Kvarn

Kvarn föreslår Karin på Pettas som lördagstema idag. Och som vanligt går man och funderar lite. Kvarn? Inte vet väl jag något om kvarnar. Jag borde visserligen veta en del för pappa var fullfjädrad kvarnnörd och tog oss med på lite utflykter. Och var det inte så att farfar skötte en kvarn, där i Engelsfors, i Hoforstrakten? Eller farfarsfar? Bäst att kolla i arkivet.

Och titta här:”Mjölnaredrängen Erik Englund som varit i min tjänst sedan hösten 1852 och under tiden uppfört sig nyktert, ärligt och beskedligt, och är i yrket ganska skicklig och pålitlig och får nu efter egen begäran orlov att sig en annan tjänst söka till nästa flyttningstid den 24 oktober detta år varför han av mig till det bästa rekommenderas.”

mjölnardrängen

Det måste vara farfarsfar det, som tänkte söka nytt jobb på hösten 1853. Farfar föddes sedan, om jag kommer ihåg rätt, 1868. Såhär skriver farfar:

engelsfors

Nej, det är inte Engelsfors som i de populära ungdomsböckerna, Cirkeln, Eld och Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark. De har förlagt handlingen tii en fiktiv ort i Fagerstatrakten, som också heter Engelsfors.

Både i Engelsfors och i Silvhytteå, dit familjen sedan flyttade, fanns kvarnar. Pappas stora kvarnintresse verkar vara en kombination av arv och miljö. Jag vansläktas alltså, för först sent i livet börjar jag fundera på detta ämne. Förlåt pappa, jag borde ha lyssnat bättre.

Nu sitter jag här och försöker ta reda på vad en skvaltkvarn kan vara för något, för så mycket förstod jag att det var extra spännande med skvaltkvarnar.

Det är tydligen en mycket ålderdomlig form av kvarn som fungerar så här.

Skiss av skvaltkvarnen

1. Lätteverk, som man kunde lätta den roterande stenen med
2. Löpare, den övre roterande stenen.
3. Segle, som satt fast i drivhjulet och fick den övre stenen att rotera
4. Liggare, den undre, fasta stenen.

Man hällde säd i tratten ovanför löparen och så maldes den vartefter som kvarnstenen snurrade. Tror jag. Jag håller på och försöker lära mig.

Och så kan jag förstås inte låta bli att fundera på vad det betyder – skvaltkvarn. Det verkar vara rätt enkelt. Det stänker alldeles förskräckligt när vattenstrålen träffar det där drivhjulets blad. Skvalta är en stänkigare form av skvala, ungefär som att skvätta stänker mer än skvalpa.

Här kan vi läsa om övriga lördagsbloggares kvarerfarenheter: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove. Samt här om #blogg100.

Det här inlägget postades i historia, Lördagstema och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

32 kommentarer till Kvarn

  1. LupusLupus99 skriver:

    Kvarn har vi en här i kommunen även om den numer tjänstgör som bibliotek.

  2. Karin skriver:

    Kan det vara denna? Mycket som stämmer med beskrivningen i RAÄ:s bebyggelseregister:

    ”Fasaderna är slammade i gulbeige färg och sadeltaket täckt med enkupigt lertegel. I fasaden finns synliga svartmålade ankarjärn. Den profilerade takgesimsen är vit. Fönstren är småspröjsade och vitmålade.”

    kvarn
    Snyggt bibliotek i så fall!

  3. hyttfogden skriver:

    Det här är verkligen ett tema med variationer. Vi har två små kvarnstenar uppställda mot en vägg. De är minnen från den tid då fruntimren malde sitt mjöl med handkraft och jag tror att de måste vara mycket gamla. Förmodligen kom de hit med flyttlasset från Nora-Linde alldeles i början av 1600-talet och de var redan då ganska gamla.

    I trädgården är en kvarnsten upplagd på ett stort kantigt stenblock. Denna kvarnsten var tänkt att fungera som bord om någon händelsevis ville slå sig ner och fika. Jag kan inte erinra mig att någon brydde sig om detta ”bord” när väl grejerna var på plats.

    Den här kvarnstenen kommer från den kvarn som tillhörde gården. ”Oskar i kvarna” var en välkänd man i trakten. När Oskar dött fanns ingen som kunde eller ville efterträda honom som mjölnare varför verksamheten avstannade. Själva kvarnen plockades ner och monterades upp som sommarstuga i stockholmstrakten.

    I Lugnås utanför Mariestad finns en kvarnstensgruva med ett museum. Någonstans i hyttestämmoprotokollen från 1850-talet noteras att en ny kvarnsten om 2 1/2 alns diameter ska anskaffas från Lugnås. En å eller en bäck med god vattenföring var av stor betydelse när mjöl skulle malas och en sådan fanns här i byn. Först sjön, sedan bäcken med kvarn, såg och hytta. Kvarnen anlades tidigt samtidigt som hyttan i mitten av 1600-talet och 1856 fick dess ägare Erik Ersson en bekräftelse och ett godkännande från Landskontoret i Örebro att kvarnen var godkänd för skattläggning.

    Ett antal omständigheter räknas upp för att bevisa att qvarnen var i gott skick och där nämns att vattenfallet var 7.5 alnar högt och vattenhjulet som drevs genom överfall 6,5 alnar i diameter. Och sist men inte minst viktigt, det fick inte vara för tätt mellan kvarnarna för konkurrensens skull.

    • Karin skriver:

      Imponerande kvarnhistorisk genomgång!

      Och ett ”överfall 6,5 alnar i diameter” låter som något man inte skulle vilja råka ut för. Om man inte är drivhjul till en kvarn, då, förstås.

    • Skogsgurra skriver:

      Jag kan bidra med lite lokalhistoria av kuriosakaraktär:
      Den stora kvarnstenen i trädgården (som nog mest kommit att markera begravningsplats för våra katter) hade svärfar Ragnar lovat att Axelsson i Smedjan skulle få. Men eftersom det var en tung pjäs, som var problematisk att frakta, hann både Axelsson och svärfar avlida innan löftet kunde uppfyllas.

      Och nu känner jag stark ångest. Den består till lika stora delar av min oförmåga att hjälpa Ragnar, min senfärdighet att ordna transport till Smedjan samt min tvehågsenhet mellan att betrakta detta som en uraktlåtenhetssynd eller en baggis som jag rätteligen skulle kunna ta med en klackspark. Ångest är min arvedel.

      Ännu en ångestförhöjande omständighet är vårt fasta beslut att vid tillfälle besöka Kvarnstensgruvan i Lugnås. Den är numera besöksgruva och väl skyltad när man passerar mellan Mariestad och Skara på E20.
      Vi har passerat mellan femtio och hundra gånger och antingen har vi inte haft tid att besöka gruvan, eller också har den varit stängd. Men, ångesten igen, ibland har vi haft tid samtidigt som gruvan varit öppen för besök. Och ändå har vi inte gjort det!

      • Karin skriver:

        Då säger vi så här: Katternas gravstenar kan man inte flytta, så lagd sten ligger där den ligger. Men den där kvarnstensgruvan får ni allt masa er iväg till i sommar!

  4. Gnuttan skriver:

    Tror bestämt jag skrivit det förr, men kul att ni i er familj har kvar så mycket skrivet, foton osv från förr. Själv fick jag i sista sekund räddat en låda med framför allt foton från min mammas sida av familjen, men det var ju bara en liten, liten del av allt som fanns innan äldre släktingar valde att bränna upp allt. På min pappas sida har vi så gott som inget dokumenterat, då han växte upp på barnhem och i fosterfamiljer. Jag får helt enkelt bara ta till mig och njuta av allt det fantastiska ni andra kan presentera.

    • Karin skriver:

      Det är väldigt kul med all denna historia för det mesta, men ibland blir det väldigt mycket och svåröverblickbart. Men nej, jag ska verkligen inte klaga, annat än på min bristande förmåga att organisera allt på ett vettigt sätt.

  5. Musikanta skriver:

    Mycket intressant inlägg och dito kommentarer. Nu fick jag också reda på vad en skvaltkvarn var för något.
    Ingrid

  6. Tove Olberg skriver:

    Inlägg som upplyser och kommentarer likadan är trevligt läsa. Vilken skatt du har på bilderna. Skvaltkvarn helt nytt för mig. Tack Karin!

  7. Pysseliten skriver:

    Schysst att ha mjölnare i släkten! Jag har en bagarmästare, som jag ömt vårdar minnet av. Jag träffade honom en gång, då var han gammal och enbent efter kriget. Han var 17 år när han blev tysklands yngsta bagarmästare!
    Kvarnar och kyrkor verkar höra till sockens lokala samlingspunkter förr i tiden, såklart det är viktigt att bevara historien! Även om jag helst vill att mjölet ska malas på det lite mer hantverksmässiga sättet eftersom mjölet blir bättre då!

    • Karin skriver:

      En 17-årig bagarmästare, minsann. Imponerande!

      Men menar du att inte ens mjöl malt i en skvaltkvarn är hantverksmässigt nog åt dig? Mortel?

      • Skogsgurra skriver:

        Pysse menar kanske malt med våra handstenar, 30 – 40 cm i diameter och med ett hål i mitten. Och ett hål i kanten för handpinnen som man vevade med. Se Hyttis kommentar längre upp.

        • Karin skriver:

          Det blir allt att foga ihop stenarna för husbehovsmalning, framöver. Verkar det jobbigt? Då kan du väl tänka på vad alla Söder-hipsters kommer att dregla av avund!

      • Pysseliten skriver:

        Äsch! Jag tänkte väl att jag formulerat mig luddigt, men jag skyller på vinet. Jag tar mitt första glas på evigheter och genast blir jag alldeles snurrig. Eh, hur menade jag nu då? Jo, jag tror att jag tänkte att det är ju kul att kvarnar blir museum och bevaras, men helst skulle jag ju vilja att dom fanns kvar och malde fantastiskt mjöl!

  8. Barbro A skriver:

    I mina hemtrakter i nordöstra Småland finns en backe som brukade kallas skvaltbacken. Såvitt jag vet fanns där en bäck – utan kvarn – som kastade sig nerför sluttningen, förmodligen över stenar som gjorde att vattnet skvätte.

  9. olgakatt skriver:

    Nu kommer jag plötsligt ihåg att det i trädgården till mitt föräldrarhem som såldes för 1 1/2 år sedan ligger en kvarnsten. Det är den man kliver på när man kommer in genom grinden. Men var den kom ifrån har jag ingen aning om.

    • Karin skriver:

      Klart man måste ta till vara en slät och bra sten. Men så många små kvarnar som fanns överallt i landet förr i tiden undrar jag vart alla kvarnstenar tog vägen.

      • Skogsgurra skriver:

        Dom ligger i marken på många ställen. Ibland inmurade i väggar. Eller, som hos oss under loggolvet. Dom som inte blivit bord och liknande.

        En del kvarnstenar har försvunnit i samband med självmord. ”Kasta sig i sjön med en kvarnsten om halsen” verkar ha varit ett populärt tillvägagångssätt.

        Man ska då vara medveten om att det inte handlade om tre-alnars kvarnstenar, som krävde fyra eller fem man att lyfta, utan de mindre handkvarnstenarna som en ensam person både kunde bära med sig till vattnet och även fästa runt halsen med ett grimskaft eller annan bit tågvirke.

        • Pysseliten skriver:

          Tragiskt i dubbel bemärkelse.
          Min svärmor ville ha en baksten, den typen av stenar i sammanhanget som dagens människor befattar sig med. Då gick svärfar ut i trädgården och grävde upp en granitplatta och sågade till i rätt storlek för ugnen. Den funkar utmärkt att baka bröd! Så ”omvänd återvinning” finns med.

        • Karin skriver:

          En kvarnsten om halsen… Det finns uttryck som man lär sig för tidigt och bildar sig en barnslig uppfattning om. Sedan tänker man inte mer på det, förrän man inser att man kanske tänkte lite fel. Jag tänkte mig nog att man trädde huvudet igenom det där mitthålet på något sätt. Ruskigt obekvämt. Rätteligen borde det heta ”en kvarnsten i en svångrem om halsen”.

  10. Karin på Pettas skriver:

    Himmel och pannkaka så mycket bra läsning om ordet kvarn jag hittar på din blogg!
    Skvaltkvarn…jag undrar om det inte har funnits en sådan också här på ön? Måste ta reda på, men självklart så skvätter det om en sådan?
    Som vanligt så ger ett litet ord så mycket mera än man någonsin kan tro att det ska göra

    • Karin skriver:

      Min gissning är att det inte bara funnits en utan flera skvaltkvarnar på Åland, eftersom det var en ganska enkel anordning. Fast vatten med lite fallhöjd behövdes ju, om är bara en liten rännil. Kult med dessa teman som sätter igång associationsbanorna!

Kommentarer inaktiverade.