Om en punkt känns för bryskt och ett komma för vagt

ett semikolonI Svenska Dagbladet svarar språkexperten Ylva Burman så här här på frågan hur man ska använda semikolon: ”Låt bli!”

Och i radioprogrammet Språket följde hon upp samma linje nyligen. Det började med att programledaren Emmy Rasper tog upp en lyssnarfråga med Burman: ”Ska det vara stor eller liten bokstav efter semikolon?” Det korta svaret blev: ”Liten”. Men sedan följde ett längre svar som gick ut på att man ska undvika att använda semikolon överhuvudtaget eftersom det ändå alltid blir fel. Eller att det i alla fall är onödigt. Semikolon behövs inte, enligt Ylva Burman.

Va!?

Aldus ManutiusDetta användbara tecken som håller ordning och skapar samband. Det är precis lagom när en punkt känns för bryskt och ett komma för svagt. Det berättar att det kommer mera. Det gör att man kan klara av krångliga uppräkningar; semikolon föser samman det som hör ihop.

Det var den duktiga tryckaren och grammatik-experten Aldus Manutius som kom fram till att det behövdes, och han visste nog. Det är tack vare honom som vi har många av de gamla grekiska skrifterna bevarade. Han startade ett tryckeri i Venedig 1489, för grekiska och latinska handskrifter som höll på att förstöras. Hans tryckeri tog sig också an Dantes Divina Commedia, som cirkulerade i många avskrifter, ofta med omfattande kommentarer till texten.

Aldus rensade upp och strävade efter att återge texten så nära originalet som möjligt. Den enda ändring han tillät sig i förhållande till Dantes text var förtydligande skiljetecken, inklusive det nykonstruerade semikolonet. Han jobbade hårt, skrev grammatikor och redigeringsanvisningar och utvecklade typsnitt. Han blev 75 år och dog för precis fem hundra år sedan; han är värd att hedras med ett semikolon då och då och inte bara idag på  semikolonets dag.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att skriva, Böcker, historia, Språk och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Om en punkt känns för bryskt och ett komma för vagt

  1. margaretha skriver:

    De flesta lärare brukade ju säga att man skulle låta bli att använda semikolon, men jag trodde det hade blivit bättre. Ett utmärkt tecken som jag använder alltför sällan.
    Vi får kanske bilda semikolonets vänner.
    Jag har slutat att lyssna på språket, men medan jag gjorde det, trodde jag att hon hette Byrman, för så låter det när kollegan presenterar henne.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      En hemlig semikolonklubb vore väl trevligt!

      Eftersom jag alltid lyssnar på P1 på nätterna och eftersom Språket går i repris vid alla tider på dygnet hör jag det alltsomoftast. Jag tycker att det börjar ta sig upp ur den svackan som uppstod när Anna-Lena Ringarp slutade. De unga tjejerna har lärt sig prata lite långsammare och de börjar också inse att lyssnarna gärna vill höra resonemang kring de vanligare språkfrågorna också. Ge dem en chans igen!

  2. Delar din uppfattning Karin – semikolon när en punkt är för brysk och ett komma för svagt! Bra formulerat – ”spraket” är inte lika kul längre, ev inte lika bra heller

    • Karin skriver:

      Ett mycket användbart tecken och vi tycks ha haft bra en svensklärare, för jag har aldrig blivit avrådd från att använda semikolon. Jag tycker inte heller att det är särskilt svårt att veta när och hur det ska användas. Mats-Ola Burmans förtjänst, kanske?

  3. Olgakatt skriver:

    Här är en semikolonanvändare till. Kan inte minnas att nån svensklärare hade några synpunkter på semikolon även om jag nog inte heller använde det på den tiden.
    Jag saknar också Anna-Lena Ringarps lugna och tydliga sätt att uttrycka sig. Den nuvarande programledaren är alltför klämkäck och gäll. Däremot tycker jag bra om att lyssna till den senaste språkvetaren, minns inte vad han heter.

    • Karin skriver:

      Jag tror det är Henrik Rosenkvist som är ”sidekick” i Språket. Intressant person som jobbat mycket med att utforska älvdalskan. Han menar att det borde erkännas som ett minoritetsspråk i Sverige och inte en dialekt, eftersom: ”alla språkvetare som på allvar forskat om älvdalska anser att älvdalska är ett språk”.
      Grammatiken liknar färöiskan och isländskan mer än svenskan.

      Kanske ligger något i det – jag begriper inte ett ord av vad de säger i Älvdalen!

  4. Pysseliten skriver:

    När jag tänker efter använder jag semikolon nästan bara när jag skriver på engelska. Men det är ju ett urdumt råd att låta bli att använda semikolon! (I skolan fick man aldrig börja en mening med: men.) Nästan som att avråda från att använda krångliga ord. Dessutom, om jag aldrig får se tecken eller ord användas på rätt sätt, hur ska jag då kunna lära mej? Och varför måste allt vara rätt hela tiden, språkliga nyanser förändras. Heja Aldus, vilket jobb och vad modigt av honom!

    • Karin skriver:

      Semikolon är nog mycket vanligare i engelsk text; undrar hur det är med tyskan?

      Det där med skiljetecken är ju en förhållandevis sen företeelse (tusen år eller så). I en bok om skiljetecken (Komma rätt, komma fel, och komma till punkt av Lynne Truss och Eva Halldinger) kan man läsa att 1917 års bibelöversättning har fler skiljetecken än tidigare översättningar. Bibelöversättarna menade att: ”Punkterna ger andrum åt den som läser högt och rådrum åt den som läser tyst, och också den som blott lyssnar kan, tack vare de tätare avslutningstonfall och längre pauser som interpunkteringen framtvingar, lättare ta till sig innehållet.” Det hade de nog rätt i!

      • Pysseliten skriver:

        Tyskan är nog lika snål med semikolonet som svenskan. Hittade ett fint litet ciatat av Goethe: ”Iss, was gar ist; trink, was klar ist; sprich, was wahr ist; lieb, was rar ist!” Och genast undrar man ju om han satte dit semikolona själv. (Jag vet för övrigt inte vad rar betyder, men säkert något sött.)

        • Karin skriver:

          Det är ju jättebra råd. Jag vet dock inte vad ”gar” betyder, men om det är gott ska jag börja äta det.

          Snygg semikolonanvändning!

  5. Musikanta skriver:

    Är det inte så att man använder tankstreck i stället för semikolon ibland? Just för att man ska stanna upp en stund och tänka efter. Men jag tror aldrig att jag någonsin som lärare använde semikolon. Eller pratade om detta skiljetecken med eleverna. Så de som är yngre medelålders idag har förmodligen aldrig hört talas om det. Man var innerligt tacksam om eleverna överhuvudtaget kunde sätt punkt efter meningarna. Komma ansågs som helt onödigt en tid också.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Jo, tankstreck kan absolut ersätta semikolon ibland. Jag vet inte riktigt hur det blev så här men jag anser mig vara rätt bra på semikolon, men komma vet jag inte alls hur jag ska använda. Jag plockar in några komman i en mening, sedan stryker jag de flesta igen.

  6. Tove Olberg skriver:

    Använder semikolon titt som tätt och vill inte vara det förutan!
    Gillar också Goethes semikolon …
    ”So gar so rar” passar fint, fast jag är inte helt säker på att stämmer; hittar inte rar i min lilla tyska fickordbok .
    Gar som adverb alldeles …
    Fri översättning: Så alldeles söt; vad språk är roligt, vilka tecken de nu kräva… eller vi skrivare brukar
    :)

Kommentarer inaktiverade.