Still standing

ladan 7

Den här ladan började jag fotografera för några år sedan. Olika datorproblem (diskbråck, mm) har gjort att det i dag är svårt att datera bilderna, men denna torde vara från 2008 i alla fall. Och varje vinter bävar jag för hur det ska gå. Orkar den en vinter till?ladan mars 13 

Jo, den kämpar på. Den här bilden tog jag i förrgår. Den knäar lite mer för varje år, men den står upp i alla fall. Heja!

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

30 svar på Still standing

  1. margaretha skriver:

    Jag känner mig befryndad med den, fast jag inte åldras lika vackert.
    Margaretha
    som även hon
    knäar

  2. Tord skriver:

    Om du inte gjort något mystiskt med bildfilerna så borde EXIF-informationen finnas kvar med information om när bilden togs.
    Om du kör windows så kan du högerklicka på bilden, välja egenskaper, fliken sammanfattning och sen knappen Avancerat. Här har du massor av mer eller mindre meningsfull information.
    Om du väljer att visa bilderna i mappen som ”Detaljerad lista” så kan du högerklicka på kolumnförklaringen längst upp, välja ”mer…” och sedan klicka i ”Datum som bilden togs” och på så vis sortera dem i kronologisk ordning.

    • Karin skriver:

      Tack för tips! Ska kolla om jag hittar något.

      Problemet är att filerna verkar ha fått nytt ”födelsedatum” när de återuppväcktes från de döda, på en kraschad hårddisk. Den kronologiska ordningen försvann, liksom och de ligger huller om buller. Men jag ska verkligen kolla upp lite noggrannare. Hur var det nu man högerklickar på en Mac…

  3. Eva skriver:

    Har härliga minnen av hur du forcerar terrängen i olika väderlekar för att ta bilder av detta hus. Åldras vackert, jag vet inte det? Ser mer ett förfall i stor ensamhet i bilden.
    Ingen vårdar, ingen stöttar, stackars lilla hus!

    • Karin skriver:

      Precis, kom regn, kom snö – eller fästingar för den delen. Jag trotsar alla faror för denna mångåriga dokumentär!

      Undrar om den känner sig ensam? Det ligger ju i ängsladans natur, tänker jag, att vilja vara lite för sig själv. Men visst har jag funderat på om det vore möjligt att göra någon liten renoveringsinsats…

  4. Musikanta skriver:

    De här gamla husen är välbyggda så det kommer nog att stå sig en tid framöver i alla fall innan det säckar ihop. Ifall inte någon får för sig att bräderna kan användas till någon öppen spis.
    Himlen var i alla fall lika intensivt blå vid bägge fototillfällena.

    • Karin skriver:

      Jag vågar mig inte in för att studera byggtekniken, men det ser ut som om den timrade delen till vänster har en betydligt bättre takbjälke än den högra, brädbyggda delen.

  5. Kulturchefen skriver:

    Nåt obändigt vackert är det med gamla hus som vägrar att ge upp!

    Min dator började bli senil för ett tag sedan. Den glömde bort att den hade webkamera först, sedan högtalare och usb-portar. Nu tror den att den är något helt annat och bara blinkar när man försöker starta den. Blink, blink.

  6. Pysseliten skriver:

    Träden runtom har ju inte växt så mycket. Borde inte granen till höger framför huset hunnit bli lite större på fem år? Nåväl, det är ett fint hus i sin rucklighet.
    På svärföräldrarnas sommartorp fanns ett liknande hus, men i bättre skick, om än helt obeboeligt! Fönster och dörrar fanns kvar. (Förresten, har det där varit ett boningshus?) En gång när min man var liten kom en gubbe spatserande på tomten och berättade att han var född i det gamla huset, som kallades för gråhuset. I köket. Familjen hade varit stor, men några barn hade dött. Huset som var byggt på 1700-talet hade ett kök och ett rum, en trappa upp fanns ett stort loft med rötna golvplankor. Ett stort finns väggfast skåp satt på väggen i stora rummet. När dom sålde torpet övervägde jag att ta med skåpet, men mitt hjärta sa att det skulle få bo kvar i sitt hus. Jag måste nog åka förbi i sommar och titta till huset. Det är nog fotat varje sommar som jag var med där. Otroligt vackert det med, precis som ditt?

  7. Krönikören skriver:

    Usch. Ungefär som att se sig i spegeln. ;)

    • Karin skriver:

      Hur ska jag svara nu då?

      Såhär: Nä, det tror jag väl ändå inte!
      Alternativt: Ja, visst är den fin!

      Men jag förstår hur du tänker. Jag identifierar mig starkt med ladan och försöker påminna mig om att dess förfall inte nödvändigtvis måste vara parallellt med mitt eget.

      • Krönikören skriver:

        Haha! Tänkte inte på att jag satte dig på pottkanten. Men jag är helt övertygad om att ladan förfaller fortare och värre än vad vi gör.

  8. olgakatt skriver:

    I många år hade jag häst på bete där det stod en starkt lutande lada. Den var, när jag först kom dit, förankrad med en stark vajer i en stor ek. Man var varje år rädd att den skulle falla och jag inhägnade den med extra el-staket för hästarnas säkerhets skull. Till slut rev bonden den och fällde eken som var svårt sargad av vajern. Vi kallar fortfarande det betet för ”Lutande ladan” fast den yngre generationen aldrig sett nån lada där.
    Trist nog följde jag inte förfallet i bild som du gör. Ett berömvärt företag och väldigt vackra bilder!

    • Karin skriver:

      Tack! Jag hoppas det står där länge än.

      Sådana där namn på platser är väldigt intressanta, namn som bär med sig minnen av händelser som många glömt. Jag försöker samla på mig sådana i mina hemtrakter, men upptäcker att det nog bara är jag som minns en del av de där konstiga namnen. Och jag som inte ens minns varför. ”Skänksvängen” heter en tvär krök på vägen nära vårt hus. Ungefär som Kungens kurva. För där var det en gång någon som svängde för tvärt och tappade en skänk från flakvagnen. Men vem? Ingen vet och väldigt få vet ens att det heter skänksvängen.

Kommentarer inaktiverade.