Men Martin, hur tänkte du där?

27 januari, minnesdagen för förintelsen och det slumpar sig så att jag just har läst om några böcker av Hannah Arendt. Hon är lite svårläst, men inte alls obegriplig. Det är bara det att hon tänker så förbaskat tätt, på något sätt, så det går inte att bara skumma igenom en text.

I skolan tålde hon inga dumheter. Om lärarna fällde judefientliga kommentarer reste hon sig och gick. Det ledde till att hon stängdes av från skolan. Då läste hon in studentexamen som privatist, på ett år kortare tid än klasskamraterna. Vid universitetet i Marburg läste hon filosofi för Martin Heidegger, som närmast hade popstjärnestatus på den tiden. Han och Hannah Arendt hade också en kärleksrelation under hennes studietid. Både Hannah Arendt och Martin Heidegger ägnade sig åt vad det är att tänka, hur man tänker och vad tankar är.

När hon greps av polisen 1933 var hennes brott att hon använt sig av det preussiska statsbiblioteket för att samla information om antisemitiska handlingar inom olika organisationer och affärsverksamheter. Hon släpptes ur fängelset efter en vecka och flydde via Tjeckoslovakien, Schweiz, Frankrike, Spanien och Portugal till USA, där hon bodde och arbetade resten av livet. Heidegger gick med i nazistpartiet 1933.

I USA skrev hon om ondska i samband med rättegången mot Eichmann i Jerusalem, om hur totalitära stater uppkommer och fungerar, om Vietnamkriget och studentrevolterna. Hon var – till skillnad från Heidegger – en filosof som ville lägga sig i sin samtid.

Efter kriget återsågs de och jag skulle gärna vilja veta mer om vad som blev sagt mellan dem, judinnan som drevs på flykt från Nazi-Tyskand och hennes tidigare lärare och älskare som blev nazist. Hon har skrivit en hel del om förlåtelse på lite oväntade och intressanta sätt. Ett resonemang går ut på att hämnd är något förväntat och hämndaktionen är oåterkallelig. Att förlåta, däremot, är oväntat.

Därför menar Arendt, om jag förstått henne rätt, att förlåtelse skapar handlingsfrihet, medan hämnd låser en kvar i tvingande mönster. Man kan ändå fördöma någons handlande. Dömandet gäller handlingarna, förlåtelsen gäller personen.

Men ändå, det vore väldigt intressant att få veta vad de egentligen talade om, Arendt och Heidegger, när de sågs igen efter andra  världskriget.

Uppdatering 3 februari: Mer om Hannah Arendt och hennes böcker finns på LO-tidningens kultursida.

Det här inlägget postades i Böcker, Livet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

22 svar på Men Martin, hur tänkte du där?

  1. Vilka spännande texter du skriver, om Hannah och Martin, om mamman som försvann! Härligt och tankeväckande – tack. Trevlig helg/M

  2. Karin skriver:

    Tack! Hon är outtömlig, Hannah Arendt. Hon började läsa när hon var fem år och fortsatte oavbrutet hela livet, när hon inte skrev. Hennes bok om totalitarismens ursprung borde översättas till svenska. Den verkar mer aktuell i dag än när den skrevs.

    Jag har försökt lägga in texten på 1av3 också, som text – alltså inte blogginlägg – men jag vet inte riktigt om det funkar. Jag famlar fortfarande lite när det gäller de olika alternativen.

    Trevlig helg själv!

  3. Kicki skriver:

    Du kan väl skriva några tänkbara replikskiften, inte de förväntande då.

  4. Intressant. Och kul att se att vi är fler i släkten som bloggar ;D

  5. Kicki skriver:

    Nu funkar det! nu är det bara din intressanta, uttömmande nytänkande dialog som fattas! Jag vet att du kan.

  6. Miss Gillette skriver:

    Väldigt bra, det om förlåtelse, fördömande och hämnd. Trösterikt! Nu gäller det bara att få hela världen att begripa det fina i kråksången också.

    • Karin skriver:

      Det finns ju böcker av Arendt som borde översättas till svenska. On the Origins of Totalitarianism, framförallt. Jobbar på det…

  7. Malin skriver:

    Klargörande. Man kan fördöma en handling, men ändå förlåta en person, för att bryta ett destruktivt mönster. Filosofin är radikal och modern (fast uttrycks även i Bergspredikan), och svår att leva upp till, tänk efter själv. En företrädare för denna tanke är Nelson Mandela. Frågan är om mänskligheten kan ta till sig denna hans vishet.

  8. hyttfogden skriver:

    Paulina: Heter din mor Birgitta och din mormor Ulla? I så fall vet jag.

  9. Kicki skriver:

    Visst är det alldeles speciellt att läsa texter där man måste använda både penna och knappnålar. Det känns i alla fall som om jag skulle behöva sätta knappnålar i texten där jag fäster tanken för att kunna gå vidare och dra upp nya spår i tankarna.
    Men nu längtar jag mest till jag får nya ögon ( i alla fall det ena) det är jobbigt att läsa när man är låghalt på ögonen.

    • Karin skriver:

      Knappnålar skulle kanske funka. Eller ritblock. Jag funderade nyligen varifrån jag fått vanan att gripa till ritblocket för en del texter. Kan det komma från de där första åren i skolan då vi fick rita serier om vad som stod i bibeln? Helt obegripliga händelser gjordes om till enkla serier med streckgubbar. Ett sätt att göra texten – om än inte budskapet – till sin.

Kommentarer inaktiverade.