Jag vet i alla fall vad mosaikarbete heter på engelska

Jag fick brev från skatteverket och plötsligt såg jag den där välbekanta loggan med nya ögon. Vad BETYDER den där virvelliknande symbolen? Kanske den ska visa att det finns snurriga inslag i skattereglerna?

Vad skatteverket undrade var nämligen om jag hade lärt mig något nytt på den där engelska skrivkursen som jag yrkat avdrag för.

Jo, det hade jag ju. I ett eventuellt skattemål skulle jag efter avlagd ed och med handen på hjärtat bli tvungen att svara ja, en hel del. Tessellation, till exempel, som betyder mosaikarbete. Det visste jag inte före kursen. Men då, om jag ärligen skulle tillstå att jag faktiskt lärt mig något nytt på kursen, då skulle jag förlora skattemålet.

Jag tog kursen för att uppdatera mina kunskaper i engelska och få tillgång till personer som jag kan diskutera svårlösta problem med när jag översätter. En USA-baserad skrivarkurs på nätet blev lösningen. Det har fungerat bra både som kontaktyta och som uppfräschning av min engelska. En sådana kurs är dock inte gratis. Men avdragsgill, tröstade jag mig själv, när jag skickade iväg några tusen kronor över Atlanten och lade kvittot i mappen för skrivrelaterade utgifter.

– Avdragsgill? No way, sade skatteverket, fast på svenska då. Avdragsgilla är bara kurser som lär dig sådant du redan kan. Inte kurser som ger dig nya kunskaper. Med fortbildning upprätthåller man sina kunskaper. Med vidareutbildning skaffar man nya. Det är bara fortbildning som är avdragsgill. Du har ägnat dig åt vidareutbildning. Alltså inget avdrag. Jo det står så i brevet från skattemyndigheten. Läs själva:

– Jamen, jag kunde ju engelska innan, jag har översatt tidigare. Kände mig bara ringrostig, behövde lite språkintresserade personer att bolla med och det här var det bästa jag kunde hitta… Försökte jag.

– Vidareutbildning, sade skatteverket. Inte avdragsgillt.

Nähä, inte det. Visst är det rätt snurrigt?

Publicerat i Att tolka, Debatt, Livet | Etiketter , | 7 kommentarer

God jul!

Termometern visar minus 16 grader, snövallarna ligger höga och hårda framför porten och stadens förvaltning visar återigen och överallt exempel på uselt snow-how.

Cyklisterna har gett upp och hur deras cyklar mår i vår när de tinat upp, vill vi inte veta.

Och lagom till Alla hjärtans dag kommer julkorten fram till dem som bor på Södermalm i Stockholm.

”Det här får bara inte hända” säger områdeschefen. Han försäkrar också att det inte beror på de nya sorteringsmaskinerna utan helt och hållet på att arbetstiden för brevbärarna inte har räckt till. Så därför har posten skrivit en egen hälsning till alla adressater och lagt med en liten present!

Där hängde jag inte med riktigt. På vilket sätt förbättrar det brevbärarnas arbetstid? Undrar om inte snöröjda gator och rimliga arbetspass för brevbärarna vore effektivare metoder.

Publicerat i Livet | 2 kommentarer

Ja, ja, ja!

Från landets absolut geografiska mittpunkt där en av mina stringers befinner sig och hjälper mig bevaka nuets oförutsägbara framfart fick jag just en intressant nyhet:

Vad kan man göra annat än bejaka. Med risk att låta som prinsessan Viktoria utropar jag spontant:

Ja, ja ja!

Äntligen har ett av alla dessa privata initiativ hittat rätt nisch! Klart att vi gärna satsar på lite privatvår när SMHI sviker. Låt oss alla inbjuda till en riktigt hejdundrande vårfest…

Rumänien? Oj då. Skulle man kanske kunna kombinera den där våren med någon slags Drakulafestival eller så, möjligtvis?

Publicerat i Språkpolisen | 3 kommentarer

Samtidigt, i Egypten…

Radioreportern frågade den politiska experten om det inte fanns en risk för militärkupp nu i Egypten.

Tvekan. ”Hur då…”

”Ja, hur bedömer du risken för att militären tar över makten?”

”Med de har de ju redan gjort.”

”Jo, men jag menar risken för militärkupp?”

”Men militären har ju makten…”

Till minne av nejlikerevolutionen 25 april 1974 i Portugal

Vår föreställning om militärt maktövertagande är präglad av hänsynslöshet och brutalitet, som Idi Amin i Uganda 1971 eller Pinochet i Chile 1973. Men vi skulle ju lika gärna kunna dra oss till minnes Portugal i april 1974. Nejlikerevolutionen, då militären tog över för att se till att övergången till demokrati skulle fungera.

Det återstår bara att hoppas och tro att egyptiernas tilltro till militären är befogad. Och att glädjas åt att 30 års ”undantagstillstånd” är över. Jag undrar hur Egyptens trettioåringar ser på det ordet. Deras hela liv har varit ett ”undantagstillstånd”.

Publicerat i Debatt, Ord | 2 kommentarer

Att svära fritt är stort

Fan på väggen

”Nu ska vi inte måla fan på väggen” fick jag höra i min barndom, troligen till leda. För en dag kunde jag inte stå emot, utan gjorde just det. Jag minns fortfarande hur svårt jag hade det med placering av horn och öron i förhållande till varandra. Det har jag fortfarande, men jag tror att slutresultatet var något i den här stilen.

Svordomar väcker minnen och känslor. Jag får en hel del kommentarer på gårdagens inlägg, ”off pist” så att säga. Och frågan om jag är ”för eller emot?” Klart jag är för. Men det är verkligen en stark krydda som man får använda sparsamt och med finess.

Och laddade med kraft är de ju, svordomarna. Det verkar som om alla svär på sitt modersmål när det är riktigt allvar. Själv behövde jag knappast höja rösten när barnen var små och situationen krävde någon form av vuxen tillrättavisning. Jag gled omedvetet över till bergslagsmål och det räckte för att de skulle inse att jag var på väg att tappa tålamodet.

Jag undrar om vissa språk är bättre lämpade för svordomar. ”Det tar bättre på finska”, berättade någon. Om man är finskspråkig i botten borde det vara så. Men om man har svenska som första språk och talar finska bra – vilka svordomar är då bäst?

Och så har jag fått en påminnelse om ytterligare ett missuppfattat uttryck från barndomen: ”Så det så!” Både brorsan och jag var övertygade om att det var en svordom. Inte så konstigt, egentligen. Det brukar ju vara avslutningen på en harang med innebörden: ”Du har ingen aning om vad du talar om men det har jag och nu när jag sagt vad jag vet om saken är det onödigt att du tillägger något.” Kort paus och så den definitiva diskussionsdödaren: ”Så det så!” Visst är det, om inte en svordom, i alla fall rätt trist?

Publicerat i Ord | 5 kommentarer

Riv mina råsegel!

Det är länge sedan man ansåg att Gud kunde bli på dåligt humör eller att hans underjordiska kollega skulle piggna till av att höra sitt namn. Idag handlar svordomsdebatten mer om stil och att det kan bli torftigt att svära i alla lägen i stället för att försöka formulera sig mer precist.

Svenska Dagbladet har just nu en intressant artikelserie om detta svavelosande ämne. Överraskande nog finns några av de strängaste reglerna mot svordomar inom sporten. Det kan man ju inte tro, men inom Stockholms fotbollförbund blir det rött kort direkt för ”könsord och uttryck av sexuell karaktär”. Inte ens när man missar målet är det okej med ett besviket ”Djävlars!” Då blir det gult kort. Eller rött om det är riktat till en med- eller motspelare.

På Språkrådet citerar man språklagen om att språket ska vara ”vårdat, enkelt och begripligt”. Nu när myndigheterna börjat använda olika sociala media uppstår problem framförallt med ”vårdat”. Myndigheterna har helt enkelt ansvar för att se till att inlägg från upprörda medborgare rensas från svordomar.

Men eftersom svordomarna faktiskt finns i vårt ordförråd tycker jag inte att man helt ska räkna bort dem. Rätt använda kan de fungera som effektiva förstärkningsord. Om man är grov i mun med tillräcklig finess, må det väl vara ursäktat.

Dorothy Parker med nyborstade tänder

En person som jag beundrar på detta område är Dorothy Parker som enligt egen utsago började sin dag med att ”borsta tänderna och vässa tungan”.

När hennes förläggare tjatade på henne om ett försenat manus, medan hon var på bröllopsresa, svarade hon avvärjande och avväpnande i ett telegram: ” Too fucking busy and vice versa”. Det tog ett tag innan polletten ramlade ner för mig. Eftersom det var hennes bröllopsresa, tycker jag att det var riktigt fyndigt, det där ”vice versa”.

Men det går naturligtvis också bra att hitta på egna svärord, eller använda Kapten Haddoks rikhaltiga flora, där ”Riv mina råsegel” är min favorit.

Själv använde jag bara två svärord som barn, mycket diskret, eftersom jag visste att det inte var lämpligt. Det händer att de slinker ur mig än idag, trots att det är länge sedan jag insåg att jag måste ha fått något om bakfoten. Mitt mildaste svärord var ”skyffelen”. När jag var riktigt arg drog jag till med ”gavelen”.

Publicerat i Ord | 8 kommentarer

Hej, jag heter Karin…

… och jag köper för många böcker. Boktravarna hotar att ta över. Nya bokhyllor fylls snabbt upp. Jag hör inte till de tyngsta bokmissbrukarna, men det finns fler i familjen som är likadana och det verkar dessutom vara en ärftlig åkomma. Vi har dock inte sjunkit så djupt att vi förvarar böcker i köksskåpen eller i ugnen. Ännu.

”Ni kanske kunde skaffa ett bokförråd någonstans på landet, en lada, eller något sådant”, föreslog en hjälpsam vän.

”Mmm, det kanske vi borde fundera på”, sade jag fegt, utan att våga avslöja att vi redan har en lada och att den är full.

I sammanslutningen ”Anonyma bokköpare” försöker vi på alla sätt hjälpa varandra till ett måttligare liv med böcker. Om vi ser en kamrat komma ut från bokhandeln och smussla med bokkassar tar vi upp det direkt. Om hon då försöker slingra sig och påstå att hon bara köpt ut åt en kompis konfronterar vi även dessa uppenbara lögner.

Problemet finns tydligen i andra länder också och vi funderar på att bilda en international, Bookbuyers Anonymous World Wide. Vi läser har på sin hemsida en hänvisning till en fin skildring på engelska av hur det kan vara, gjord av Grant Snider.

Var inte rädd för att erkänna ditt missbruk. Bara då kan du börja bearbeta det!

Publicerat i Böcker | 11 kommentarer

Hundraårig chick lit som står sig

Elin Wägner och namninsamlingen for allmän rösträtt 1914

Projektet Stockholm läser har valt Elin Wägners roman Norrtullsligan för gemensam läsning i vår. Romanen publicerades 1908, men gick dessförinnan som följetong i Dagens Nyheter. Elin Wägner skrev ett avsnitt varje fredag och så publicerades det på söndagen. Nu finns den som en liten pocketbok för en femtiolapp, utgiven av förlaget Podium. Ett mycket bra val.

Det är chick lit från 1900-talets början: det vill säga en berättelse i jag-form med en självironisk och inte alltid framgångsrik huvudperson. Peg skildrar livet som ung, ogift, lågavlönad kontorsarbetare. Hon och hennes tre kamrater i Norrtullsligen delar lägenhet, drömmar och knappa matpengar. Och som det ska vara i en riktig chick lit-bok är tonen självironisk, lätt feministisk och karlarna är ofta till mer problem än glädje. Fast ändå inte helt hopplösa. Tänk Bridget Jones.

I en typisk Elin Wägner-vändning formulerar Peg sin syn på dessa karlar: ”Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller.”

Norrtullsligan blev film 1923, med manus av ingen mindre än Hjalmar Bergman och skådespelare som Tora Teje, Inga Tidblad, Tollie Zellman och Elsa Ebbesen.

Omslag av Knut Larsson

Filmen fick ett blandat mottagande: ”det är ett fasligt funderande och försjunkande i grubblerier framför speglar, kastruller och kontorsliggare, som knappast stämmer med bokens käcka tempo”. Omdömet var allmänt att ”boken är bättre”.

Rapp och rolig, kan man tryggt säga om den idag och aktuell på en sorgligt sätt med sina diskussioner om sextrakasserier, löneskillnader, trista och otrygga jobb.

Men varför detta besynnerliga omslag?

Det ger obehagliga associationer till – ja till vad? Huvudlösa varelser utan kropp, bara ben och skrivmaskin. Men om det är något som  de unga kvinnorna i Norrtullsligan demonstrerar om och om igen så är det just att de har ovanligt mycket hjärna och hjärta. Och kropp, naturligtvis, som inte minst gör sig påmind genom att de är hungriga för det mesta, på grund av sina svältlöner.

Norrtullsligans sjätte upplaga

En bok för alla år 1994

Hade det inte gått att återanvända något av de tidigare omslagen? Kanske omslaget från sjätte upplagan, med de fyra kvinnorna i ett förtroligt samtal.

Eller nyutgåvan i En bok för alla, som kom 1994 med en mycket Stockholmsk bild på omslaget. Eller kanske någon filmbild från inspelningen 1923, med Tora Teje som Peg?

Publicerat i Böcker | 4 kommentarer

Livssamlingen

Samlandet

Hur har ni det med den pågående livssamligen? Det pågående samlandet av liv? Det där som pågår, som är en samling som är livet? Får ni ihop till den där lägenheten som behövs för att det ska kunna kallas ett pågående, samlat liv?

Första gången jag såg rubriken i bostadsbilagan till dagstidningen trodde jag att mäklarfirman behagade skämta. Samtidigt pågick nämligen också en debatt om vindsvåningar ”som ett sätt att leva”, efter en famös artikel med fler produktplaceringar och mer textreklam per kvadratcentimeter än man trodde var möjligt.

Men den där rubriken om ”The ongoing collection of life” återkommer troget i bostadsbilagan varje helg och jag börjar tro att de menar allvar.

Publicerat i Debatt | Kommentarer inaktiverade för Livssamlingen

”Det sa BP också”

Även Urban dictionary har gjort en lista över populära urbana nyord och uttryck från 2010. Jag har ingen aning om hur de valts ut. Kanske någon form av läsaromröstning? Överst hittar man det svåröversatta ”gate rape”, för närgångna säkerhetsundersökningar och nakenscanning vid incheckningen på flygplatser.

Tvåa på listan över flitigt använda nya uttryck kommer ”Det sa BP också”, som i:

Lämna inte pumparna obevakade. Du ansvarar för spill

”Det kommer att ta mig hela dagen att städa upp den här röran.”

”Det sa BP också.”

Eller:

”I dag betalar jag – the sky is the limit”

”Det sa BP också.”

Själv skulle jag nog snarare ha röstat på ett ord som ”Kitchenheimer”. Ni vet, när man går ut i köket för att göra/hämta något och så står man där och undrar man vad det var man skulle göra. Det är ingen ålderskrämpa, om ni trodde det. Jag har sett det hos personer redan i ganska tidiga år, kanske oftast hos tonåringar.

Ett annat användbart uttryck är ”resolution rush”, dvs trängseln på gymmet strax efter nyår då alla nyårslöften – New Year resolutions – ska infrias. Men framåt mitten av februari ska det väl ha lugnat ner sig lite. Då, kanske, det kan vara läge att börja fundera på att eventuellt bättra på formen.

Publicerat i Ord | 3 kommentarer