Trädkronor, taggbuskar, timjan och salvia

Att måla grönska är svårt. Mycket är inte grönt alls och det som är grönt fångar man inte så lätt. Många akvarellister saknar gröna färger i sina lådor, eftersom det oftast blir bäst att blanda till färgen: gult och svart, obränd sienna och kobolt, alla gula nyanser med alla blå.

Här har jag försökt måla trädkronor som bildar ett tak. Well, trädkronorna funkar kanske, men resten blev lite si och så. Nytt försök med lövmassor.

Nä, det blev ju lite galet. För mycket vatten, för mycket spret och hopflyt. Gula fläckar (Turners yellow) som inte passar in. Ser mer ut som blommor i ett buskage… OK, då vänder vi på den, lägger till lite öar och vips har har det blivit korsikansk buskvegetation i stället. Le Maquis, kallas den, eller maccian, den ogenomträngliga muren av taggiga buskar längs vägarna och vid foten av de korsikanska bergen. Den som också innehåller en massa doftande undervegetation, som timjan och salvia. Dofter som fick Napoleon att alltid längta hem till Korsika.

Här funkar spretet bättre än när det skulle föreställa lövmassorna i ett par ekkronor. Bäst att låta färgerna få som dom vill.

Uppdatering 20 september: Jag fick via mail en fin kommentar till detta.

Det här inlägget postades i Arga akvarellisten, Att måla, Att resa, färg, Natur och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 svar på Trädkronor, taggbuskar, timjan och salvia

  1. Kicki Englund Frost skriver:

    På den första bilden kändes lövmassorna lite hotfulla, det blev ju mycket bättre som undervegetation, och det är ju en stor konst att inse vad det är som bestämmer. Fint blev det.

  2. Karin Eklund skriver:

    Fint blev det både uppe och nere, bild 1 och bild 2. Jag är full av beundran!
    Och mejlet är ju bara för härligt!

    • Karin skriver:

      Alltid lika uppmuntrande, Karin – tack! Jag håller på att försöka lära mig måla genom att låta färgerna flyta omkring lite som dom vill, men ändå så att det blir som jag vill. Lite svårare än jag trodde … Och ja, då är det trösterikt att titta på den där bilden från mejlet.

  3. Cecilia N skriver:

    Har du läst ”Nasse hittar en stol”?

    Fint buskage.
    Om man inte berättar så vet ingen och då kan de tro att resultatet var det önskade. Då ooar och aar alla och säger att du är otroligt begåvad.
    Men när du berättar så ooar och aar vi och tycker du är begåvad på ett annat sätt. Dessutom ger du oss utrymme att vara lika begåvade. Inte nödvändigtvis på akvarellmåleri, men på andra saker i våra liv.
    ”Hoppsan , den här ärmen blir ju en jättebra strumpa!” eller nåt.

    • Karin skriver:

      Jamen just precis så: Ärmar blir jättebra strumpor!

      Nasse hittar en stol är en favorit och skeptikern Nasse är bra på att utvärdera de råd och den information han får (”Tanter brukar ju säga att allting är jättebra”).

      • Skogsgurra skriver:

        Att en ärm kan bli en strumpa kan väl hända vem som helst när man yrvaken ska iväg snabbt och trär ett ben i skjortärmen.

        Jag har på senare tid försökt utveckla mig lite. Gå från elektroniker till maskinbyggare. Har nog klarat av rätt många nybörjarfel och har säkert tio gånger fler att upptäcka och polarna på Maskinisten är inte snälla. Den gamla klyschan ”Rå men hjärtlig” passar riktigt bra på den lilla serien om mannen som bygger en stol nästan i slutet av den här länken:
        https://www.maskinisten.net/viewtopic.php?f=98&t=317982&lv=0&start=15
        Med den troliga implikationen att jag befinner mig i en liknande situation.

        Men det är oerhört hjälpsamma mänsker och jag börjar inse att handarbete, inklusive maskinbyggande, ger frid i själen. När man pysslar med hobbyverksamhet får det ta tid. Och inget fast leveransdatum att ta hänsyn till. Bara lite halvtaskiga kommentarer att glädjas åt.

      • Karin skriver:

        Fin stols-gif! Och jag håller helt med Tronde (och det tror jag du gör också): Du behøver vel ikke å slisse kopperrørene?

  4. Paula skriver:

    Jag är full av beundran, tycker dina målningar är jättebra! Är det akvarell eller akryl eller? Målar du hemma vid köksbordet, eller i en atelje , ensam eller i grupp? Jag är helt nybörjare o lär aldrig bli annat, men att sitta o ”kludda” på mitt eget vis är avkoppling av högsta grad. Men, jag är dålig på att komma igång ensam hemmavid. Gick en cirkel i oljemålning en gång, det var tjugo år sen och jag minns ännu den stora lyckan av att sitta tillsammans med andra och försöka lära sig och skapa ett eget uttryck. Mitt blev porträtt, något som cirkelledaren sa att var omöjligt att börja med, det skulle börjas med landskap, men de tilltalade mig inte.
    Skön söndag önskar jag dig

    • Karin skriver:

      Tack! Just nu är det akvarell och det kommer det nog att vara ett bra tag framöver. Jag har målat olja lite tidigare, men akvarell är något helt annat. Mer frustrerande när det blir fel, mer tillfredsställande när man lyckas. ”Lyckas” borde jag kanske skriva. Ofta är det ren slump – happy accident – när det råkar bli bra. Men färgerna är mer levande och större personligheter i akvarellmåleriet.

      Jag målar mest hemma i köket, har gått på några kortare akvarellkurser (bland annat Akvarellcentret i Malingsbo som har fyra- eller femdagarskurser). Men nu har jag äntligen hittat en terminskurs som börjar nästa vecka. Ska bli spännande!

      Porträtt är svårt, men kul. Egentligen spelar ju motivet mindre roll när man utforskar färgerna. Det är på det stadiet jag är nu. Sen kanske, någon gång i framtiden, kan det fungera att bestämma i förväg hur jag vill ha det.

Kommentarer inaktiverade.