Jag tittade in i en skola häromdagen och förstagluttarna hade ritat och skrivit på temat: Att vara barn om hundra år. Utfallet var ganska varierat kan man säga, från rena dystopierna, till teknikoptimism. Och så ett logiskt (eller kanske filosofiskt) konstaterande av en liten kille, om att vara barn om hundra år. ”Då är jag ett väldigt gammalt barn.”
Någon hade överväldigats av alla framtidsintryck och fått slut på orden. Men bildfantasin är det inget fel på. Jag gissar att det finns många lösningar på framtida energiproblem här.
Någon förmodade helt enkelt att det skulle bli jobbigt för barnen i framtiden. Titta på barnet som står där på vassa grästuvor, med en orolig himmel över sig. Verkligen ”jobit”!
Och någon frustrerad basketspelare hoppades på teknikens framsteg och fjärrstyrda basketkorgar som snällt fångar upp bollen.
Underbart! Eller inte….man får hoppas att de får behålla sin framtidstro i allra minst hundra år.
Många fina bilder! Men jag tror att barn ofta tycker det är ”jobit” att tänka hundra år framåt. Eller ens tio. Tycker jag med, ibland. Och för barnen är det ju ännu mer här och nu som gäller.
Nu hoppar jag in på ett sidospår som ändå har med skolan att göra. Jag läser Augustsson/Hansén (2002): ”Glad och förbannad” om Bengt Göransson, som säger: ”Precis som när jag ledde Folkets hus hade jag ingen ångest för att göra mig beroende och friskt sno mina medarbetares uppfattningar. Ett exempel är skolpolitiken. Den folkpartistiske enhetschefen Peter Honeth var till stor hjälp eftersom jag från början inte kunde skolans regelsystem. /—/ Andra viktiga medarbetare var Karin Englund, som var politiskt sakkunnig, och Martin Lindblom, som var informationssektererare.” Det är vackert och generöst.
Jag minns att Göransson var en favorit i släktskapet. Och det känns alldeles i sin ordning och typiskt för honom att han ger kredd åt medarbetarna. Redaktörn också!
Han är en raring. Och en rarietet, bland politiker. Kunnig, idérik och prestigefri. Väldigt kul att arbeta med honom!
Svårt att RITA ämnet – hade kanske varit roligt om de hade fått börja med att berätta om hur de tänkt sig framtiden (fast det kanske de hade gjort). Om barnet trodde att det är ”jobit” att vara barn om hundra år skulle jag nog misstänka att hen kanske tyckte att det var det nu också…
Ja, jag hoppas att de har berättat, diskuterat och fått fundera lite tillsammans för det är ju ett väldigt svårt ämne att hitta på bilder till.
Och det där barnet som tycker det blir ”jobit” att vara barn om hundra år känner eventuellt någon riktigt gammal person som inte riktigt orkar. Så tolkade jag det, kanske lite påverkad av honom som tänkte att han skulle vara ett väldigt gammalt barn.
Eftersom jag vaknade på ett sällsynt dåligt humör vill jag protestera mot uttrycket ”förstagluttare”. ”Första” kan jag förstå. Men varifrån kommer ”gluttare”?
Jag tror att jag såg ordet första gången i DN för många år sedan. Tyckte inte om det då. Tycker inte om det nu.
Fler är du som är på dåligt humör, p.g.a. förstagluttare, men kanske inte riktigt av samma skäl.
Etymologin har jag inte lyckats få någon ordning på och har inte ens en teori. En fråga för ”Spraket”, kanske?
Glutt är en dialektal variant av ordet glytt. Glytt syftar vanligen på barn av manligt kön, i södra Sverige även på små barn i allmänhet. Glutt är förmodligen även besläktat med ordet glunt.
I södra Sverige används även glutt/glytt som en beteckning för en vuxen person med ovanligt barnsligt sinnelag.
Ett högst användbart ord, tycker jag.
”Allting gammalt är så nytt
för en fattig liten glytt…”
Självklart! Att jag inte kom på det.
Henriksson? Tack Malin, mindre irriterande nu.
Alf Henriksson skulle man kunna tro.
Men citatet är från Harriet Löwenhjelm som skrev dikten när hon assisterat vid sin systers förlossning. Själv beskrev hon upplevelsen i ett brev till en vän så här:
”Vad jag kände under själfva förrättningen? Vet du, lustigt nog tänkte jag mig inte alls som moder utan som barn, och jag kände någon sorts harm över att jag inte var medveten när det hände mig något så märkligt som att komma till världen.”
Första strofen löd så här:
Solen går sin höga ban
uppå himlarunden,
månen seglar som en svan
uti midnattsstunden.
Allting gammalt är så nytt
för en liten fattig glytt
som kom i jåns till världen.
Harriet Löwenhjelm var uppväxt i Helsingborg. Och i skånskan är ”glytt” ett ofta förekommande ord och även ”glyttig” som ursprungligen stod för ”barnslig” men efterhand fått en viss klandrande innebörd ”dumt barnslig”.
Mitt enda helsingborgska ord är ”klyddigt”. Då är det inte riktigt optimalt.
SG: skönt att höra (att irritationen avtagit, menar jag)!
Malin: Tack för intressant info. Snacka om att ha ett barnperspektiv! Och det långt innan det blev ett hushållsord.