Men har man sett, en stoiker!

I förrgår var jag hos Anna-Carin Collin, som arbetar med psykosyntes och tillämpar det även på fiktiva personer. Mycket spännande, men svårt att återge såhär i kort bloggform.

Jag fick så mycket att fundera på att jag blev tvungen att städa städskåpet av bara farten. Där hittade jag bland annat fyra flaskor silverputs, tre kopparputs och en som bara är ”puts” i största allmänhet. Ambitionerna har varit höga. Nästa gång jag behöver prokrastinera ska jag putsa silver.

Mötet med Anna-Carin handlade om min fiktiva Karl, som är huvudperson i romanen Hue of Blue. Jag har varit lite förbryllad över att de som läser boken ser honom på så många olika sätt. För mig är han en rätt självklar person, harmonisk, godhjärtad och empatisk; inget krångel. Jag hade andra planer från början, men det fungerade inte. Han var inte intresserad av de kvinnor jag lät komma i hans väg, annat än som medmänniskor, han var inte heller särskilt sugen på en karriär.

Anna-Carins skrivarstuga – den perfekta platsen för både avspända och intensiva samtal

Men så kan det ju inte vara, säger en del. Han verkar ju störd! Varför blir han inte argare när han blir trackad. Varför bråkar han inte mer?

Efter ett par timmars resonerande om den där Karl – och jag lovar, det är hur lyxigt som helst att få prata om sina påhittade personer med någon som är lika intresserad som man själv – säger så Anna-Carin, nästan lite i förbigående att han nog är stoiker.

Stoiker? Näe… Inte är han väl SÅ nollställd. Han har ju ändå en hel del känslor i kroppen och han tänker verkligen inte acceptera att… Jag ska inte återge handlingen här, men jag blev ju nyfiken och läste på Anna-Carins inrådan en artikel om stoikerna som fanns i Svenska Dagbladet häromdagen. Jag fastnar för ”Ingenting kan hindra stoikern från att utföra sin plikt”. Stämmer bra på Karl. ”Vissa saker angår oss, andra gör det inte.” Visst, det har Karl insett. ”Viljekraft är som muskelkraft. Ju mer man övar desto starkare blir man.” Jamenvisst, Karl tvingas vilja mer och blir lite bättre på det vartefter. ”Det som inträffar exakt nu går inte att göra så mycket åt.” Det har han ju insett – shit happens – men det är kanske därför som många tycker att Karl inte reagerar så starkt som han borde. ”Det viktiga är att man inte är fatalistisk i förhållande till framtiden.”

Jo, Karl är nog inte så lite stoiker! Jag är faktiskt glad för hans skull, för jag har ju kommit att gilla hans fundersamt accepterande stil. När en del tycker att han är en mes, med sitt prestigefria förlåtande skulle stoikerna ha en del att säga till hans försvar om mildhet och acceptans. Men han har lite att jobba på, för han är livrädd för att kvällstidningarna ska få reda på en liten skandalhistoria. Stoikern Epiktetos menar att man inte ska fästa sig så mycket vid vad andra tycker. Om man vill bli beundrad av andra måste man ju anpassa sig till deras värderingar. Hålla tillgodo med deras definition på framgång, helt enkelt.

Men här karskar Karl upp sig och protesterar: ”Jag är inte ute efter att bli beundrad, jag vill bara inte bli utsatt för en förnedringsprocess i medierna. Och jag vill inte att min familj ska behöva utstå det!” Och det kan han ju ha rätt i.

Det här inlägget postades i Att skriva, Att tolka, Böcker och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Men har man sett, en stoiker!

  1. Pingback: Fiction Profiler-vinsten har kommit hem « Fiction Profiler

  2. Intressant artikel om stoiker – jag kan känna igen mycket i det som sägs där. Hur hjälper dig kunskapen om att Karl är en stoiker? Vad gör du med honom nu?

  3. Karin skriver:

    Visst blir man sugen på att läsa den där boken om stoiker!

    När det gäller Karl känns det rätt bra att tänka på honom som stoiker. Jag funderar ju på att göra en svensk version av boken och kanske utveckla en del resonemang lite mer och infoga lite av det jag strök för den engelska versionen – bortåt 100 sidor!

    Det är lättare att fortsätta med Karl, tror jag, om jag mer medvetet låter honom vara som han är, i stället för att försöka få honom att bli tuffare, eller mer på, eller krävande, eller vad det är jag tycker han borde vara. Det är ju ändå sällan man rår på sin romanfigurer.

  4. Jag håller på koppar. Bästa sättet att känna sig duktig när jag inte gör det jag egentligen bör.

    • Karin skriver:

      Ja, när man putsar koppar är det ofta rejäla tag som syns. Stora kopparbunkar och hinkar och så. Jag undrar verkligen vad det ligger för psykologiska mekanismer bakom alla mina inköp av silverputs! SÅ himla mycket silver har vi inte.

Kommentarer inaktiverade.