur man tar sig in i lämplig hålven, eller något åt det hållet. Man vill gärna använda sig av en autostrada rakt in i hjärtats förmak och då gäller det att komma in i hålvenen på enklaste sätt. Troligen går det via armvecket också, men kanske inte med så många olika pryttlar samtidigt?

      Nackdelen är förstås att ljumskarna läker långsamt. Fördelen är å andra sidan att jag inte får lyfta något tungt på en vecka, jag kan vara konvalescent och peka på vad jag vill ha!

  6. Agneta skriver:

    Grattis till lyckat ingrepp! Kunde du följa det hela via bildskärm?
    Jag gjorde något liknande för några år sedan, dvs. endast via ena ljumsken och ingreppet då handlade om ballongsprängning i ett av hjärtats kranskärl och ditsättande av en stent. Allt gick att följa via rätt stor bildskärm monterad över britsen jag låg på. Tror att operatören också höll koll på skärmen vad han gjorde så att det blev rätt. Faktiskt intressant att beskåda det hela. Tack och lov i svart-vitt – gissar att det sett läskigt ut i färg. Efteråt samma procedur: lång vila med tryckförband och en tyngd på ljumsken.

    • Karin skriver:

      Tack!

      Jag fick aldrig något erbjudande om att kika – hela övervaknings- och styrningsmomentet skedde utom synhåll. Lika bra det, troligen annars hade jag nog blivit odräglig (”Men kolla där, vad kan det vara och ska du verkligen åt det där hållet nu, nej stopp och belägg, uppåt är det väl i alla fall!!”)

  7. Kulturchefen skriver:

    Nej men var tog kommentaren vägen? Äsch. I alla fall, grattis och hoppas tåtarna håller. Jag väntar på att mamma ska komma från uppvaket till avdelningen, hon har fått en ny höft idag. Älskar systemet! 250 pix kostar det, som hittat.

    • Karin skriver:

      Åh, gratta din mamma till ny höft! Känner flera nya höfter i olika generationer som är jättenöjda. Men det krävs lite tålamod i början. Och vad skulle det inte ha kostat om vi inte haft detta förnämliga system som vi ska vara väldigt rädda om!

      • Kulturchefen skriver:

        Jamen, verkligen! Undrar vad en höft kostar i staterna? Jo, allt hade gått bra och lilla mamman var pigg och hungrig när hon landade på avdelningen. Country i hörlurarna hade hon haft och det gick an, tyckte hon.

  8. Musikanta skriver:

    Hoppas att du är vid gott mod – det verkar du ju vara – och att allt läker som det ska. Och att du inte har alltför ont. Skönt i alla fall att du bor i Stockholm med tillgång till de duktigaste läkarna och de modernast metoderna.
    Krya på dig och kram från Ingrid

    • Karin skriver:

      Tack Ingrid! Allt har gått bra och det är bara att avvakta och se hur det går de närmaste månaderna. Om det där hjärtsnurret inte dyker upp igen på tre månader kan jag nog anse att problemet är borta. Väldigt skönt i så fall!

  9. Anne-Marie skriver:

    Oj, det låter dramatiskt. Och vilken tur med den långa taxichauffören.
    Numera verkar det som om ingreppen kan bli minimala och att man kan lämna sjukhuset snabbt. Tur det kanske.
    Hoppas att hjärtat slår som det skall framöver. :) Och att du fortsätter att må bra.

    • Karin skriver:

      Egentligen är det mindre dramatiskt än det låter. Ofta kunde jag behärska hjärtrusningarna ganska snabbt och ibland räckte det med att luta sig bakåt på stolen en stund (om jag t.ex. satt i ett sammanträde). Men att stå upp gick ju inte, så visst var det opraktiskt många gånger! Och tekniken har ju verkligen utvecklats. Så tacksam att det inte var frågan om att såga upp bröstkorgen som man gjorde förr. Om man gjorde något alls.

      • Skogsgurra skriver:

        Rista blodörn, menar du?

        Det har jag varit med om. Lyckligtvis var jag sövd och det var faktiskt det jag trodde du skulle göra när jag påpekade det olämpliga i att ordna kusinträff veckan efter operationen.

        Men annars kan jag verkligen rekommendera en sådan operation. Den genomförs fortfarande och jag har svårt att tro att det går att genomföra byte av fyra kranskärl genom ett hål i ljumsken.

      • Karin skriver:

        Lite kranskärlsfix går tydligen att ordna via ljumsken (se Agneta i går 16:52), men att byta ut dem den vägen kanske inte låter sig göras. Men ljumsken kan bli inblandad ändå, har jag förstått, om man måste låna lite blodkärl från benet för rörbytet i hjärtat.

  10. Pysseliten skriver:

    Härligt att allt gick bra och framför allt att slippa stöket med rusande hjärta framöver! Jag minns från en kurs om biomaterial att man även kan sätta in stents via ljumsken. Och nu ser jag att det var just vad Agneta har gjort! Vi var på ett företag som tillverkade utrustning för detta och mest kommer jag ihåg kontrollanterna som satt vid varsitt mikroskop.
    Förresten görs ljumskbråck helst via naveln, kanske för att läkningen då ska gå snabbare. Jag fick ju en extra lång öpning i ljumsken när dom först trodde det var en cysta som skulle bort, men som visade sig vara ett bråck.

    • Karin skriver:

      Visst är det lite jobbigt med läkningen just i ljumsken, för där är man ju ganska rörlig. Men hur man fixar ljumskbråck via naveln – det övergår mitt förstånd. Det är ju lite i vägen däremellan, liksom. I alla fall på mig…

      • Pysseliten skriver:

        Tror det har att göra med att man lagar bråcket från rätt sida om bukväggen när man går in via naveln. Hål i ljumsken innebär mer pill, då man förstärker ”smithålet” från fel håll, med någon slags nät som helst ska sitta på insidan av bukväggen.

  11. Kulturchefen skriver:

    Jag tycker det hela är ohyggligt abstrakt och ganska läskigt. Vid höftbyte är det liksom hamrande och spikande och jag kan ju inte ens titta när jag blir stucken i armvecket. Härdade mig under några år genom att bli blodgivare, men tycker fortfarande att det är konstigt att man kan byta ut saker, gå in via naveln eller … isch.

    Mamma var betydligt coolare än jag skulle ha varit. :)

    • Karin skriver:

      En höftopererad person förklarade fördelarna med byggmaterialen för mig häromdagen. ”Du vet höftledkulan och håligheten den rör sig i är liksom tapetserade med smärtnerver. Men de här materialen har inget sånt, så det kan inte göra ont, helt enkelt!”

  12. Tove Olberg skriver:

    Så fint du har blivit åtgärdad, med en fin bikinilinje på kuppen dessutom! All Lycka Till!
    Det var då en utmärkt taximan!
    Gillar mest atrioventrikulärknutan;
    Ett intressant inlägg med ” http://www.karinenglund.com knorr” och därtil kommentarerna :)

  13. Hans Pettersson skriver:

    Behändigt ingrepp – nu får vi hoppas att det inte behöver knipsas av någon extra elledning mer. Och att hjärtat blir lika bra som bikinilinjen.

Kommentarer inaktiverade.