Minnesvärda midsomrar

Det gäller att skaffa sig referenspunkter i tillvaron. En sådan är midsommaraftnarna. Ett år på 90-talet fick vi för oss att man måste sitta ute på midsommarafton och man måste grilla. Det var den kallaste, regnigaste och blåsigaste midsommarafton i mannaminne och mycket värre än i år.

Vi genomförde det. Vi hade till och med riktigt trevligt. Vi vet att det går. Vi pratar ofta om den midsommaren som en av de mest minnesvärda. Vi får se om 2015 kan hävda sig i den konkurrensen!

Trevlig midsommar allesammans! Och tänk på att grodor är känsliga djur!små grodorna

 

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Minnesvärda midsomrar

  1. LL99 skriver:

    Trevlig midsommar Karin och alla båsister.

  2. Musikanta skriver:

    Jag kommer bara ihåg de midsommaraftnar som har varit varma och soliga – men de är inte så många. Här har det regnat precis hela dagen – tråkigt för alla som ska dansa runt midsommarstången. Själv sitter jag vid datorn i ett varmt och ombonat hus och ska strax titta på bröllopet som jag missade förra lördagen.

    Det blir en lite annorlunda, men icke desto mindre trevlig midsommarafton. Mirrfamiljen åkte till Astrid Lindgrens värld efter att ha uppvaktat mig med sång och blommor på morgonen. Tack förresten för den fina blomman och hälsningen från er! Kent ligger till sängs med feber så han är inte mycket att räkna med. Men han skulle inte ha tittat på bröllopet i alla fall…
    Kram och fortsatt skön midsommarhelg önskar
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Annorlunda kan vara väldigt trevligt och det verkar ni ju ha! Ack att blomman varit från oss –när jag läste nästa kommentar fick jag förklaringen! GRATTIS!

  3. Musikanta skriver:

    Haha! Fick för mig att det var den andra Karin – hon på Åland – som jag kommenterade hos. Det var hon som skickade en blomma till mig på FB för att jag fyller år idag. Kramen får stå kvar även om jag inte brukar skicka någon sådan till dig – den får jag ge dig när vi träffas någon gång igen framöver.

    Jag har ju haft semester från datorn i över en vecka så det tar ju lite tid att komma igen och framför läsa igen alla inlägg hos bloggvännerna. Alla mina vänner är mycket produktiva och fastän jag nu suttit en och en halv timme vid datorn har jag bara hunnit läsa ikapp hälften.
    Ha det gott hälsar
    Ingrid. Hälsa till redaktören också!

  4. Annika J. skriver:

    Jag — snarare vi, den andra hälften och jag — partajade så hårt under midsommarhelgerna i ungdomen, att vi numera vissa år inte är på något kalas alls utan håller oss hemma bara vi två och äter lite sill och lite jordgubbar (och försöker övertala kakaduan att äta jordgubbe men det har aldrig lyckats hittills) och struntar i alla stänger.

    Så alltså i år.

    Brist på midsommarminnen lider jag dock inte.

    Dels finns mammas lilla födelsegård i södra Dalarna (Solvarbo) där vi alltid firade midsommar när jag var liten, och det hela handlade om spelmanslag och parader och stångresning på gården. Och jag och storasyster ikläddes Gustafs-dräkt. (Jösses vilken liten dräkt det var de satte på mig när jag var fyra år!)

    Dels finns tältningen i Varamon som var obligatorisk i mitt ”gäng” under många år i slutet av 70- och början av 80-talen, och vissa år var det brännande hett och torrt och andra år var det hällregn och tolv grader, men det var alltid parrrrtttyyyy.

    Det jag tycker allra mest om med den här tiden på året har dock ingenting med firanden och fester att göra. Det är det oändliga ljuset (juninatt blir aldrig av, och så vidare) och den fräscha grönskan överallt, och fåglarna som sjunger mitt i natten.

    Glad midsommar!

    • Karin skriver:

      Tack! Visst är det så – och ljuset är bäst!

      Och Solvarbo minsann, det är ju nästan nästgårds. Jag blev nyfiken ock kollade och fann att Solvarbo har 321 invånare, en stenvalvsbro, en marknad och en bystuga. Men hallå, wikipedia. Bättre än så kan ni! Jag är säker på att Solvarbo har mycket mer än så.

      • Annika J. skriver:

        Solvarbo — uttalas Sôlbo av infödda — har jag tyvärr inte besökt sedan 1994 (gården som var liten på alla vis, har av diverse skäl gått ur släkten), men orten är en klassisk bondby med flera genuina gamla fyrbyggda gårdar med portlider och vårdträd och allting, och några gärden som sluttar ner mot Dalälven, och nära till en outsägligt skön älvravin … det finns en del ställen i den trakten som är så vackra att det liksom gör ont i hjärtat!

        Ursäkta, jag fick ett akut nostalgianfall …

  5. Skogsgurra skriver:

    Ja – ljuset! The Nordic Light. Den lite sorgsna stämning som vetskapen om att det snart försvinner planterar i själen..

    Men hej alla vänner som trotsar all snö! Jag är både nykter och klok! I morrn ska jag laga ett solparasoll och hoppas på lite tö… (felåt, Evert)

    • Karin skriver:

      Heh, just det. Jag satte undan snöskyffeln förra veckan i en allmän städiver. Och på Åreskutan skulle de ha kört vandingsturister i liftarna, men nu blir det de gamla vanliga skidturisterna i stället, för snön ligger djup ovan trädgränsen.

  6. kicki skriver:

    En midsommar, på den tiden jag spelade fiol, flängde spelmanslaget runt och spelade upp majstänger här och där. Men vi började med att spela på lasarettet. Dottern tyckte det var lite dråpligt att vi spelade på Strokeavdelningen.
    Den midsommaren var jag tacksam över moradräkten som verkligen är en helylledräkt. När jag kom hem serverade jag varm glögg som drink före middagen, men det var töväder i alla fall.

    Idag stod jag och tittade på dansen kring majstången och funderade på om ungarna har en aning om vad danserna handlar om. ”så göra vi när vi tvätta våra kläder” t ex. Vadå? Kläderna stoppar man väl i tvättmaskinen. Klappar och manglar är väl kanske inte bekanta verksamheter.

    • Karin Englund skriver:

      Ja det är mycket som är gåtfullt i de gamla sånglekarna. Stadsungar har ingen aning om vad en enebärsbusk är, till att börja med.

      Men här har solen faktiskt skinit mest hela dagen och trots att det utlovade gästspelet från Åland uteblev i sista minuten blev det lite folkdansande. Nyordningen i år var att de där klykorna som man reser stången med var av rostfritt stål! Tradition och förnyelse, typ.

      • kicki skriver:

        Ja hässjestörar har kanske tagit slut eller blivit museiföremål.
        Men självklart har vi några någonstans.

        • Karin skriver:

          Jag tror att en av poängerna med saxarna (hetereju, kom jag just på) av metall var att de är lokalt producerade. Och att de inte går av, som hässjestångssaxarna gjorde förra året.

Kommentarer inaktiverade.