I mars 1919 var det vernissage på Konstakademin där Herman Lundborgs fotoutställning ”Svenska folktyper” visades.
Kultureliten var där och Viktor Rydbergs belåtna konstaterande citerades:
”Till ariskt blod, det renaste och älsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna.”
Nationalismen och idéerna om den ariska rasens förträfflighet hade växt sig allt starkare sedan slutet av 1800-talet. Herman Lundborg var besatt av rastänkandet och drev skickligt och intensivt en kampanj för ett rasbiologiskt institut. Fotoutställningen var ett viktigt inslag i kampanjandet och 1922 fick han starta sitt institut i Uppsala.
Riktigt hur han resonerade är svårt att förstå. Han började med att studera de problem som kan uppstå vid inavel, men drog trots det slutsatsen att ”rasblandning” till varje pris måste undvikas.
Han ansåg att finskt och samiskt ”blod” var rena giftet för samhällskroppen men han hade under många år en älskarinna som han också fick en son med. Hon hette Maria Isaksson och han gifte sig med henne när hans fru dog. Hon var av ”blandras, en kombination av östbaltisk ras lapsk blandtyp”.
Hela den rasbiologiska hanteringen handlade mycket om färg och form. Hudnyans, ögonfärg och skallmått.
Historikern Maja Hagerman har länge intresserat sig för Herman Lundborg och hennes senaste bok, Käraste Herman bygger till stor del på brev till och från Lundborg. Jag har inte läst den, men kommer nog att göra det, för det är en viktig del att 1900-talets historia.
Man skakar på huvudet åt de uppenbara ovetenskapliga idiotierna i den tidens rasteorier. Men dessvärre finns det vittnesbörd idag också om liknande fördomar, baserade på hur folk ser ut.
För ett par år sedan fick Fanna Ndow Norrby nog av rasistiska kommentarer och startade Instagramkontot @SvartKvinna. Hon fick snabbt tiotusentals följare. Liknande citat och berättelser strömmade in. De har samlats i boken Svart kvinna (Natur & Kultur, 2015). Så mycket tanklös, sårande dumhet och ren rasistisk elakhet! Det är inte bara slippriga kommentarer på krogen. De kan komma från förskollärare, klasskompisar, lärare, kolleger, syokonsulenter, fotbollstränare, poliser, läkare, restaurangpersonal, gamlingar – vem som helst.
Det är både skamligt och pinsamt och jag får lust att skicka delar av befolkningen på uppfostringsanstalt. Man GÖR inte så! Man FÅR inte bete sig på det där sättet.
Återigen är det utseendet i fokus. Färg (på huden) och form (på näsan, på läpparna, på rumpan…). Om det inte vore så allvarliga saker skulle man frestas avfärda alltihop som ytlig utseendefixering.
Färg och form är Toves sista lördagstema för februari. Tack Tove för utmanande och intressanta teman! Här finns alla andra lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur
I mars tar Pensionären på ön över ochföreslår följande lördagsteman:
5/3 Ett projekt
12/3 Vintersport
19/3 Hemma hos…
26/3 Påsk
Färg och form i det här avseendet, då rasfixering är på tapeten är otäck som bara den.
Jag ryser vid tanken, men precis som du skriver så är det hur aktuellt med det tänkandet än i denna dag.
Uppfostringsanstalt, absolut, man får inte bete sig så.
Plågsam och pinsam läsning är det. Men viktig.
Jaha, man ska passa sig för finnar och samer. Bäst att gifta sig med syrran då. Kanske.
Ja kanske det. Men då ska du nog gå med i liberala ungdomsförbundet först.
Om rasisterna ägnade sig åt släktforskning lite mera så kanske dom blev botade. jag begriper inte varför dom är så förtjusta i inavel.
Jag tror att det beror på att dom är ganska faktaresistenta…
Jag läste Käraste Herman i ett svep häromhelgen, en riktigt, riktigt välskriven historia! Extra spännande för mig eftersom Hermans första unga assistent, Hilja Holm, var moster till min farfar. Alltså, hennes syster var min farfarsmor. Nu är jag ganska sugen på att läsa alla de där breven som hon skrev till Herman Lundborg; de var vänner i ett antal år. Han verkar ha varit en karismatisk figur. Tyvärr!
Jösses vad spännande! Det är klart att du ska läsa breven! Såvitt jag förstår är de offentliga, annars kanske Maja Hagerman kan tipsa om hur du får tag i dem.
En otäck variant av ”ras”-fixering numera är alla dessa välbeställda asiatiska kvinnor som opererar ögonlock och näsor för att se mera ”västerländska” ut!
Ja, så sorgligt. Jag såg ett reportage från något land i Ostasien (glömt vilket), där kvinnor med stora plåster på den nyopererade näsan var ett vanligt inslag i gatubilden. Obegripligt!
Väl vald variation vinkel på tema Karin! Viktig, vettig och visst …
Att sitta i glashus och kasta sten kommer för mig …
Tänk att ”det där” lever så starkt och liksom följer tiden – alltid nästan.
Och så är det en människa bakom – född som baby …
Man får nog rannsaka sig själv också emellanåt, så att man inte trillar dig.
Helt otrolig tänkande och dessutom av någon som var ansedd av etablisemanget. Och inte bara av en person, utan av många.
Rasbiologiska institutet höll på till 1958, alltså under min tid, inte historisk tid. Inte klokt!
Man undrar ju vad vi håller på med idag som kommer framstå som lika underligt om 50 år.
Men Lundborg avpolletterades i alla fall 1935 och institutet fick en ny chef 1936, Gunnar Dahlberg. Han var i opposition mot Lundborg, i alla fall när det gäller de värsta rasistiska avarterna av forskningen.
Det där med ”om 50 år …” undrar jag över ibland, det kanske jag har skrivit här förut. Mina föräldrar rökte glatt överallt och särskilt i bilen, där jag och syskonen studsade runt utan bälte under diverse långfärder. Idag verkar det ju inte klokt. Men vad kommer ungarna säga om oss?
Ungarna kommer kanske att säga att ”ni bara bloggade hela tiden, och facebookade”. Fast det gör ju dom också. Nä, det är nog något helt annat. Som: ”Minns ni när vi brukade äta kött?”
Och på sjön kunde man såväl ro som åka motorbåt och segla utan minsta lilla flytväst. I bilen sattes minsta barnet (i mitt fall en lillasyster) i en på baksättet (bilarna hade baksäte och framsäte – inte separata stolar) påhängd stol. På så vis fick den tvååriga lillasystern bra utblick såväl framåt som åt sidorna. Vi övriga syskon satt mestadels i baksätet utan någon som helst förankring, men hade vi någon kompis med fick en av oss sitta i framsätet mellan mamma och pappa. Om något hade inträffat – jag gissar att det hade räckt med en mycket häftig inbromsning – så hade lillasyster farit som en projektil framåt mot vindrutan.
Ungefär så här?
Bra inlägg på temat… och skrämmande hur historien upprepar sig. Ja, nu har vi ju inte något Rasbiologiskt institut, men så många otäcka åsikter om människor som inte ser ut som oss.
Tack för din snälla kommentar hos mig – kul att du gillar mina bilder :)
Haha … någon kurs kan jag inte erbjuda – det finns hur mycket som helst av den varan här på internet :)
Det gäller att vara på sin vakt så att historien får en chans att ta en annan väg…
Intressant vinkling på temat! Som väl är trodde mina föräldrar inte på detta. Jag minns den judiske läkaren som hade flytt från Norge och arbetade på lasarettet i Norrköping i början av 40-talet. Han var ofta hemma hos oss och vi for och hälsade på honom och hans familj i Norge efter att kriget var slut. Jag tycker att Michael Jackson var ett av de sorgligast exemplen på rastänkandet.
Ingrid
Tack och lov verkar många svenskar ändå ha varit rätt skeptiska till det där rasbiologiska. Och du har ju alldeles rätt i att Michael Jackson är ett ovanligt tydligt och sorgligt exempel på vanföreställningar om hur man ”ska” se ut. som sagt, utseendefixering i alla möjliga former är bara så korkat!