Fernissning

Jag fick nyss en inbjudan till en vernissage. Dessvärre är den i Danmark, så det blir svårt att närvara. Men det trevliga inbjudningskortet är på danska och där står det inte vernissage, utan fernissering. Och då ser man ju tydligare vad vernissage egentligen betyder. Termen dök upp i början av 1900-talet och kommer sig av den tunga doft av fernissa som vilade över konstutställningarna den först dagen, då alla tavlor just fått sin finish: ett tunt lager fernissa.

Att hitta den rätta fernissan var viktigt, rätt blandning av dammarkåda och lösningsmedel. Dålig fernissa kunde förstöra en målning, bra fernissa kunde både skydda målningen och ge den extra djup och lyster. Och då är kådan från trädet Agatis dammara bäst, dammarharts. Men som vanligt: dont try this at home! Jag har läst skildringar av misslyckade fernissningsförsök med hemgjorda blandningar. Det kan gå. Men risken att det blir galet är alldeles för stor. Bra tavelfernissa av god kvalitet i butiken för konstnärsmaterial är nog det säkraste tipset. Om man nu nödvändigtvis vill fernissa.

Agatis Dammara är det träd som ger bästa kådan till tavelfernissa. Dammara är ett indonesiskt ord som betyder fackla, eftersom kådan också brinner bra. 

Vernissage har ju alltmer blivit ett tillfälle att festa och idag kan man också bli inbjuden till finissage, dvs ett party för att avsluta en utställning. Eller för den delen midissage ett party någonstans i mitten av utställningen, när någon kommer på att det vore trevligt med en fest.

PS. Detta är shellack, som används bland annat till polityr. Den görs av en massa som uppstår när lacksköldlusen suger sav från olika träd i Indien (främst ett som heter Rhus vernicifera, verkar det som) och dess sekret blandar sig med trädets sav.

Den guldfärgade massan stelnar, men kan lösas upp med olika lösningsmedel och användas som polityr.

Under artistnamnet ”E 908” fungerar det som polermedel för äpplen och apelsiner.

 

Det här inlägget postades i konst, Ord, Språk. Bokmärk permalänken.

11 svar på Fernissning

  1. margaretha skriver:

    Så vacker den är Agatis Dammara – det är väl frukten som ser ut som en ”kottros”. I flera år jag har tänkt ta’ reda på hur trädet ser ut, men det har inte blivit av – så tack för det!
    Nästan så jag får fira med kunskapssage.
    Margaretha
    som kom att
    minnas både
    vernissage
    och upptåg
    när hon
    läste detta

  2. Christina skriver:

    Jag instämmer med Margaretha här ovan, så vacker den är, Agatis Dammara!
    Jag har ibland använt damarlösning, det måste väl vara samma sak, eller?

    • Karin skriver:

      Ja, damarlösning låter ju som samma sak, men jag börjar bli lite osäker, ju mer jag läser om olika hartser och hartslösningar.

  3. Skogsgurra skriver:

    Jo, dä ä e sak sôm ja har fundra på. Ä förnissa sam sak som fernissa? Å så dän där pållityren. Va ä dä? Ä dä og sam sak?

    • Karin skriver:

      Undrar varför jag plötsligt kom att tänka historien kvinnan som ringde till polisen och berättade att det stod en elefant i hennes trädgård och drog upp morötter med svansen. Polisen frågade då vad elefanten gjorde med morötterna och kvinnan svarade: ”Det skulle konstapeln ändå inte tro om jag berättade det!”

      Men så här är det: Polityr görs av shellack, som uppstår när den indiska lacksköldlusen ger sig på ett slags trädliknande fikusar. När ”sekret” (bajs?) från lusen blandas med saven blir det en gulröd massa som används till polityr.

      Kan användas till lite av varje, som till exempel de gamla 78-varvarna (stenkakor), som styvmedel i cylinderhattar och som kosmetika för att få äpplen och apelsiner att se glänsande och lockande ut (= E 908)

      • Skogsgurra skriver:

        Å fan! Mådä?
        Så tyska Schallplatte betyder inte ljudskiva då? Utan shellackskiva?

        • Karin skriver:

          Skallplatta låter troligare, trots allt. Men det kan ju vara värt en liten undersökning.

          Kolla uppdateringen på bloggen. Där har jag lagt in shellack, som jag tycker mig känna igen från verkstan. Gamla snickarverkstan, kanske?

          • Skogsgurra skriver:

            Ja. Det känner jag igen. Och då förstår jag också vad det var som Beskows lingonflickor använde när dom polerade bären.

            • Karin skriver:

              Och blåbärspojkarna, vad gjorde dom? Kanske dom hävdade – med viss rätt – att blåbären faktiskt ska vara lite dimhöljda.

Kommentarer inaktiverade.