Fredagstema: Loppis

Även vår lilla ort håller sig numera med sommarloppis. Första loppissöndagen var jag där med barnbarnen. Sjuåringen (som är en stenhård förhandlare) satte igång att pruta. Försäljaren i just det loppisståndet hade ovanligt många lockande prylar, lämpliga för en sjuårig tjej.

Till sist förklarade försäljaren att han sålde prylarna för barnbarnens räkning och då kunde han ju inte pruta hur mycket som helst. Sjuåringens invändning kom blixtsnabbt:

– Jag är ju OCKSÅ barnbarn!

Men försäljaren tyckte inte att det räckte som argument för att sänka priserna ytterligare.

En tanke hade dock slagit rot hos sjuåringen och fyra veckor senare var det hon som sålde ut sina frånväxta barndomsprylar. Jag fyllde på med lite diverse och till sist blev det så att jag stod i ett loppisstånd i ortens centrum, medan sjuåringen kilade omkring bland de andra stånden och fyndade för de pengar hon fått in.

Jag brukar tycka att det är lite svårt att handla på loppis. Även om det är småsummor det rör sig om vill man ju inte komma hem med onödiga pryttlar. Man går förbi stånden med blicken fäst på prylborden, nickar som hastigast, men undviker samtal, eftersom det kan kännas oartigt att inte handla då. Med mina nyvunna försäljarkunskaper kan jag lugnt säga: Prata på! Inled samtal. Fråga. För inte sjutton förväntar man sig att sälja något. Eller kanske någon enstaka pryl. Det hela utvecklas lätt till en social grej, även mellan försäljare och det byts prylar mellan stånden.

Och när det börjar bli dags att packa ihop är de mer storskaliga försäljarna populära, de med släpvagn, för till dem kan man ge allt som man inte orkar bära hem igen!

Och så en klassisk loppisreplik, som dotterns kompis levererade när de som tonåringar sålde sina barnsliga prylar på loppmarknaden i Skärholmen. Hon hade tagit med sig taklampan från flickrummet till försäljningen och en spekulant tyckte att priset var väl högt. Då sade hon upprört:

– Men du förstår väl att den där lampan har ett väldigt högt affektionsvärde!

Kolla också vad övriga fredagstemabloggare skriver om samma ämne. Det kan dröja lite, men det brukar droppa in bidrag under fredagen eller lördagen:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

 

Det här inlägget postades i fredagstema och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

22 svar på Fredagstema: Loppis

  1. Skogsgurra skriver:

    Det verkar som om SvD sällat sig till fredagsbloggarnas skara: http://www.svd.se/kultur/serier/stockholmsnatt_598903.svd

    Mitt första loppis var alla loppisars moder vid Port Clignancourt, våren 1963. Den cigarettrullningsmaskinen med guldkantat papper har jag fortfarande kvar. I nyfranc – ca 1 SEK.

  2. Karin skriver:

    Även DN, som tjuvstartade med temat i går: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/julia-svensson-loppisen-ar-dod-och-ihjalkramad-och-jag-skyller-pa-svts-antikrund
    Man är aldrig så originell som man tror. Men det trodde jag å andra sidan inte heller.

  3. Eva skriver:

    Jag minns den härliga loppisen i Horndal där jag köpte broderade bonader och en hel korg full med snidade små hästar som väl varit menade att bli dalahästar men nu är älskade lekhästar här på ön. De har just badat med Milton och är fenomenala på att dyka ner i badvattnet.

    • Karin skriver:

      Ja, sådana hästar har ju jag också någonstans. Från samma loppis. Måste leta fram dem. Och den där fina smidda lampkronan för sju ljus, som nästan kostade gratis, den hänger nu i paviljongen och väntar på att få lysa upp de mörka augustikvällarna.

  4. Musikanta skriver:

    Härligt inlägg! Funderar också skarpt på om jag inte ska hyra ett bord på nästa Mogata Marken. Skulle inte vara någon konst att fylla den med saker som är för bra att slänga men som man ändå aldrig använder. Den den där matservisen tolv gånger allt med både kaffe- coh tegods t.ex. som MM köpte på rea för att ha på landet, men som vi aldrig använt! Men jag får väl samla ihop mig och åka in med ett lass till Erikshjälpen eller Återvinningen i stället. Jag förväntar mig att mitt inlägg kommer i natt. Det blir, som du skrev, spännande att se…

    • Karin skriver:

      Jag upptäckte till min förvåning – som ofrivillig loppisförsäljare – att det kräver visst mod. Det gäller att inte tolka förbipasserande personers förvåning fel (som: Oj, oj, har dom det så illa ställt) utan mer som positiv förvåning att man tagit sig tid och gjort sig besvär. Och jag har fått kommentarer som: ”Jamen vågar du, så vågar väl vi!”

    • ByFånen skriver:

      Just där kommer loppisens död: majoriteten av loppissäljarna vägrar att hålla sig till din regel ”för bra att slänga men som man ändå aldrig använder”. Numer slänger man inte, man säljer på loppis…

  5. Skogsgurra skriver:

    Man ska nog inte besöka loppisar, egentligen. I förra veckan var vi på lilla museet i Tomelilla och hittade Hasse Alfredssons samling med limerickar. Tror vi betalade 185 kronor för den. Idag hittade vi samma på ett loppis för fem kronor.
    Å andra sidan ville dom ha 876 kronor för Folkskolans Läsebok (granens susning). Den köpte vi också. För tio kronor.

    • Karin skriver:

      Sensmoralen av detta är mångtydig och jag skulle nog tolka den som att man bör besöka loppisar.

      • Skogsgurra skriver:

        Ja, det bör man absolut. Men bokloppisar då. Aka antikvariat – fast loppisar. Vi tittade in på Bokhyttan i Hjulsjö idag och på vägen hem hälsade vi på i den nerlagda järnvägsstationen där det visade sig att innehavaren kände dig mycket väl. Vi fick en bunt Taube med oss. Plus Chronschougs memoarer.
        Visst ska man gå på bokloppisar.

        • Karin skriver:

          Barry! Ja men så bra att ni har connectat. Då är pinnsoffeproblemet löst. Barry i Hjulsjö vet allt om mormors pinnsoffa som för närvarande befinner sig i Jakobina gruvstuga i Grängesberg. Så utomordentligt bra!

          • Skogsgurra skriver:

            Han till och med kände till skrikpinnarna!
            Vi provar den elfte.

            • Karin skriver:

              Jag var ju själv med och installerade pinnsoffan i Grängesberg och demonstrerade då alla dess bekvämligheter, inklusive ryggpinnarna som man kan vrida lite på så att de skriker. Kul att han minns det!

  6. Olgakatt skriver:

    När jag hamnar på loppis eller, som nyligen på en hantverksmässa, så tänker jag alltid på hur full världen är av saker jag inte behöver eller vill ha. En del vackra men väldigt många ganska fula. Tur att smaken är olika!

    • Karin skriver:

      Visst kan man glädjas åt allt man slipper! Och känna vemod över ett och annat som producerats. Jag stannar till, ibland i förundran, ibland i förfäran, över att en vuxen människa designat och tillverkat denna pryl. På sista bilden i mitt inlägg (den som jag kallar loppisessens) finns en samling saker som får mig att undra: Varför?

  7. Nilla skriver:

    Vi gick ofta och gärna på loppis när barnen var små. Framförallt på utomhusloppisar sommartid. Och handlade gjorde vi, både det ena och det andra som var ’bra att ha’. Någonstans vände det, när skåpen i stugan var fulla, kanske. Och man insåg att livet är ändligt, och man inte kommer hinna använda allt. Nu går prylarna omvänd väg; ut.

    • Karin skriver:

      Nästa gång jag försöker bli av med prylar ska jag göra det i största hemlighet, för hittills har det inte gått så bra. ”Den DÄR!? Men den vill ju jag ha!” Jag förklarar då att det går utmärkt att ta med sig den, men av olika skäl anses det bäst att den blir kvar här, tills vidare…

  8. Karin skriver:

    Det är skillnad på loppis och loppis. Jag gissar att loppis i dagsläget
    mycket handlar om att slippa sopavgifter och att det är slit och slängsamhällets
    alla prylar som man bara måste bli av med på något sätt.
    Barnbarnen höll loppis hos oss i fjol och sålde som bara den, kanske för att mormor
    lade upp ett fotografi på försäljarna.
    Roligt tema med många vinklar!

  9. Gnuttan skriver:

    Bara 7 år och redan prutmästare – imponerande! Själva köpte vi ju sonens ihopsamlade leksaker och gav dem till välgörenhet för bara ett par veckor sedan. Igår läste jag dock i tidningen att man här i Horsens, om bara en månad, arrangerar landets största leksaksloppis (tydligen en årlig tradition) där tanken är att det just ska vara barn som säljer sina saker. Det hade sonen helt klart tyckt var jättekul, men nu har han ju inte fler leksaker som han vill av med.

Kommentarer inaktiverade.