Jag skrev om höstanemonerna som överlevt och blommar, trots allt. Goda nyheter, skrev jag. Den texten har jag tagit bort. För sedan kom nyheterna från Norge, ofattbara och gradvis allt mer skakande. Så många unga människor, alla engagerade i något de trodde på, med en vilja att bygga vidare på ett öppet demokratiskt samhälle. Förlamande, känns det. Inga ord räcker för detaljerna som tränger sig på, insikterna som långsamt tar sig upp till medvetandet och kroppen som blir tung av det sinnena tar in. Sorg.
Välkommen till en ganska stillsam blogg
Här bloggar jag då och då om det som faller mig in. Försöken att göra det regelbundet har jag givit upp, men ungefär en gång i veckan kan det bli. Eller var tionde dag. De senaste åren har det blivit en hel del om akvarellmåleri och det kommer det nog att bli även i fortsättningen.
Läsvärt på andras bloggar
-
Ja, det är så ondskefullt och det känns så hjälplöst. Tilliten dog den också. Det känns farligt.
Jag kan inte heller hålla sorgen borta och tankarna på de unga som dog. Han vill ha uppmärksamhet nu, terroristen, den galne mördaren, han vill att vi ska lyssna på honom. Jag tycker att vi inte ska visa bilder på honom och inte nämna hans namn, jag tycker inte att vi ska ge honom någon luft och uppmärksamhet utan förpassa honom namnlös till evig skam.
Jens Stoltenberg har sagt mycket klokt de senaste dagarna. Men jag undrar hur man genomför hans programförklaring: ”Mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet.” Öppenheten förutsätter nog en viss naivitet, eller troskyldighet, eller tillit – för vad är motsatsen? Vaksamhet, misstänksamhet? En svår ekvation.
Ja. Naivitet. Barnslighet. Vi har alldeles tillräckligt av det som numera heter PC, yta och ”har du tänkt på?”.
Smart kan vara bra. Men alltid smart blir lätt dumt, tråkigt, misstänksamt.