”Mig blir jag inte av med.”

DSCN3684Jag har kämpat med Horace Engdals bok Den sista grisen (Bonniers förlag) i ett par veckor nu. Inte för att den är svårläst, inte alls, men kanske för att den gör mig nedstämd. Det känns som om det är en rädd människa som skriver. En som under hela sitt liv lyssnat för mycket på andra människors råd, råd som går ut på att hålla masken och inte göra sig löjlig.

Som i: ”Bed Gud att du kan se din löjlighet ögonblicket innan någon annan gör det, inte för att dölja den utan för att kvittera hånet med ett införstått leende.”

Och så behovet av någon slags ställning och status: ”Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse som man ägde i en tidigare verklighet.”

Nils Wedel: Gycklare

Nils Wedel. Gycklare

Nu har jag tagit mig igenom hela boken (en liten en på 277 glesa sidor) och försöker verkligen leta fram eventuella guldkorn. Det här citatet tycker jag är en väl formulerad känsla, även om den förstås också är dyster:

”(Leda.) Minnena från alla delar av mitt liv står tigande bredvid mig likt en grupp gycklare som sorgset konstaterar att deras herre inte är på humör för några konster idag.”

Första halvan av boken består av korta rader, ”fragment” säger författaren själv. Många består mer av sin formulering än sitt innehåll, som detta: ”Modernismen, konstfullt slarvig, kaxigt oengagerad, ville visa att ingenting egentligen är värt att avbilda utom konstnärens slyngelaktiga suveränitet.” Jag får lust att invända att: En sådan slarvig tanke vill visa att ingenting egentligen är värt att bry sig om annat än författarens slyngelaktiga formuleringslust.

Bokens andra halva Mannen på bryggan, är en monolog, som i bästa fall är tänkt som en parodi på ”Kulturmannen”. Han konstaterar att ”Mig blir jag inte av med”.  Han är ofta pinsam. Om en nyutnämnd yngre kvinnlig generaldirektör säger Mannen på bryggan: ”Fint att kompetenta kvinnor äntligen får komma fram till de viktiga posterna.” Men: ”Vad jag egentligen tänker är att jag skulle vilja se henne naken.”

Som sagt, lite väl pinsamt för att vara på allvar. På bokens sista sidor hittar jag mycket riktigt några reservationer och helgarderingar som upphäver texten och gör den omöjlig att angripa:

”Den figur jag skapade var en fantasi om den siste mannen, inget mer.” Sedan ett resonemang om att Mannen på bryggan handlar om ett förfelat liv, men: ”Inte ens den historien kunde han låta bli att förvanska.”

”Jag vet inte varför jag lät honom säga allt det där, stå och lura till sig sympatier det aset.”

Sympatier? Det är en undanglidande och sorglig bok; jag kan inte komma ifrån känslan att den är skriven av en ganska rädd person.

Det här inlägget postades i Att läsa, Böcker, konst och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

22 svar på ”Mig blir jag inte av med.”

  1. margaretha skriver:

    Har inte ens kommit på tanken att jag borde läsa boken – och när jag läser vad du, och många andra, säger om den, så är jag glad över denna min brist på ambition.
    Margaretha

  2. Musikanta skriver:

    Håller med Margaretha. Aldrig att jag kommer att läsa en så krångligt skriven bok. Det räcker med den tegelsten jag lånat hem senaste veckan som väger 1,440 g. Den heter Aldermans arv och är av Gabriella Håkansson. 812 sidor. Det är en fantastisk historia, men lite tungläst så jag sticker emellan med Jojo Moyes, Arvet efter dig. Mycket arv märker jag.
    Kanske jag däremot läser hans ex-frus roman eftersom Mirren har köpt den. Jag har sett ett avsnitt på Horace och Liv men jag stötte mig på att hon sa ”liksom” i varje mening. Jag är nog en kinkig gammal dam – tyckte inte programmet gav särskilt mycket. Men jag ska se nästa avsnitt innan jag ger upp.

    • Karin skriver:

      Hoppas få läsa om dina ”arv”-böcker så småningom på din blogg!

      Ebbas bok kommer jag nog också att läsa – lånbyter med en kompis som vill läsa Horace bok, trots allt.

      Jag har försökt titta på ett par avsnitt av Liv och Horace Europaresa, men det blir lite skevt när upplägget är så ojämnt. Det verkar som om Horace har valt resmål och ämnen och då blir resonemangen kring de olika platserna lite på hans villkor.

  3. Musikanta skriver:

    ett avsnitt av, haha. Jag ska inte kasta sten…

  4. Eva Swedenmark skriver:

    Tack för att du läste, citerade och avskräckte. Inte på ett negativt sätt, det var bra skrivet och jag tror du har rätt, en rädd och lite sorgsen man. Ebba ska jag läsa när larmet lagt sig. Vill inte nu då jag hör hennes röst överallt. Det är lite sorgligt det hela. Hur de var gifta så länge, hur de tydligen uthärdade och sedan inte tål att prata med varandra. Jag vill läsa boken utan att tänka på dem.

    • Karin skriver:

      Alltså, det finns en och annan finurlig formulering. Kanske är det en drift med allt möjligt. Men med alla dessa garderingar och plattityder blir det lite svårt att förstå sig på den.

      Du har nog rätt i att man ska låta larmet lägga sig lite innan man läser, för då har man en chans att låta böckerna tala mer för sig själva.

  5. Enn Kokk skriver:

    Horace Engdahl har jag träffat några gånger i samband med arrangemang anordnade av Svenska Akademien, dit hustrun i egenskap av talman (och jag i egenskap av hennes make) var inbjudna. Mitt intryck då av honom var inte att han skulle vara rädd. Men jag har ännu inte hans ”Den sista grisen”. Dock kommer jag att läsa den.

    På den tiden då vi träffades var han ju fortfarande gift med Ebba Witt-Brattström, så jag brukade träffa också henne tillsammans med honom. Henne fick jag snabbt bra kontakt med, kanske för att hon liksom jag har estniska rötter.

    • Karin skriver:

      Ja, vad bra om du läser den och skriver om den, för jag blir så förbryllad av det här sättet att skriva. Jag tror inte alls att han framstår som rädd, någonsin i verkliga livet, men det är förvånansvärt mycket i boken handlar om det: hur man ska bete sig för att man inte ska göra bort sig, framstå som löjlig, ertappas med svagheter och så vidare. Jag är själv lite förvånad över att det bestående intrycket av boken är att den är skriven av en person som är sorgsen och rädd.

  6. Kristina Lejdström skriver:

    Kan inte hjälpa att jag imponeras av din analys. Lånar och läser gärna boken
    och lånar gärna ut Ebbas. Är nog inte kapabel att analysera
    den heller men tycker det är ett kraftprov hon presterat. Och tyvärr
    är det en och annan som kan känna igen sig i upplevelsen. Därför tycker
    jag den är angelägen. Kanske måste man vara riktigt arg vilket hon sagt att hon är/varit när hon skrev. Få se vad jag tänker om Horaces kraftprov.

  7. Har just hittat till din blogg och kommer nog att återkomma.
    Tack för intressant inlägg och även för kommentarerna. Jag har inte känt nån lust att läsa varken Horace Engdahls eller Ebba Witt-Brattströms senaste böcker. Det känns som om Engdahl vill fjäska in sig i den där artikeln i DN för ett tag sen, och tv-serien med Liv Strömkvist känns lite som ett led i samma strävan. Samtidigt låter hans ”grisbok” som en smått nedgörande läsning. Och Witt-Brattström är mest arg i sin ”skilsmässobok”, verkar det som. Jag tycker det är rätt sorgligt alltihop. Att två människor som älskat varandra sen när kärleken är slut fortsätter att leva så länge tillsammans. Man har ju bara ett liv…
    Men kanske ska jag tänka om nu när jag läst det här hos dig. Får fundera på det. Kanske kan låna böckerna på e-bibblan? Länk till DN-artikeln med Engdahl finns i mitt blogginlägg En borsalino med snurr, https://rolandwalden.wordpress.com/2016/03/27/en-borsalino-med-snurr/

    • Karin skriver:

      Hej Gabrielle och välkommen hit! Gick just in på din blogg och läste lite, både om Horace och om det planerade Nobelmuseet. Det verkar som om vi kommit fram till liknande slutsatser i båda fallen:-)

      Trevligt om du lånar boken så kan vi diskutera vidare. Den är ju rätt nedslående, men också minst sagt förbryllande.

      Det där med Den sista grisen har jag ännu inte sett förklarat i något omnämnande, men det kommer från Horace beskrivning av hur han förhåller sig till skrivandet, nämligen som suggan som biter ihjäl sina kultingar. ”Sedan är det som i Emil i Lönneberga. Det kommer en pojke, som också är jag, och räddar den sista griseknoen och lär den saker som egentligen inte lämpar sig för svin.”

  8. margareta börjesson skriver:

    Har inte läst hans bok, och inte heller hennes – men avser att göra det småningom. Tack för din analys, det ska bli spännande att se vad jag uppfattar.

    • Karin skriver:

      Ja, det vore kul att höra dina synpunkter. Folk tycker verkligen olika om denna bok. Såg att Lars Lönnroth höjde den till skyarna…

  9. Annika J. skriver:

    Tack för detta! Nu vet jag att jag inte behöver läsa boken. På varje klok formulering (jag gillar verkligen ”Mig blir jag inte av med”) verkar det gå åtskilliga inte så särdeles genomtänka, smarta eller eleganta. Lite mystiskt att en som själv kallar sig medlem av kultureliten låter ge ut ting som verkar vara allmänt krafs.

    • Karin skriver:

      Ungefär så formulerade sig någon recensent: ”Författaren tycks ha tömt skrivbordslådorna…” Och ungefär så formulerar sig författaren också, här och där i sin bok.

      Bokens andra del, monologen, är beställd av Dramaten. Jag undrar om man verkligen kommer att sätta upp den.

      • Annika J. skriver:

        Hm … om det sker snart, så gör Dramaten nog det. Medan allmänintresset fortfarande svallar högt, menar jag, så att folk förväntas komma galopperande.

        Om nu allmänintresset svallar, alltså. Jag undrar om folk i allmänhet är så oerhört intresserade av Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström, av ”kulturmannen” och skilsmässan och allt det där, som kulturpratarna i radio, teve och tidningar tror (och själva är).

        Hm. (Litet anfall av trötthet, här.)

        • Annika J. skriver:

          Oj, lät det konstigt? Jag är ju intresserad själv, ju! Däremot tycker jag att det har varit lite väl mycket utrymme ägnat åt just det här ex-paret i den allmänna kulturbevakning på senare tid. Kultursidor, kulturnyheter i teve och radio, och sådana kanaler, kunde gott ha varierat sig mer för sååå intressanta är de två personerna kanske inte att allt annat bleknar i jämförelse.

        • Karin skriver:

          Tihi, vi får väl räkna in dig bland kulturpratarna, helt enkelt!

Kommentarer inaktiverade.