Hur är det nu ett ankare ser ut egentligen? Ungefär så här?
Västmanländskan serverar teman till Galleri fredag i december och först ut är Tro, hopp och kärlek.
Jag är inte särskilt inläst på bibeln, men detta känner jag i alla fall igen från första korinterbrevet. ”Och störst av allt är kärleken…” Det brukar illustreras med ett hjärta för kärleken ett ankare för hoppet och ett kors för tron.
Djupdykning i hemarkivet, leta, leta, leta… någonstans, i något hus, i någon av lådorna, har jag sett bilder som borde passa.
Här hittar jag ett kors, men det räcker ju inte. Konstigt kort förresten, ”Hjertlig lyckönskan” och så ett kors, något som man kanske mer förknippar med begravningar. Ingen adress, ingen avsändare, inget frimärke, så det var kanske någon som kom på att det var fel slags kort och inte skickade.
Nästa fynd illustrerar väl både tro och hopp?
Och titta här, detta kan man väl med lite god vilja tolka som Hopp och Kärlek? Om man lägger ihop de olika bilderna får vi dagens tema: Tro, hopp och kärlek.
Fredagsgalleristerna finns under rubriken Galleri Fredag i sidhuvudet. Ska bli spännande att se alla andras tolkning av temat. Och nästa fredag är det Lucia!
Träffade på 70-talet, systrarna Faith, Hope och Charity, Tre damer som då var över 80 år och som tagna ur en gammal roman. Faith och Hope var tvllingar och Charity stotasyster. De levde verkligen upp till sina namn, och lärde mig allt om de tre helgonen – varav jag naturligtvis glömt det mesta. Deras mamma (redan då i salig åminnelse) hette Sophia.
Margaretha
Helt otroligt! Som helgonen och deras mamma Sophia. Ska se om jag hittar någon bild.
Här är hon helgonmamma Sophia med sina döttrar Tro, Hopp och Kärlek!
”mina” tre damer såg inte fullt så helgonlika ut – men det vete 17 om de inte var det.
M
Tre vise män/kungar går ju igen i historien och förlorar sig i tidiga berättelser. Hur är det med de tre jungfrurna/helgonen? Är det samma sak med dem?
I Les Saintes Maries de la Mer hittade vi den här bilden i stadshusentrén: http://www.gke.org/pub/files/De%20tre%20mariorna.jpg
Vi frågade (fast vi anade svaret) vilka de voro (jo, det blev ju så) och fick skilda besked. Det strömmade till folk från alla håll och vi fick ett antal olika namn. Till slut kom det en auktoritet ut ur en glugg och skrev ner namnen på dem. Det visade sig då att det egentligen bara var en enda Maria. Dom andra bara hängde med, liksom.
Fråga: Betyder Salomé, Jacobé och Marie nånting som skulle kunna tolkas som tro, hopp och kärlek?
Salome borde vara femininformen av Salomo som kommer ur ordet Shalom, fred, alltså.
Jakobé har väl likaså sitt ursprung i Jakob som jag har för mig har en betydelse som lurifax ungefär.
Marie är en form av Maria och det troor jag är en form av Miriam.
Inte mycket tro, hopp och kärlek där alltså?
Det verkar som om de där tre systrarna och deras mamma finns i andra religioner också och att det är lite glest med fakta kring dem. Men om jag förstått rätt hade de alla grekiska namn från början och verkar komma från förkristen tid.
Men Salomé,, Jacobé och Marie verkar vara ett annat gäng.
Min morfarsmor hade en kusin som tjänstgjorde som hemhjälp åt min mfm. Tilda var hennes namn. Hon hade varit gift ett kort tag med en bonde som tog livet av sig och detta ansåg min mamma och hennes syskon berodde på att Tilda predikade helvetets
eld när något inte var helt moraliskt riktigt, det må vara vad som helst. Tilda var
alltså mycket gudsnådelig och gick ofta på bönemöten och jag kan gott föreställa mig att
någon av hennes församlingskompisar skulle skicka kort med kors på till Tilda på
en bemärkelsedag.
En annan av mina släktingar, en tämligen ung man då följande inträffade, var jäktad och sprang in på en blomsterhandel för att beställa blommor och bud till en födelsedag.
När väl buketten var komponerad rev han raskt åt sig ett litet kort och skrev några rader.
Vad han inte såg och inte blomsterbudet heller var att på kortet stod ”En sista hälsning”
Hur gick det för den unge mannen? Hoppas det inte var till en tilltänkt flickvän han skickade en sista hälsning! Det där med att skicka budskap i form av blommor var ju en populär och välutvecklad konst förr. Och hans budskap kunde ju bara tolkas på ett sätt.
Så sant, fina bilder som illustrerar detta svåra tema.
Ha en fin helg!
Riktigt klurigt tema. Trevlig helg till dig med!
Vackra gamla kort som bokmärken. Fint!
KRAM Anna
Jag är väldigt svag för den där sortens gammaldags helt ohejdade dekorationslusta.
Kan inte lyckönskningskortet med korset vara något för en konfirmand?
Jo, det tror jag absolut. Ett stående kors, gärna utan utsmyckning och mycket gärna svart, associerar jag till begravning. Korset i övrigt är en ganska neutral kristen symbol. Speciellt i ljusa färger och med blomster. Sädesaxen antyder någon form av materiell välgångsönskan.
Jo, så är det säkert. Undrar om det inte förekom något liknande i min ungdom.
Nu tror jag nästan att jag stannar kvar
hemma i Sverige och blir stadig karl!
Jag brukar försörja mig ibland
som tatuerare i land.
Drakar och ormar kring armar och ben,
sol, stjärnor, tron, hoppet och kärleken –
Sån’t gör man numera, som fröken vet,
med elektricitet.
Är det originalet? Är det ursprungstexten till det där ”sånt gör man numera som fröken vet”- citatet, som jag bara hört de sista raderna av. Vem skrev?
Som representant för det hedervärda elskrået kan jag bidra med en kompletterande upplysning.
Det är samme författare som presterat de här raderna:
”Jag räknar ej orden så noga i kväll
för elektriciteten, den gör mig så säll”
Men! Tatuerarevalsen och nu Telegrafisten Anton Hanssons vals. Hur har jag missat att det där med sånt gör man numera osv ingår i taturearevalsen? Känner mig rätt så blåsippig, som man skulle ha sagt i den skrattande språkpolisens bås.
Det var bra att du kom på det själv. Jag är dålig på att finkänsligt tala om för folk att dom har stora luckor i sin bildning. Nu slapp jag ju det.
Hade tänkt komma upp till brukssamhället och inspektera kålsoppan (originalet, som fått efterföljare här i hyttan). Men eftersom en klantig förare satte bilen på sniskan på vår väg och bonden, som skulle dra den rätt, fortfarande lider av livlig tarm så blir det inget. Lider för övrigt själv av samma sak. Måste ha blivit smittad vid telefonsamtal med bonden igår.
På påstående ett frågar jag (förvånat): Är du?
På dikeskörningsdramat frågar jag bara: Vinterkräks?
Och välkommen hit (Tvåbo) när bilen är på rätt köl igen. Jag är kvar till i morgon.
På svar 1 svarar jag: —–
På fråga 1 svarar jag: Vet inte än. Innebär inte det mer än livlig tarm?
På inbjudan 1 svarar jag: Varken bonden eller jag är kurerade så snart.
På outtalad fråga svarar jag: Jo, det var jag. Men viss ursäkt i jökelkantshöga snödrivor finns.
…och här sitter jag igen och bara skrattar åt alla härliga historier, både i ditt inlägg och i kommentarsfältet. Det är nästan som att komma in till ett berättartillfälle som Kura skymning eller så.
Den sista bilden påminner mycket om en glansbild/bokmärke som jag har någonstans i mina gömmor.
Jag får hoppas och tro att du har fått ordning på rören!
Det muntrar upp i mörkret och kylan med alla trevliga kommentarer! Dagens frusna vattenledningsdramatik fick ett lyckligt slut, till sist. Hoppas jag. Men jag är vattenledningsvakt i natt i ett ganska kylslaget hus. Brrr. Tur att det finns ett par äkta engelska värmeflaskor till natten! Och det slår mig just att det där med frusna vattenrör och värmekällor, som är lördagsbloggartemat, hänger ihop på ett inte alltför långsökt sätt.
Vilka härliga gamla bilder du har hittat! Här blev det också spännande diskussion i kommentarsfältet. Temat väckte visst många tankar :)
Ja, roligt tema med många associationsmöjligheter!
Fina gamla bilder!