Lördagstema: Rädslor

Denna lördag är temat Rädslor och det är Olgakatt som är temavärd för december.

Är du inte rädd? Den frågan får jag ofta när jag är ensam i huset på landet. Och liknande frågor fick jag som barn, när jag skulle gå den långa vägen hem i eftermiddagsmörkret efter skolan. Jag valde oftast den kortare, men oupplysta, vägen över rullstensåsen och över den blåsiga vidd som gick under samlingsnamnet Styggängen. Det var nog en effektiv KBT-träning att kunna konstatera, dag efter dag, att de där hotfulla siluetterna av björn och varg, som kantade hemvägen, bara var fredliga buskar i dagsljus. Jag är mycket tacksam över att jag inte är mörkrädd, för det verkar så opraktiskt.

Nej rädd blev jag nog först på allvar när jag fick barn. Allt som kunde hända dem! Alla olyckor som man plötsligt upptäckte i nyhetsflödet. Men man måste ju klara det också, låta dem få pröva på, släppa på tyglarna vartefter. Till priset av mycken oro och vånda, visst, men det ingår i föräldrarollen.

voltadOch efter en kullerbytta med bilen för många, många år sedan sitter en rädsla kvar i kroppen, som jag inte kan göra något åt. Det gick bra den gången; bilen hamnade upp och ner, men jag kunde krypa ut genom bilens sidoruta.

Bilden är inte från min vurpa utan från en nyhetsartikel nyligen. När jag passerar en sådan här scen längs vägen, eller till och med när jag ser en tidningsbild, hugger det till i hjärtat. Än idag, trettio år senare, börjar adrenalinet pumpa vid minsta sladd.  Kroppen minns.

Övriga lördagstemabloggare finns här: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Det här inlägget postades i Livet, Lördagstema och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

10 svar på Lördagstema: Rädslor

  1. Kicki skriver:

    Jag har funderat på det där med rädsla och oro. Jag är konflikträdd, det lär ska vara bra, numera. Men jag är inte konfliktorolig. Är oro och rädsla samma sak eller är det en artskillnad? Oro syftar framåt, men rädsla är mera ”nu”. Eller?
    Nog kan jag tänka mig att din oro för barnen har varit överhängande många gånger, som dom har singlat omkring i världen. Och egentligen, går det någonsin över?

    • Karin skriver:

      Nej, det gör ju inte det. Går inte över alltså, och sedan är det ju barnbarnen… Och oron och rädslan hakar nog i varandra, rätt ofta i en kedja: hoppas allt går bra, hoppas inte det hänt något, men var ÄR dom…

  2. Karin på Pettas skriver:

    Jag var aldrig rädd jag heller innan barnen kom. Sedan kom rädslorna att det skulle hända mig själv något så de blev moderlösa, eller hända dem något, men det går ju inte att gå omkring och vara rädd för livet…man måste släppa taget för att inte kväva andra med sin rädsla. Men visst, fastän de är vuxna och att det finns barnbarn nu så går tankarna allra först till dem om något läses upp på nyheterna om en olycka här eller där.

    • Karin skriver:

      Ja, jag minns paniken när mina barn var två och tre år och jag fick ett felaktigt besked efter en mammografi. Det FÅR inte vara så, nu måste jag ju leva minst tjugo år till… Och det gjorde jag ju.

  3. Kicki skriver:

    Oron/rädslan består men föremålen växlar, ungefär.

  4. Musikanta skriver:

    Jag håller också med om att oron för barnen var den allt överhängande rädslan när de växte upp. Inte så farligt med de äldsta, men värre med Mirren. Men jag var en mycket äldre mamma när jag fick henne och definitivt mer mogen.

    En bilolycka sätter sina spår, man blir aldrig riktigt lugn om man varit med om en sådan även om det gick bra. Jag blir alltid rädd när det står en bil och väntar för att köra upp på vägen eftersom jag varit med om att en gjorde det en gång när jag kom i hög fart så jag fick styra över min bil till andra sidan vägen för att inte krocka. Min skyddsängel såg till att det inte kom en mötande bil…
    Ingrid

  5. Pysseliten skriver:

    Jag är mörkrädd. Det är verkligen opraktiskt! Oro att något ska hända barnen, känner jag ofta, men sällan rädsla. Det är någon enstaka gång när ett barn ”kommit bort”, då reser sig håren på ryggen och köttet blir kallt. )tror hjärnan krymper också)

    • Karin skriver:

      Ja, det är ju en glidande skala det där från oro till ren fasa, när man någon gång fått anledning att släppa loss fantasin om vad som kan ha hänt barnen. Och så lättnaden när det visar sig vara alldeles odramatiskt och ofta ett missförstånd.

Kommentarer inaktiverade.