En ny epok

africafecoffeeMina kaffevanor är inget att skryta med. Det blir fulkaffe för det mesta, dvs snabbkaffe med halva koppen mjölk, annars svider det i magen. Allt annat som jag har försökt med blir lite för mycket lotteri för mig.

Bryggkaffe får en trist bismak av pappersfilter. Espresso, perkulator, presso, mm, kan bli bra, men är oftast för starkt, för svagt, för hårdrostat, för lite rostat, för mycket garvsyra eller något annat som känns fel. Snabbkaffet är pålitligt. Jag är starkt kaffeberoende och tar en första kopp i femtiden och håller sedan koffeinet på en jämn nivå under dagen. Det går åt en hel del mjölk, vilket kan vara ett problem utomlands, där det ibland kan vara svårt att få tag i god färsk mjölk.

kaffebordNär jag en tidig morgon vacklade ut på en skuggig terrass norr om Sao Paulo för dagens första koffeindos, serverades jag kaffe på det här tjusiga sättet, minus mjölkkannan till att börja med.

Kaffe måste ju drickas hett, så jag tog en försiktig klunk, utan mjölk. Det smakade väldigt bra. Smakrikt men lent. Ingen risk för magsår med det kaffet! När jag var inne på tredje koppen dök servitrisen ursäktande upp med mjölkkannan. Jag sade att det inte behövdes, men däremot måste vi ju få veta hur kaffet tillagats.

Det var vanligt bryggkaffe helt enkelt. Med pappersfilter? Oh nej! Köksdamerna såg förfärade ut. Tunna tygfilter måste det vara och innan man använder ett sådant första gången måste det kokas ur i lite kaffe.

Vi fick också veta att bönorna kommer från odlare runtom i trakten och rostas och mals i ett litet rosteri, som heter Bambi och ligger halvvägs till Sao Paulo.bambiskylt

kaffeved

På hemvägen hittade vi rosteriet och stannade till. Det var ett litet, litet hus, där det var svårt att fotografera för det var så trångt. En gång i veckan rostas kaffe-bönorna och så levereras de till affärer, hotell och restauranger i närområdet.

Den största överraskningen var att rosteriet är helt vedeldat. Här ser vi riktig kaffeved. Ganska kraftiga klabbar, som stoppades in i rostugnen.

kafferostugn

Ägaren berättade om de känsligaste momenten, just när kaffet är på väg att bli färdigrostat. Om man missar kan hela rostomgången bli förstörd. Det måste hinna mogna i smak, men inte överrostas för då blir det bittert. En känslig balans, som kräver total koncentration och rätt sorts ved i lagoma mängder och finreglering av draget.

Vi köpte på oss några kilo förstås och nu när jag kom hem var spänningen stor. Skulle det vara lika gott i ett gråmulet Stockholm, som det var på en skuggig terrass i bergen i Brasilien? Jajamen, det var det! Så nu har jag blivit av med en last – mjölk i kaffet – men skaffat en annan: kaffe från vedeldat rosteri.

Det här inlägget postades i Att resa och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

40 svar på En ny epok

  1. Kicki skriver:

    Grattis, ser fram emot att snylta åt mig en slurk. Och dottern har fått en ny uppgift som kaffeexportör kan jag tänka.

  2. Skogsgurra skriver:

    Skeptiska jag tänker förstås på alla subtila parametrar som måste stämma för att allt ska stämma. Om man säger.

    En av de viktigaste är förstås vattnets karaktär. Zoega levererade, åtminstone förr, olika rostningsgrader till olika delar av landet. Kanske att det skilde i mix också.

    Kan du märka skillnad mellan därbryggning och härbryggning? Vattnets temperatur har också betydelse och där har en höjdskillnad på 700 – 800 meter ganska stor betydelse. Ditt vatten i Sao Paulo hade lägre temperatur än det har i Stockholm, det kanske kan förklara att du uppfattade kaffet som mindre aggressivt?

    Nån finsmakare är jag inte. Som du vet ligger jag ett hack under ditt fulkaffe. Hur fult det är tycker jag vi låter vara en dyster familjehemlighet. Så när jag hör lyriska beskrivningar av fantastiska variationer i smak och arom blir jag lite misstänksam. Är det myten vi älskar? Eller är det den faktiska upplevelsen?

    • Karin skriver:

      Klart det är skillnad på olika. Minns du att vår kaffeberoende far brukade gå till grannarna på Ängbacken (Berglunds) och hämta vatten i deras brunn till kaffet?

      Att fulkaffet smakar bättre i Horndal än i Stockholm beror säkert på vattnet. Men poängen med detta vedrostade kaffe är att jag kan brygga det tillräckligt starkt och ändå dricka det utan mjölk. Känns snällt mot magen, medan de flesta andra plågsamma kaffeförsök i den vägen känns som magsår inom en kvart. Kan vara en placeboeffekt, visst, men även en placeboeffekt är ju en effekt.

      • Skogsgurra skriver:

        Nej, jag minns inte att han hämtade vatten där.
        Men jag minns att jag gjorde det några gånger. De gångerna var det problem med vår hydrofor. Han må ha haft många goda egenskaper, men något högt utvecklat eller medvetet smaksinne hade han inte. Det var kokkaffe i panna med morgonens sump som gällde. Åtminstone så länge jag var med.

        Placebo tror jag på. Och känslan att ha upptäckt något speciellt. Många skruttiga vingårdar lever gott på att någon journalist skrivit förälskat om dem. Sådana är vi människor.

      • Karin skriver:

        DÄR skiljer sig allt våra barndomsminnen åt! Undrars vad syrran minns?

        • Skogsgurra skriver:

          Kicki! Hur var det – ijenklien?

          • Kicki skriver:

            Egentligen minns jag inget av kaffedrickandet mer än den krisstämning som uppstod när pappa måste minska på sitt kaffedrickande. Han fick magkatarr och det var inte tillrådligt att tanka en balja kaffe var tredje timme.
            Jo jag minns att jag fick mala kaffe och klippa klarskinn när jag var ganska liten.

          • Karin skriver:

            SG, såhär var det ijenklien: Pappa drog med oss på diverse utflykter i skog och mark för att vi skulle få en chans att smaka på riktigt källvatten. Strax före avtagsvägen till Björknäs, på motsatt sida om vägen finns en källa. Åt Vatbohållet en annan.
            Han var lite vattenkvalitetsfixerad. Samt noga med kaffet.

            Du gick till sjöss och jag lämnades ensam i föräldrahemmet med alla tunga arbetsuppgifter… (Jo, Kicki, du var duktig på att klippa klarskinn och mala kaffe, men elda i spisen, diska, fixa elvakaffe och lunch+kaffe, mm, föll på min lott.) Samt att hämta Berglundsvatten de gånger pappa inte gjorde det. Det blev godare saft av det vattnet också. Som enda närvarande vittne i vittnesgill ålder fastslår jag härmed att det hämtades kaffevatten hos Berglunds, i deras fina brunn, som sannolikt finns kvar fortfarande.

  3. Karin på Pettas skriver:

    Grattis!
    Tack för väldigt intressant inlägg!
    Det är viktiga detaljer detta med kaffebönans rostning och också vattenkvaliteten
    Tur att du kan hålla dig med egen leverantör av den fina Bambibönan.

    • Karin skriver:

      Tack! Jag hade kunnat stanna mycket längre och lyssnat till denne kaffeexpert. Han delade gärna med sig av sina kunskaper om bönornas egenskaper och förde in en ny (för mig) dimension i kaffehanteringen: Det är viktigt att hålla koll på bönornas hårdhet och storlek; vissa bönor passar att finmala till espressokaffe andra blir bättre som bryggkaffe och andra passar till pressobryggare – eller kanske kokkaffe, men det verkar man inte ha i Brasilien.

  4. Olgakatt skriver:

    Precis, lent ska kaffe smaka! Det du kallar fulkaffe kallar jag inte ens kaffe – det är en annan dryck. Finns bara sådant avstår jag hellre helt men ibland får man ju vara artig och svälja utan kommentarer.
    Vi har hittat ett ekologiskt och rättvisemärkt kaffe som vi gillar, tack och lov.
    Zoegas, som ägs av Nestlé, bojkottar vi helt, liksom andra produkter från den koncernen. Här i Skåne är det annars just deras Skånerost som gäller, det räligaste kaffe som finns! Snacka om garvsyra och ont i magen! Nej, mjukt och lent, fylligt och aromatiskt ska det smaka! Det är nästan så att jag vill åka till San Paolo bara för att smaka på ditt vedrostade kaffe!
    Vattnet har också stor betydelse. I vår sommarby blandade och malde lanthandeln ett eget kaffe som passade vattnet i bygden, annars måste man köpa med sig dyrt Lundbladskaffe från Malmö.
    Sen har jag väldigt roligt åt era olika barndomsminnen! Vi är tre systrar som brukar flina åt hur olika vi minns samma händelser. Nu minns inte vår mor så bra längre men hon brukade bli arg och tala om ”precis hur det EGENTLIGEN” var. Fyra olika versioner, uppenbarligen.
    Mera i tiden närliggande företeelser upplevs ju också väldigt olika. Jag hade en kollega som brukade referera möten han varit på totalt motsatt sätt mot en annan kollega som varit på samma möte. Man förstår varför det är viktigt att protokoll ska justeras och godkännas.

    • Karin skriver:

      Kom hit i stället för till Sao Paulo vettja, Olgakatt, medan det finns kvar av det vedrostade kaffet!

      Visst är det fascinerande med minnen som kan se så olika ut, samma händelse, olika personer, olika minnen. Eller i värsta fall samma person, samma händelse, olika minnen. Jag blev lite chockad när jag läste brev från mig själv till mina föräldrar och jämförde med min dagbok från samma period. I dagboken var det bara jämmer och elände (som det ofta är i dagböcker) och i breven var det tjolahopp och allt väl! Som det ofta är i brev till föräldrarna…

    • Kicki skriver:

      Olgakatt, jag har också ganska roligt åt mina Stora syskons bataljer, oftast fredliga och alltid underhållande. Som sladdis har jag lärt mig att hålla mig undan, det är lugnast så.

  5. Kulturchefen skriver:

    Åh, kaffe! Vad mycket det betyder. Jag skämtar inte riktigt när jag säger att mitt viktigaste arbetsredskap är kaffekoppen. Nåt att hålla i och pyssla med när man bekantar sig, eller avhandlar viktigheter. Påtår, jatack! En av föreningslivets viktigaste inkomstkällor; vinstmarginalen är massiv, även om man snålar på kvaliteten. Är tack och lov utrustad med plåtmage, den dan den börjar protestera får jag byta jobb.

    Indien var en golgatavandring med *urrr* pulverkaffe utrört i buffelmjölk. Det tog tre veckor innan jag hamnade hos en katolsk biskop som studerat i Italien och tagit med sig vanan att göra espresso på hemmamalda bönor. Egentligen skulle vi nog titta på hans fina barnhem, men tydligaste minnet är kaffet som avnjöts svart och hett. Tillsammans med riktiga vetebullar som även det är en ovanlighet på de breddgraderna.

    I fjällstugan har vi egen kallkälla och även pulverkaffet smakar himmelskt där, märkligt nog. Hemmavid kalkar allt igen, vattenkokaren snöar och lyxiga kapselmaskinen klappade ihop på några veckor. Bäst funkar lilla bodumpressen, som oftast fylls med Änglamarks mörkrostade. Africafe finnes, men nyttjas endast vid krislägen.

    Kompisarna i staterna har till sina landsmän dyrt och heligt intygat att det är sant, svenskarna ägnar sig verkligen åt ”fee-kahh” i parti och minut så Stieg Larsson hittar inte på.

    • Karin skriver:

      ”Fee-kahh” makes the world go round. Så äre ju.

      En av mina allra bästa chefer, i en avlägsen forntid, förbjöd allt lönnfika. Inga privata kaffebryggare i vrårna! Vi fikar ihop, hela enheten. Två gånger om dagen. Och så blev det. Efter ett tag ville ingen missa fikat, för det var där man fick höra vad som var på gång, det var där man kunde be om hjälp och råd i knepiga frågor och det var där man hade ovanligt roligt.

      • Kulturchefen skriver:

        Det DÄR är ju jätteintressant! Den avdelning som fixar egen bryggare skickar ett väldigt tydligt fast säkert oavsiktligt meddelande; det är vi som är vi och ni andra får hålla till godo med varandra. Har flera exempel på min rätt stora och spretiga arbetsplats. Själv är jag högst medveten om värdet att fika med min personal som finns på olika orter, målet är en kopp kaffe på varje ställe minst var tredje vecka. Funkar förvånansvärt bra!

  6. Pysseliten skriver:

    Men, du är ju för skön! Lycka till med kaffelasterna! Jag ser skepp med vedeldat kaffe komma ångande från andra sidan klotet.

  7. Musikanta skriver:

    Jag dricker bara te (ganska starkt) – med mjölk och lite honung…
    Ingrid som tyckte det var ett intressant inlägg men inte kan delta i diskussionen för övrigt.

  8. Kulturchefen skriver:

    Musikanta, i den sociala aspekten är te likvärdigt med kaffe! Men inte ett glas vatten, konstigt nog.

    Och Karin; du som bor på hipster-surdegs-Söder, de unga skäggiga tvärrandiga skulle ju ba DÖÖÖÖ av vedeldsrostat kaffe!

    • Skogsgurra skriver:

      Där tror jag att vi har någon form av samsyn. Det handlar mest om att vara värst. Att få andra att DÖÖÖÖ.

      Det är så invant hos 08 att de inte förstår det själva. De tror att alla är likadana.

    • Karin skriver:

      Som 0226:a har jag sent i livet insett att ett och annat från barn- och ungdomen numera är hur hett som helst här på Södermalm. Egna vedträn (från egna träd på landet alltså) i öppna spisen. Hemkört av alla slag: äppelmos, svartvinbärssafr, ja till och med självinfrysta hallon! Barndomens vedugnsbakade kanelbullar uppskattade inte efter förtjänst då det begav sig, men det är kul att kunna få lagom fart i en vedspis för att grädda bullar på rätt sätt. En känsla av obsolet, exklusiv, men potentiellt användbar kunskap. Frågan är hur jag ska få alla söderhipsters att förstå hur enastående het jag är. Tror jag struntar i det!

  9. Eva skriver:

    Vill smaka!! Det finns väl kvar till en slurk?

  10. Lotten Bergman skriver:

    1. Men har du tygfilter också? (Jag har läst och letat i hela texten, men kan inte hitta just den meningen som handlar om hur du letar upp ett tygfilter i en skum affär och hur du virkar en ljusblå kant på och förkokar det i lite kaffeblask.)

    2. JÖSSES, JAG HADE OCKSÅ EN SÅN MÖSSA!!!

    • Karin skriver:

      1. Ack, Lotten vad du har rätt! Geväret på väggen! Det blir ett nytt blogginlägg pronto!

      2. Men oj vad du måste ha varit söt i den! Rena rama Kulla-Gulla!

  11. Pingback: Geväret på väggen | Karin Englund

Kommentarer inaktiverade.