Förebilder… och efter

Detta är en efterbild. Och i vanlig ordning fattas förebilden. Eller före-bilden, ska det kanske heta. Jag är usel på det där med att dokumentera innan jag tar itu med något. Renoveringar, till exempel. Sedan står man där och funderar. Hur såg det ut innan?efterbild

Nej, jag hittar ingen bild alls på hur det såg ut tidigare i detta ointressanta hörn av tomten.

Vid askens fot låg en jättehög med grenar, samlade under rätt många år. En av dem, en tung och kraftig sak, kände jag igen som en del av kronan på farmors äppelträd, som amputerades genom en olyckshändelse för tre år sedan. Nu ligger den inte där längre. Och inte heller det där fallfärdiga staketet.

staketet 2Efter snöfallet på Valborgsmässoafton bedömde vi faran för gräsbrand som måttlig eller mycket liten och då är det ju bara att sätta igång och elda.

Av med presenningen från högen med småkvistar och räfs från rabatten. Snustorrt inunder. Det gick fint att tända med en enda tändsticka.

När det väl hunnit bli ordentligt hett kan man hiva på allt man vill bli av med och det är alltid en lika skön känsla. Sura gamla grenar, trasiga staket, kartonger och bråte i största allmänhet.

Svedjenävan kan bara blomma om fröet hettas upp till över 100 grader

Svedjenävan kan bara blomma om fröet hettas upp

En hel dag vid elden piggar upp en gammal pyrofil. Jo, det finns mänskliga pyrofiler också, inte bara växter och insekter som är:

”brandälskande och kräver eller starkt gynnas av brand under någon del av sin livscykel”.

I växtriket är det till exempel Svedjenävan som blommar upp vid en rejäl brasa och bland insekterna finns rökdansfluga, sotsvart (lämpligt nog) praktbagge och plattnosbagge.

Mänskliga pyrofiler känns lättast igen på sitt beteende i närhet av eld. De går lite för nära ibland. De hoppar liksom till av förtjusning när elden tänds. De missar ogärna en brasa. Men de är noga med att bara elda under ordnade former, de kan mycket om eldens egenskaper och de hemfaller aldrig (OK, sällan) åt okynneseldande och startar aldrig några farliga brasor.

Det här inlägget postades i Livet, Ord och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

12 svar på Förebilder… och efter

  1. Kicki skriver:

    Mutter mutter… var ska man nu slänga gamla nerfallna kvistar och grenar?

    • Karin skriver:

      Nämen Kicki! Du som är en av de få som verkligen har en aktuell bild av hur det såg ut före, du skulle ju komma in här och slå ihop händerna och säga: OJ!

      Och jag har ett nytt uppsamlingsställe för nedfallna grenar, don’t worry!

      • Kicki skriver:

        Jodå visst är jag imponerad, men jag är ju hela tiden och oavbrutet så otroligt imponerad av din energi. Du håller ju på som en bäver och jobbar och sliter hela tiden. Snyggt blir det men du gnager på mitt samvete, jag borde ju också.

        • Skogsgurra skriver:

          Man kan ordna arbetsläger!

          Vi hade ett självorganiserande arbetsläger här. Det funkar bra och man behöver inte låta Luther härja med sig.

          Hyttis lämnar redogörelse här nedan.

          • Karin skriver:

            Jo, det fanns väl lite vaga planer på det på påskaftonseftermiddag, då hela skaran var samlad, men det blev liksom inte av…

        • Karin skriver:

          Kicki, som om inte du skulle ha gjort insatser så det räcker och blir över!

  2. hyttfogden skriver:

    Nån snö fick vi inte och rishögarna hopar sig. Men gräsplan blev åter grusplan (nästan) när barnbarnsflickan, hennes sambo, hennes bror och hennes adoptivsyster
    gick lös på växtligheten. Egentligen skulle de ju bara såga upp veden som blev förra året då almbersåerna fick en omgång, men det blev så mycket mer under en hektisk
    första maj. SG och jag hade roligt med barnbarnsbarnet snart två och gick ut ibland
    och såg hur gruset så sakteliga började skymta under mossa, sly, små granplantor
    och annat krafs. De gjorde ett så grundligt arbete att jag nu i lugn och ro ägna mig
    åt att räfsa, räfsa och åter räfsa. Det är fantastiskt vad fyra starka friska viljor kan
    uträtta och som om det inte vore nog tog de sig an den övervuxna trappan från nedersta gräsplan till den återtagna grusplanen. Och som inte detta vore nog drog ungdomarna fram de två gjutjärnshundarna Tim och Jim gjutna här i hyttan för många år sedan. De har stått på ömse sidor av trappan och vaktat egendomen men
    allt eftersom åren gått har jyckarna sjunkit djupare och djupare ner bland stenarna
    i muren och blivit överväxta. Men nu tronar de åter på sina ursprungliga stenar och
    man får känsla av romerskt stuk fast några lejon är de ju inte.

    • Karin skriver:

      Men oj vad lyckat och med Tim och Jim som kronor på verket! Att räfsa är meditativt och trevligt, men ta det lugnt och försiktigt för annars kan axlarna på för sig att gå i strejk, eller värre (ontar uppstår lätt om man tar i för mycket!).

  3. Eva S skriver:

    Men äntligen fick du elda. Hurra!

    • Karin skriver:

      Det ligger och pyr länge efter en sådan stor brasa, så i går eftermiddag släpade jag ihop lite mer brännbart och fortsatte eldandet. Som en liten påtår, liksom!

  4. Malin skriver:

    Fast det stämmer inte riktigt med svedjenävan, att den bara kan blomma efte en brand. Man kan för hand ta ett grovt sandpapper och bearbeta fröet, och se då kan den blomma.
    Förmodligen innehåller den yttre delen av fröskalet något ämne som inte bryts ned på vanligt sätt och som är ogenomträngligt för vatten (vilket ju är det som får fröet att sätta fart. Detta ämne är däremot värmekänsligt, men man kan som sagt också ta bort det mekaniskt. En bekants bekant har alltid svedjenävor på tomten och går över fröna med sandpapper om vårarna.

    • Karin skriver:

      Just det där med vatten berättade någon; fröet kan överleva hur länge som helst tack vare ett ogenomträngligt skal, men om det blir tillräckligt hett (=brand) luckras skyddet upp och det får vatten och kan gro. Kul idé med sandpapper!

Kommentarer inaktiverade.