Att svära fritt är stort

Fan på väggen

”Nu ska vi inte måla fan på väggen” fick jag höra i min barndom, troligen till leda. För en dag kunde jag inte stå emot, utan gjorde just det. Jag minns fortfarande hur svårt jag hade det med placering av horn och öron i förhållande till varandra. Det har jag fortfarande, men jag tror att slutresultatet var något i den här stilen.

Svordomar väcker minnen och känslor. Jag får en hel del kommentarer på gårdagens inlägg, ”off pist” så att säga. Och frågan om jag är ”för eller emot?” Klart jag är för. Men det är verkligen en stark krydda som man får använda sparsamt och med finess.

Och laddade med kraft är de ju, svordomarna. Det verkar som om alla svär på sitt modersmål när det är riktigt allvar. Själv behövde jag knappast höja rösten när barnen var små och situationen krävde någon form av vuxen tillrättavisning. Jag gled omedvetet över till bergslagsmål och det räckte för att de skulle inse att jag var på väg att tappa tålamodet.

Jag undrar om vissa språk är bättre lämpade för svordomar. ”Det tar bättre på finska”, berättade någon. Om man är finskspråkig i botten borde det vara så. Men om man har svenska som första språk och talar finska bra – vilka svordomar är då bäst?

Och så har jag fått en påminnelse om ytterligare ett missuppfattat uttryck från barndomen: ”Så det så!” Både brorsan och jag var övertygade om att det var en svordom. Inte så konstigt, egentligen. Det brukar ju vara avslutningen på en harang med innebörden: ”Du har ingen aning om vad du talar om men det har jag och nu när jag sagt vad jag vet om saken är det onödigt att du tillägger något.” Kort paus och så den definitiva diskussionsdödaren: ”Så det så!” Visst är det, om inte en svordom, i alla fall rätt trist?

Publicerat i Ord | 5 kommentarer

Riv mina råsegel!

Det är länge sedan man ansåg att Gud kunde bli på dåligt humör eller att hans underjordiska kollega skulle piggna till av att höra sitt namn. Idag handlar svordomsdebatten mer om stil och att det kan bli torftigt att svära i alla lägen i stället för att försöka formulera sig mer precist.

Svenska Dagbladet har just nu en intressant artikelserie om detta svavelosande ämne. Överraskande nog finns några av de strängaste reglerna mot svordomar inom sporten. Det kan man ju inte tro, men inom Stockholms fotbollförbund blir det rött kort direkt för ”könsord och uttryck av sexuell karaktär”. Inte ens när man missar målet är det okej med ett besviket ”Djävlars!” Då blir det gult kort. Eller rött om det är riktat till en med- eller motspelare.

På Språkrådet citerar man språklagen om att språket ska vara ”vårdat, enkelt och begripligt”. Nu när myndigheterna börjat använda olika sociala media uppstår problem framförallt med ”vårdat”. Myndigheterna har helt enkelt ansvar för att se till att inlägg från upprörda medborgare rensas från svordomar.

Men eftersom svordomarna faktiskt finns i vårt ordförråd tycker jag inte att man helt ska räkna bort dem. Rätt använda kan de fungera som effektiva förstärkningsord. Om man är grov i mun med tillräcklig finess, må det väl vara ursäktat.

Dorothy Parker med nyborstade tänder

En person som jag beundrar på detta område är Dorothy Parker som enligt egen utsago började sin dag med att ”borsta tänderna och vässa tungan”.

När hennes förläggare tjatade på henne om ett försenat manus, medan hon var på bröllopsresa, svarade hon avvärjande och avväpnande i ett telegram: ” Too fucking busy and vice versa”. Det tog ett tag innan polletten ramlade ner för mig. Eftersom det var hennes bröllopsresa, tycker jag att det var riktigt fyndigt, det där ”vice versa”.

Men det går naturligtvis också bra att hitta på egna svärord, eller använda Kapten Haddoks rikhaltiga flora, där ”Riv mina råsegel” är min favorit.

Själv använde jag bara två svärord som barn, mycket diskret, eftersom jag visste att det inte var lämpligt. Det händer att de slinker ur mig än idag, trots att det är länge sedan jag insåg att jag måste ha fått något om bakfoten. Mitt mildaste svärord var ”skyffelen”. När jag var riktigt arg drog jag till med ”gavelen”.

Publicerat i Ord | 8 kommentarer

Hej, jag heter Karin…

… och jag köper för många böcker. Boktravarna hotar att ta över. Nya bokhyllor fylls snabbt upp. Jag hör inte till de tyngsta bokmissbrukarna, men det finns fler i familjen som är likadana och det verkar dessutom vara en ärftlig åkomma. Vi har dock inte sjunkit så djupt att vi förvarar böcker i köksskåpen eller i ugnen. Ännu.

”Ni kanske kunde skaffa ett bokförråd någonstans på landet, en lada, eller något sådant”, föreslog en hjälpsam vän.

”Mmm, det kanske vi borde fundera på”, sade jag fegt, utan att våga avslöja att vi redan har en lada och att den är full.

I sammanslutningen ”Anonyma bokköpare” försöker vi på alla sätt hjälpa varandra till ett måttligare liv med böcker. Om vi ser en kamrat komma ut från bokhandeln och smussla med bokkassar tar vi upp det direkt. Om hon då försöker slingra sig och påstå att hon bara köpt ut åt en kompis konfronterar vi även dessa uppenbara lögner.

Problemet finns tydligen i andra länder också och vi funderar på att bilda en international, Bookbuyers Anonymous World Wide. Vi läser har på sin hemsida en hänvisning till en fin skildring på engelska av hur det kan vara, gjord av Grant Snider.

Var inte rädd för att erkänna ditt missbruk. Bara då kan du börja bearbeta det!

Publicerat i Böcker | 11 kommentarer

Hundraårig chick lit som står sig

Elin Wägner och namninsamlingen for allmän rösträtt 1914

Projektet Stockholm läser har valt Elin Wägners roman Norrtullsligan för gemensam läsning i vår. Romanen publicerades 1908, men gick dessförinnan som följetong i Dagens Nyheter. Elin Wägner skrev ett avsnitt varje fredag och så publicerades det på söndagen. Nu finns den som en liten pocketbok för en femtiolapp, utgiven av förlaget Podium. Ett mycket bra val.

Det är chick lit från 1900-talets början: det vill säga en berättelse i jag-form med en självironisk och inte alltid framgångsrik huvudperson. Peg skildrar livet som ung, ogift, lågavlönad kontorsarbetare. Hon och hennes tre kamrater i Norrtullsligen delar lägenhet, drömmar och knappa matpengar. Och som det ska vara i en riktig chick lit-bok är tonen självironisk, lätt feministisk och karlarna är ofta till mer problem än glädje. Fast ändå inte helt hopplösa. Tänk Bridget Jones.

I en typisk Elin Wägner-vändning formulerar Peg sin syn på dessa karlar: ”Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller.”

Norrtullsligan blev film 1923, med manus av ingen mindre än Hjalmar Bergman och skådespelare som Tora Teje, Inga Tidblad, Tollie Zellman och Elsa Ebbesen.

Omslag av Knut Larsson

Filmen fick ett blandat mottagande: ”det är ett fasligt funderande och försjunkande i grubblerier framför speglar, kastruller och kontorsliggare, som knappast stämmer med bokens käcka tempo”. Omdömet var allmänt att ”boken är bättre”.

Rapp och rolig, kan man tryggt säga om den idag och aktuell på en sorgligt sätt med sina diskussioner om sextrakasserier, löneskillnader, trista och otrygga jobb.

Men varför detta besynnerliga omslag?

Det ger obehagliga associationer till – ja till vad? Huvudlösa varelser utan kropp, bara ben och skrivmaskin. Men om det är något som  de unga kvinnorna i Norrtullsligan demonstrerar om och om igen så är det just att de har ovanligt mycket hjärna och hjärta. Och kropp, naturligtvis, som inte minst gör sig påmind genom att de är hungriga för det mesta, på grund av sina svältlöner.

Norrtullsligans sjätte upplaga

En bok för alla år 1994

Hade det inte gått att återanvända något av de tidigare omslagen? Kanske omslaget från sjätte upplagan, med de fyra kvinnorna i ett förtroligt samtal.

Eller nyutgåvan i En bok för alla, som kom 1994 med en mycket Stockholmsk bild på omslaget. Eller kanske någon filmbild från inspelningen 1923, med Tora Teje som Peg?

Publicerat i Böcker | 4 kommentarer

Livssamlingen

Samlandet

Hur har ni det med den pågående livssamligen? Det pågående samlandet av liv? Det där som pågår, som är en samling som är livet? Får ni ihop till den där lägenheten som behövs för att det ska kunna kallas ett pågående, samlat liv?

Första gången jag såg rubriken i bostadsbilagan till dagstidningen trodde jag att mäklarfirman behagade skämta. Samtidigt pågick nämligen också en debatt om vindsvåningar ”som ett sätt att leva”, efter en famös artikel med fler produktplaceringar och mer textreklam per kvadratcentimeter än man trodde var möjligt.

Men den där rubriken om ”The ongoing collection of life” återkommer troget i bostadsbilagan varje helg och jag börjar tro att de menar allvar.

Publicerat i Debatt | Kommentarer inaktiverade för Livssamlingen

”Det sa BP också”

Även Urban dictionary har gjort en lista över populära urbana nyord och uttryck från 2010. Jag har ingen aning om hur de valts ut. Kanske någon form av läsaromröstning? Överst hittar man det svåröversatta ”gate rape”, för närgångna säkerhetsundersökningar och nakenscanning vid incheckningen på flygplatser.

Tvåa på listan över flitigt använda nya uttryck kommer ”Det sa BP också”, som i:

Lämna inte pumparna obevakade. Du ansvarar för spill

”Det kommer att ta mig hela dagen att städa upp den här röran.”

”Det sa BP också.”

Eller:

”I dag betalar jag – the sky is the limit”

”Det sa BP också.”

Själv skulle jag nog snarare ha röstat på ett ord som ”Kitchenheimer”. Ni vet, när man går ut i köket för att göra/hämta något och så står man där och undrar man vad det var man skulle göra. Det är ingen ålderskrämpa, om ni trodde det. Jag har sett det hos personer redan i ganska tidiga år, kanske oftast hos tonåringar.

Ett annat användbart uttryck är ”resolution rush”, dvs trängseln på gymmet strax efter nyår då alla nyårslöften – New Year resolutions – ska infrias. Men framåt mitten av februari ska det väl ha lugnat ner sig lite. Då, kanske, det kan vara läge att börja fundera på att eventuellt bättra på formen.

Publicerat i Ord | 3 kommentarer

Kultur ska man bara ha

Vår kulturminister skyggar för ordet kultur. På sätt och vis innebär det att hon vårdar ett kulturarv på högerkanten. När förslaget till 1974 års kulturpolitik behandlades i riksdagen lär dåvarande högerledaren Gösta Boman ha sagt – med avsky – att det var som att titta ner i en burk med krälande maskar. (En olyckligt vald metafor, kan man tycka, för en person som gillade att meta.)

Det får mig att tänka på en bekant som tyckte att ”pengar ska man inte tala om, det ska man bara ha”. Kultur ska man bara ha. Eller som en engelsman sade när jag försökte förklara den svenska kulturpolitiken: ”Cultural politics? Oh dear. We tend to regard those as a dirty words.” På min fråga om han kunde föreslå några anständiga ord i stället svarade han: ”Well, if you need to mention it at all, you should rather talk about the arts.”

Kulturpolitik handlar om att vi gemensamt måste finansiera goda förutsättningar för skapande verksamheter om vi vill ha ett mångsidigt och fritt fält för kreativa idéer och uttryck. Det handlar om att medge att det blir ett mycket torftigt utbud om teater, operaföreställningar och konserter ska finansieras enbart med biljettintäkter. Det handlar om insikten att företagssponsring är en begränsad och nyckfull finansieringsform.

Tidningen City frågade illustratören och serietecknaren Liv Strömquist för ett tag sedan, vad hon anser om att kulturministern tycker att ordet ”kultur” har en negativ klang.  Lena Adelsohn-Liljeroth menade att vi borde använda ordet ”underhållning” i stället, som låter trevligare. Strömquist svarar:

”Jag tycker att namnet Lena Adelsohn-Liljeroth har en väldigt negativ klang och föreslår att hon döps om till Blubby.”

Publicerat i Att tolka, Debatt, konst, Ord | 4 kommentarer

Hacktiviteter på nätet

Ny månad, nytt nyord. Språkrådet utnämner orden hacktivist och hacktivism till februari månads nyord. Ett teleskopord, säger Språkrådet, dvs två ord som skjutits ihop till ett: hacker och aktivist.

Teleskop

Helt nytt är det inte, men visst har det fått ökad aktualitet, både i wikileakflödets svallvågor och på senaste tiden då hacktivisterna haft fullt upp med att komma tillrätta med stängda digitala kommunikationsleder i Egypten.

Men är det då inte hackers det är frågan om, kan man undra. Nej, en hacker är mer inriktad på det tekniska, på vad som är möjligt att göra, medan hacktivisten definieras som en person med en politisk agenda som agerar tillsammans med andra. En digital frihetskämpe.

Spåkrådet skjuter dock in en liten brasklapp: Den som är frihetskämpe ur ett perspektiv kan vara terrorist ur ett annat. De som har en annan politisk övertygelse än hacktivisterna kanske i stället ser dem som cyberterrorister.

Publicerat i Att tolka, Ord | 2 kommentarer

Sport- och kulturjournalister kanske ska byta jobb?

Kicki påminde mig (apropå sport- och kulturjournalistik) om Frans G. Bengtssons berättelse om fotbollsreferenten som fick rycka in som teaterrecensent, eftersom den ordinarie teaterkritikern var skottskadad. Historien utspelar sig nämligen i Chicago.

Sportreportern hade bara haft tid för fotboll i sitt unga liv; han visste absolut ingenting om teater och hade aldrig hört talas om den där spelaren Othello, som uppdraget gällde.

Han blev dock rätt tagen av det han såg och tyckte att idén med en svart spelare var lika originell, som lyckad. En vältalig och kraftfull person, inte olik boxaren Jack Johnson som besegrade Jeffries i Nevada 1910.

Det blev en livfull skildring av dramat. ”Othellos åkallan av alla djävlar i sorgen över sin förhastade framfart mot sin stackars gemål var den mest anmärkningsvärda språkliga prestation recensenten för sin del någonsin hört, vare sig bland fotbollspublik eller annorstädes”.

Läsarna anmodas särskilt att lägga den lovande författarens namn på minnet: Shakespeare.

Tack till Frans G. Bengtsson-sällskapets litterärt och tekniskt välutrustade medlem som på nolltid skaffade fram texten!

Teaterrecensionen blev en stor succé. De teaterinsatta gillade den fräscha vinkeln och de teaterokunniga förstod för en gångs skull vad det handlade om. Den mycket uppslagsrika berättelsen mynnar (tror jag) ut i ett förslag som vår kulturminister bör gilla: Nu när författare inte längre är en sällsynthet bör kritikerna tänka sig noga för och inte vara för negativa. Relativa omdömen är mycket användbara: ”Utan tvivel är denna bok den mest betydelsefulla i denna författares alstring.” Det är också bra att påpeka att författaren befinner sig i en utvecklingsperiod. Då slipper vi allt det där tråkiga, snåriga och negativa som skrämmer bort publik och sponsorer.

Allra bäst vore väl helt enkelt om sportjournalisterna och kulturskribenterna bytte jobb.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker | 3 kommentarer

Entusiasmerande, lättbegriplig och inbjudande

Under rubriken Kulturministerns rädsla för kultur sammanfattas några artiklar och inlägg om hennes uttalande att kulturjournalister skrämmer bort sponsorer från kulturområdet. Hon menar att sporten får sina sponsorsbidrag bland annat tack vare att sportjournalistiken, till skillnad från kulturjournalistiken, är entusiasmerande, lättbegriplig, publiktillvänd och inbjudande.

Undrar vilka sportsidor hon brukar läsa?

Efter det famösa uttalandet beslöt jag mig för att se hur det är med sportsidornas lättillgänglighet. Jag är inte särskilt sportintresserad (fotbolls-VM-nivå, oavsett om Sverige deltar eller ej), men har verkligen försökt förstå vad det handlar om på sidorna. I alltför många fall går det inte ens att lista ut vilken sport det är frågan om, om man inte känner till personerna som är inblandade.

Skridskor på fötterna och böjda klubbor=bandy

Årstiden kan ju ge vissa ledtrådar, men när jag hade läst en lång artikel som verkade handla om ishockey dök den här frågan upp: ”Håller sporten på att förvandlas i riktning mot ishockeyn?” Hmmm, inte ishockey alltså. Men på bilden har de skridskor på sig. Och klubbor i händerna – men kolla, är inte den där klubban lite böjd? Aha, bandy! En artikel strax intill handlar kanske om samma sport, men säker kan man inte vara. Inte ett ord om bandy; inte om någon annan sport heller.

Kultursidorna kan väl vara kryptiska emellanåt, men de brukar vanligtvis ge en rätt hyfsad bild av vad som finns på scener, biodukar och bokhandelsdiskar. Och det framgår tydligt vilken gren det handlar om. FILM står det överst och BARNBÖCKER, TEATER eller MUSIK.

Så är det inte inom sportjournalistiken. ALLSVENSKAN står det visserligen som rubrik, men det är ju verkligen lite allmänt. Det låter i mina öron som fotboll och inget i artikeln motsäger det, men inget bekräftar det heller. SKADESMÄLLEN handlar om Lance Ward, och det är bara fem dagar kvar till transferfönstrets stängning, och Ward går bort och Fasth har gjort sig illa och HV71 är inte någon farlig sjukdom, men ligger risigt till ändå.

Publiktillvänt? Entusiasmerande? Lättbegripligt? Nej, verkligen inte och ändå strömmar sponsorerna till.


Publicerat i Att läsa, Ord | 2 kommentarer