Mänskliga mått

I går blev jag stående i hallen en stund innan jag gick ut. Saknades det inte något? Hade jag glömt att ta på mig något plagg? Lite tomt och ovant kändes det. Men allt var på plats och så kom jag på att det är de där fyra kilona som fattas, de som jag lyckats gå ner på lika många veckor. En lite ledigare känsla runt midjan. Kläderna hänger lite lösare. I morse visade vågen 60,7.

Viktgruppen som jag deltar i diskuterar livligt motiven för viktnedgång och alla är överens om att det är en fråga om att må bra. Att inte fresta på kroppen för mycket med extra kilon, att inte dra på sig högt blodtryck eller diabetes i onödan. Det gäller att hålla sig rörlig och frisk så länge som möjligt. Och, som någon sade, det är schysst mot dem som jobbar i långvården att se till att man inte väger för mycket när man hamnar där.

Själv gillar jag att det blir allt lättare att göra en del yogarörelser. Plogen, till exempel. Den lär ge god sömn, bland annat.  Som ni kanske förstår är den rörelsen lättare ju mindre som är i vägen.

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

20 svar på Mänskliga mått

  1. Eva skriver:

    Men grattis! Bättre än du trodde. Vårt nya lätta liv:) Kram

    • Karin skriver:

      Tack! Väldigt nöjd är jag och det roliga är att det inte alls varit särskilt svårt att avstå från frestelser. Samt att träningen är så kul förstås. Vi får se till att hålla efter varandra så att vi inte slöar till!

  2. Karin på Pettas skriver:

    Grattis säger jag också!
    Jag behöver göra någonting jag med med mina överloppskilon, med tanke på att det snart är dags för milslånga promenader varje dag. Dock i slutet av januari men ändå.
    Ett kilo i veckan är just det som rekommenderas. Bra jobbat!
    Här ska jag ta någon i kragen! Basta!

    • Karin skriver:

      Tack! Är inte just milslånga promenader varje dag det allra bästa sättet att få bort de där kilona? Men å andra sidan är det ju roligare och lättare att promenera utan dem.

    • Karin skriver:

      Gulliga kallingar han har fått, da Vinci-mannen! Egentligen var jag (när jag skrev rubriken) inne på den där diskussionen om hur man ska se ut, den som startades av en bloggerska. Hon hoppade på en stackars tjej som ställt upp på en reklambild för ett gym och se det skulle hon inte ha gjort. Bloggerskan, som verkar tycka att vi alla ska se ut som vandrande pinnar, menade att hon (gymtjejen, alltså) är fet och osminkad och striphårig. Jag tycker hon ser frisk och välproportionerlig ut.
      Katrin

      Den debatten har ju pågått ett tag (flera dagar, vilket i cyberrymden är en evighet) så jag nöjde mig med rapporten om den egna vikten.

  3. Kicki skriver:

    Grattis, vilken lättnad.
    Mennujädrar får jag ta mig i kragen!
    I går var jag på ett proffsgym och fick ett träningsprogram för min idrottsskadade rygg. Idag var jag på mitt gym, vågen visade 1 (ett) hg mindre, 63,2. Och jag har inte gått 10 000 steg/dag.
    Skärpning alltså.

    • Karin skriver:

      Ack, ja. Den farliga idrotten. Vilka grenar vill du varna särskilt för?

      Jag tror att det räcker med 8000. Det blir i alla fall den naturliga dagliga dosen för mig. Utom när Ina och jag gick mer än en mil, men det hör ju till undantagen. Jag satsade på 10000 först men reviderade ner så att jag ska slippa känna mig misslyckad varje dag. Realistiska mål kan göra underverk. Och ett hekto är i alla fall ett hekto och tänk på att muskler är tyngre än fett!

      • Kicki skriver:

        Svärmor ringde just och berättade att hon hade bakat och jag har tre burkar havrekakor att hämta. ”men dom är varma än”.
        Inte går man ner i vikt av havrekakor!
        Nu är livet full av prövningar, tre burkar fulla.

        • Karin skriver:

          Ja, som sömmerskan sa: Livet är fullt av provningar. Men tänk vad praktiskt att ha havrekakor hemma när man får oväntat besök. Jag förstår dock precis hur svårt du har det. Finns inget godare än Gretas havrekakor. Eller jo, lika goda i alla fall, är väl hennes kanelbullewienerbröd. Och mjuka kakor… Tur att det är en bit till Mora!

  4. Hyttfogden skriver:

    Då ska en göra Plogen när en gått och lagt sig. Hur i herrans namn menar di att en
    ska kunna sova på detta viset? För att inte tala om hur svårt det blir att hålla i kvällslektyren. Finns det ingen stillsammare historia som t ex ligga still på rygg och vicka med tårna som Pippi?

    • Karin skriver:

      Jomenvisst! Det finns en trevlig variant som heter shavasana på yogiska. Då ska man ligga på rygg och spela död.

    • Skogsgurra skriver:

      Tåvickning är inte särskilt effektivt om man vill bränna fett.
      Effektivast är förstås stortårna. Men där krävs det enligt senaste rön från Erdgenössische Speckverbrennungsinstitut Thurgau kontinuerlig (och maximal) vickning under cirka fyra timmar (totalt ungefär tjugotusen snabba vickningar) för att förlora tio gram (ett tiondels hekto).
      Inte mycket ull, kan tyckas, och besvikelsen var ganska stor när det upptäcktes att den största delen av den förlorade vikten var spontanförbränning och lika väl kunde ha uppstått vid normal sömn.
      Ytterligare en del återfanns i form av avskavd hud i sängens fotända och nettoeffekten av fyra timmars tåvickning beräknas inte uppgå till mer än tre till fyra gram.
      Jag tror att insomningseffekten kan vara god. Men återigen inte som ett resultat av tåvickningen utan av att man blir sömnig efter fyra timmar. Med eller utan bok.

  5. Pysseliten skriver:

    Yoga är fantastiskt! Jag har precis kommit till insikt, efter att ha tragglat ett tag och mest blivit stressad av det lååångsamma tempot. För att somna funkar den här.

    • Karin skriver:

      Japp, yoga ÄR fantastiskt. Först råkade hamna på ashtangyoga som är mycket dynamiskt och där längtar man efter lite långsammare tempo alltsomoftast. Nu är det hatayoga som gäller och det räcker mycket bra!

      Sovmanicken föreslår flera trevliga alternativ. Tror jag bestämmer mig för att det är lagom att vakna klockan tio i morgon.

Kommentarer inaktiverade.