Månminnen

I dag är det gott om månlandningsminnen i medierna. Denna blogg vill ju inte vara sämre, även om mitt månlandningsminne är flyktigt – någon minut bara – och kanske inte så värst spännande. Jag gick på någon av de centrala gatorna i Dar es Salaam, Uhuru Street eller kanske det var Lumumba street. Där fanns en radio- och TV-butik. Det fanns knappast några TV-apparater alls i Tanzania på den tiden, men i butikens skyltfönster fanns en en svart-vit TV med flimrig bild, uppkopplad via parabol och satellit.

Eftersom det stod en liten folksamling framför butiken stannade jag till och fick veta att det var månlandning på gång. Men kunde skymta en klumpig figur som baxade sig ut ur en trång dörröppning. Åskådarna diskuterade nyttan av detta och verkade vara tveksamma till om det verkligen var värt pengarna och eventuella människoliv. Jag gick vidare och missade alltså de berömda första stegen på månen.

Nyttan av månfärderna diskuteras fortfarande och personligen tycker jag kanske att den här bilden (som jag lånat av NASA) är bästa resultatet. Bilden på Jorden tagen från Månen. Den ser ut som en sådan där extra fin marmorerad glaskula där ute i rymden och det är klart att vi måste vara riktigt rädda om den, sas det då. Och så sägs det nu …

Utöver rymdfarkosttekniken och alla komplicerade koder och programmering som det krävde, är det nog stenarna som astronauterna hade med sig hem som varit intressantast för vetenskapen.

Där går det att läsa av månens ålder och kanske också dess ursprung. Troligen består den av bitar från en föregångare till Jorden. Bitarna slets loss vid en kollision och så klumpade de ihop sig till vår måne. Eller nåt. Det är ännu så länge en teori, så det kanske inte är något man ska lägga på minnet. Men ungefär 4,5 miljarder år är den i alla fall, det är man rätt överens om, på ett par hundra miljoner år när.

Det här inlägget postades i Att resa, Att tolka, Debatt, historia, Natur och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Månminnen

  1. Paula skriver:

    Av någon obegriplig anledning är jag ganska ointresserad av 50-årsjubileet. Det var stort då, det medges, men jag tycker utvecklingen stagnerat. Intresset har svalnat. Framför allt mitt eget intresse. Minns filmsekvensen med den dansande astronauten på månen. Men inget mer. Jag förstår att vi måste forska, ta reda på, utveckla oss, men samtidigt har vi inte råd att se till att mänskligheten på jorden slipper svälta. sen ställer man dessa motpoler mot varandra. Vilket är helt galet, jag vet. Ändå tänker jag så, hur många munnar hade man mättat för de pengar en månlandning kostade…Det går stick i stäv med människans evolution….hur vi vill utvecklas. Knepigt ämne, tack för att du fick mig att tänka till. annars gick detta jubileum mig ganska obemärkt förbi

    • Karin skriver:

      Det blir lite väl mycket upprepningar, framförallt i TV. Och trots att jag inte väljer något av jubileumsprogrammen med flit dyker de ju upp hela tiden, även på radio. Jag slutade till sist räkna hur många gånger det där citatet om ”…ett stort steg för mänskligheten” sändes.

      Och visst undrar man nu som då över den egentliga nyttan.

      • Gunnar Englund skriver:

        Man kan också fråga sig om inte Cristoforo Colombo lika bra kunde ha hållit sig hemma i stället för att bruka stora resurser och riskera tre goda farkoster genom att segla så nära jordens kant att han kunde ha fallit ner i avgrunden när jorden tog slut. Vilket han alltså inte gjorde och vi därmed kunde övertyga oss om att jorden faktiskt inte är den platta som en del ”förnekare” faktiskt fortfarande tror att den är.

        Att han samtidigt ”upptäckte” Amerika var en bieffekt som man kan ha olika meningar om. Egentligen hade Amerika upptäckts ganska många gånger tidigare men det hade man enligt Oscar Wilde dittills lyckats sopa under mattan och dölja. Men nu skulle sanningen fram. Och det tycker jag kan vara bra. Nyttan? Kanske att storcirkelnavigation plötsligt framstod som en bra metod att ta sig fram över längre sträckor.

        Mätta munnar? Jo, det gjorde man också. Utan denna insats hade Irlands befolkning inte ha kunnat överleva så länge som den gjorde eftersom potatisen (en följd av Cristoforos resor) då hade tagit slut så mycket tidigare (Obs, absurd ironi!).

        Och, visst var det väl dumt att de första encelliga organismerna utvecklades och vissa av dem fick för sig att kravla upp ur ursoppan till torra (sic) firma där de så småningom utvecklades till ryggradsdjur, däribland den kända humanoiden människa.

        Universum hade nog egentligen klarat sig lika bra utan den arten. Men nu är vi ju så perspektivlösa och självcentrerade att den ena larmrapporten efter den andra om farligheter och ofarligheter avlöser varandra och skapar oro som ”tas på största allvar” bland politiker och ger det uppväxande släktet ytterligare anledning att ägna sig åt sina appar och sitt näthat istället för att gå i skolan och ta till sig grundläggande kunskaper om världen.

        Men visst är det bra att journalister, psykologer, reklamfolk (Herzog är ett exempel), shamaner och andra hedervärda yrkesgrupper fått lite att syssla med. Det är väl den enda egentliga nyttan som all denna möda och önskan att utforska vår omgivning lett till.

        Pessimist? Moi? Mais non! Bara lite trött på perspektivlösheten.

        Och slutligen, det var ju en ganska bra sammanfattning som Armstrong formulerade. Att den numera kan upplevas som tjatig kan knappast lastas honom. Kanske journalisterna istället skulle fundera lite över vad journalistik egentligen borde vara.

        Personligt minne av månlandningen? Några intensiva dygns idriftsättning av en boardmaskin i stark värme och där jag i slutet av arbetet kunde konstatera att jag konsummerat mer än en back krusbärsdricka (som råkade finnas till hands) och inte minns att jag åt nånting eller besökte en toalett. Just då tyckte jag nog att jag var den större hjälten.

      • Karin skriver:

        Jag är väldigt förtjust i sådana där om-inte-teorier. Om inte Columbus ”upptäck” Amerika när han gjorde det (om om ingen annan gjort det heller på, säg, tre hundra år) hur hade världen sett ut då? Om inte slavhandeln hade råkat passa in så finurligt i den där triangelhandeln mellan Europa, Afrika och USA – hur skulle världen, och framförallt USA, sett ut då? Om inte… osv. I den ligan kanske månlandningen inte riktigt kan hävda sig. Din heroiska insats den dagen är väl så minnesvärd. Och jag har svårt att få till något riktigt intressant tanke-experiment som börjar: tänk om månlandningen aldrig ägt rum.

        Och apropå jorden och de som tror den är platt tyckte jag det var lite kul med ”Flat earthers global conference”.

  2. Lena i Wales skriver:

    Jag minns månlandningen, men tror inte jag såg den förrän efteråt.
    Tänk så stort det var då. Tiden förändras.
    Önskar dej fina sommardagar!

    • Karin skriver:

      Det där med minnet är ju också ett spännande område och när man läser lite om vad minnesforskare kommit fram till häpnar man. Minnet som glömmer och lägger till och stuvar om.

      Fortsatt fin sommar till dig också, Lena!

  3. Gunnar Englund skriver:

    Senkommen kommentar.

    Vi pratade lite om det där fina klotet som man gärna blir lite förälskad i. En kommentar, oväntad men tänkvärd, var: ”Hur såg Jorden ut innan människorna började breda ut sig?”

    Det blev tyst. Sen kom en kommentar till: ”Och hur kommer den att se ut när människorna dött ut?”

    Vi hade inga bra svar. Utom att det kanske inte ens märks nån skillnad på en sån där bild. Det ger en lite tankeföda. Kanske till och med lite tankemöda?

    • Karin skriver:

      Kanske Jorden med tiden blir mer och mer lik månen, i alla fall om torka och ökenspridning vinner matchen? Men först lite havshöjning och översvämningar, innan allt vatten kokar bort. Om jag förstått forskarrapporterna om klimatförändringar rätt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.