Världsmästerskap! Trettioårsjubileum!

Postat den 27 februari, 2011 av Karin

Var håller våra sportreportrar hus när det verkligen gäller? Här har det varit VM i sparkåkning och 30-årsjubileum dessutom, men jag har inte sett ett enda reportage. Inga bilder, ingen rosig kranskulla, ingen andfådd guldmedaljör som berättar hur det känns. Man vill ju veta. Vilken spark är vinnarmodellen? Hur trenderna ser ut?

Tydligen är det en skandinavisk företeelse det här med sparkar. BBC, som föredömligt rapporterat från spark-VM i Geilo förklarar denna skandinaviska uppfinnings fördelar och funktion. ”Ungefär som en hundsläde, minus hundarna.”

Det förklarar också varför en besökare från Skottland var så förbryllad när han såg folk med spark längs vägarna i Mora:

”But, why are they walking with chairs?”

Jo, så måste det ju se ut för en oinsatt: folk är ute och promenerar med sina stolar.

Det har ju varit ett sparkår i år och i Vansbro har medarna tagit slut. Lokala sparktillverkare, som brukar köpa medar från Vansbro har i stället letat upp gamla trasiga sparkar och förnyat dem. Just medarna och infästningarna brukar klara sig bra, det är trädelarna som åldras snabbast.  Själv är jag sedan länge på jakt efter ormar till medarna, sådana där slingrande saker som man fäster på meden där foten ska vila. Mycket praktiskt.

Och så skulle jag så gärna vilja ha en sparklåda! En sådan där praktisk liten formsnickrad sak som man stoppar ner små barn i, inlindade i en fårskinnsfäll, som gör det omöjligt att frysa. Jag såg en för ett tag sedan i södra Dalarna och frågade om de visste var man kan köpa sådana. ”Nej, den här har morfar gjort. Mamma låg i den när hon var liten och jag med.”

Men om man inte har ärvt en sådan, var får man tag i dem då? Om det ska vara sådana här vintrar framöver borde det vara läge för nytillverkning av sparklådor. I så fall är jag spekulant.

Publicerat i Livet, Tävling | 6 kommentarer

Starkare än vapen

Postat den 26 februari, 2011 av Karin

Grattis på födelsedagen, käre gamle Viktor Hugo, var du nu håller hus. Fortfarande vital, trots dina 209 år!

Jag hoppas du hade rätt i det där du sade att ”det finns något som är starkare än all världens arméer och det är en idé vars tid har kommit”.

Publicerat i Debatt, Ord | 2 kommentarer

Vad händer sen?

Postat den 24 februari, 2011 av Karin

Tripolis hamn med svenska och holländska fartyg på redden, år 1745

På sjuttiotalet deltog jag, som ung nyanställd på utbildningsdepartementets internationella sekretariat, i ett möte med med en representant från Libyen som kommit för att diskutera samarbete med den svenska utbildningsförvaltningen.

Vi förklarade lite besvärat att vår biståndspolicy innebär att vi koncentrerar oss på vissa samarbetsländer och det kan bli en lång process om man ska inkludera nya stater. ”Bistånd?” Den libyske representanten förstod ingenting. ”Vi betalar såklart. Pengar är inget problem. Ni har kunnandet, vi har pengarna och vi vill ha nyckelfärdiga skolor till beduinerna.”

Men då är det kanske mer en fråga för byggsektorn, menade vi. Praktiska monteringsfärdiga hus går säker att beställa.

”Ni förstår inte”, sade den libyske representanten tålmodigt, ”vi vill inte bara ha skolbyggnader. Vi vill ha skolböcker, läroplaner, hela kitet. Ni har ju en  nomadbefolkning här i Sverige också, som ni verkar ha fått ordning på. Och sand eller snö kan väl inte spela så stor roll.”

Nej, det blev inte något samarbete, vad jag vet. Jag tror att libyerna tyckte att vi var byråkratiska och krångliga. Dessutom hade vi ju – i alla fall på sjuttiotalet – egenartade föreställningar att utbildningen måste grunda sig på elevernas egna erfarenheter och kultur.

Jag kom att tänka på den där episoden när jag såg flaggan som hissades utanför Libyens ambassad i Stockholm häromdagen. Den är från 1951, då Libyen blev självständigt från Italien. Ledaren för självständighetsrörelsen, som blev landets nye kung, var också religiös ledare för Sanusiya-orden. Det är en gren av islam som historiskt varit viktig för motståndet mot ockupationsmakterna. Det var alltså deras ledare, kung Idris, som Gaddafi störtade när han tog makten 1969.

Sanusiya-grenen av islam var viktig som enande kraft för beduinerna. ”Under loppet av ett sekel präglat av koloniseringsförsök formade beduinerna i det nuvarande Libyen en antikolonial motståndsrörelse.” Och: ” Det som till slut hårt sammansvetsade beduinerna med Sanusiya-orden var hoten utifrån: först Frankrike, sedan Storbritannien och till slut Italien.” Beskrivningar av motståndsrörelsen finns i en artikel i Svenska Dagbladet från 2009, av Elisabeth Özdalga, chef för svenska forskningsinstitutet i Istanbul.

Gaddafi måste ha varit orolig för att beduinerna skulle ställa till med bråk, när han störtade deras ledare och lanserade sin egen variant av islam. Kanske är det en delförklaring till det libyska besöket på utbildningsdepartementet på 1970-talet, i syfte att få hjälp med att omvandla ”nomaderna” till lydiga undersåtar?

Publicerat i Att tolka | Kommentarer inaktiverade för Vad händer sen?

Kiai!!

Postat den 22 februari, 2011 av Karin

Hissen har varit avstängd några veckor. Det medför en del olägenheter, som att det är motigare att ta sig ner till grovsoprummet med skrymmande bråte, eller för den delen till soptunnan med dagens soppåse.

Och tvätten samlas på hög, eftersom tvättstugan ligger i källaren. Jag har arbetat mig igenom bortglömda klädlager och hittat helt användbara plagg, som gjort att jag hela tiden kan skjuta upp tvätten någon dag till. Men nu är det slut på det. I botten på byrålådan med underkläder finns bara några sällan använda sport-BH kvar.

BH som BH tänkte jag först, men då tänkte jag fel. En intensiv kamp vidtog och jag drog mig till minnes en instruktion om hur man tar på sig en sport-BH, som jag läst någonstans, för länge sedan.

Den inleds med uppmaningen att man ska närma sig sin BH med tillförsikt och skapa en mental bild av att man KOMMER att få på sig den. Mycket användbart och jag uppskattade särskilt rådet att inta attackposition med fötterna stadigt i golvet, axelbrett isär och lätt böjda knän. Det hjälper också att utstöta krigarläten vid de riktigt kritiska momenten. KIAI!!!

Instruktionen består av tolv hjälpsamma punkter och det hela avslutas med kommentaren att man inte ska få panik om man inte lyckas lokalisera de två bröst som nämns i punkt 12. De finns säkert någonstans i närheten. Här är hela instruktionen.

Men detta är inte något jag tänker utsätta mig för dagligen, så nu står valet mellan handtvätt i badrummet eller trapporna ner till tvättstugan.

Publicerat i Livet | 2 kommentarer

Lite mer urringat, tack

Postat den 21 februari, 2011 av Karin

Roligt och klokt (som vanligt) på Ketchupmammans blogg, denna gång om kläder för kvinnor och män. Att vi upprörs över att flickkläder görs mindre bekväma än pojkkläder, men att vi kvinnor sedan som vuxna glatt och villigt tar på oss rörelsehämmande kläder och skor.

Jag håller med om allt, men skulle vilja göra ett litet tillägg. För även om männen oftast har mer att välja på av bekväma kläder och skor, kan det vara lite synd om dem i vissa lägen. På formella fester, till exempel. Jag har alltid tyckt att det ser ut som om karlarna har det väldigt svettigt i sina frackar på Nobel-festen.Tänk vad skönt det vore för dem att kunna ha något urringat i stället! Och tänk vad det skulle jobbas på gymmen inför festen om karlarna fick visa upp sina överarmar.

Modetidningarna skulle få helt nya områden att fördjupa sig i. Bör det vara vaxad bringa eller ej? Blir det inte lite naket utan halsband? En dekorativ guldlänk, kanske? Hur ser den perfekta handväskan ut och ska männen bära högklackat? Lågskor för både män och kvinnor?

När jag ritade den här festklädda killen slog det mig att han ser lite utsatt och skyddslös ut. Kanske det är ändå motsatt väg vi ska gå. Flicka i frack? Gärna någon moderniserad, bekvämare variant.

Publicerat i Debatt | 4 kommentarer

Lättläst och svårbegripligt och tvärtom

Postat den 20 februari, 2011 av Karin

Jag tar gärna genvägen över Katarina kyrkogård, denna stillsamma oas på Södermalm. Idag var det 16 grader kallt och kyrkogården låg vit och frusen med enstaka spår i snön.

Så fångar en lapp mitt intresse, ett A4-ark instucket i en plastmapp, fastknuten på ett träd med ett snöre. Där meddelas att kyrkogårdsförvaltningen anlägger nya gravar och jag uppmanas att respektera dessa.

Vilka då? Var? Nya gravar under denna fimbulvinter – går det överhuvudtaget att gräva? Jag har ingenting emot att respektera dem, verkligen inte, men exakt hur och vad ska jag göra då?

Nästa skylt är kanske mer svårläst och dess språk är lite ålderdomligt, men den sammanfattar ändå samma budskap på ett rimligare sätt. Om man moderniserar svenskan står där helt enkelt en önskan att man ska vara aktsam och respektera platsen och fundera lite på hur kort livet kan vara. Om du klickar på bilden går det lättare att läsa texten.

Helgd hägne grifterna
aktsamma händer
sörje för omvårdnad och prydning
stillhet råde på denna
helgade mark
.
Lär oss betänka
huru få våra dagar äro
för att vi må undfå visa hjärtan
.

Olika tider, olika språkbruk, men egentligen samma tanke. Säkert har kyrkogårdsförvaltningen goda avsikter och kanske har det förekommit vandalisering av något slag. Men den där lågbudgetlösning med en maskinskriven papperslapp i en plastficka – jag vet inte riktigt om det ökar respekten för de nya gravarna och det kan knappast vara den effektivaste metoden att ta itu med eventuell förstörelse.

Publicerat i Att tolka, Livet | 2 kommentarer

Uppskjut till morgondagen…

Postat den 18 februari, 2011 av Karin

Blir påmind om att jag lovade att skriva om prokrastinering. Alltså om att skjuta upp saker. (Från latinets pro=för och crastinus=morgondag.) Som spanskans mañana. Eller: ”Morgen, Morgen, nur nicht Heute, sagen alle faule Leute”, dvs ”I morgon, i morgon, bara inte idag, säger alla lata människor”. Eller som farmor sade: ”På kvällen får den late brått”.

Works best under extreme pressure

Ni märker tendensen, eller hur? Att skjuta upp är inte bra. Omoraliskt. Vittnar om förfall och dålig karaktär.

Men jag brukar försvara uppskjutandet. Det kan vara ett sätt att jobba bättre. Och nu får jag oväntat medhåll. En USA-blogg som brukar handla om hur man ska bekämpa sitt prokrastinerande listar nu i stället fördelarna.

Det är ju det jag alltid har sagt. Ja, jag har till och med kammat hem ett litet pris i en tävling om hur man handskas med sin prokrastinering genom att hävda att man ska bejaka den. Att många – i likhet med James Bond – arbetar bäst under extrem press. De listar visserligen en rad nackdelar också, på den där bloggen men det tycker jag är så ofta omvittnat att jag lämnar åt den specialintresserade att läsa om dem. Det är fördelarna jag vill åt och hör bara här, vad lite prokrastinering kan åstadkomma:

Bättre idéer. Om man väntar till sista minuten med att börja skriva inträffar ofta att det dyker upp en massa intressanta idéer. Det beror helt enkelt på att hjärnan inser att man ligger lite risigt till och pressar ur sig varje uns av kreativitet som finns. Dessutom händer det att man snubblar över intressanta uppslag under prokrastinerandet.

Koncentration. Eftersom du skriver i sista minuten vet du att det gäller att få det att fungera. Inga onödiga utflykter i verkligheten, inga kompisträffar, inget slösurfande. Eftersom det är ont om tid rensar hjärnan bort allt som inte är relevant och fokuserar på det viktiga. Det är inget man behöver oroa sig för, det bara blir så. (Om man har tur, skulle jag nog vilja tillägga)

Hög energinivå och överblick. I sista minuten kan man producera bättre än vanligt, som om man gick på skrivstereoider. Man känner sig intelligent på ett sätt som man sällan gör när man betar av ett projekt en bit i taget. Dessutom blir det ofta bättre om man måste hålla allt material i huvudet samtidigt.

Uthållighet. Om man väntar till sista minuten vet man att det kommer att bli en maratonsittning. Men man vet också att man kan handskas med situationen eftersom man har gjort det förut. Och man kan klara det igen.

Men de glömde en viktig fördel: när man skjuter upp något, gör man det gärna med att hitta på annat i stället. Aldrig är det så lätt att städa kylskåpet, fålla upp kappan, plantera om krukväxter eller serva bilen, som när man egentligen borde sätta sig att skriva.

Publicerat i Att skriva, Tävling | 4 kommentarer

Malthus was wrong, but for how long?

Postat den 17 februari, 2011 av Karin

Jag brukar tänka på Thomas Robert Malthus den 17 februari varje år eftersom det är hans födelsedag. En engagerad lärare lyckades skrämma upp mig ordentligt för länge sedan med Malthus obevekliga lag som innebar att jorden skulle bli överbefolkad inom ”ett par mansåldrar”. Eftersom Malthus levde en bit inpå 1800-talet var det alltså mer än dags. Logiken var glasklar. Det är lätt för människor att öka i antal: 2 blir 4 blir 8 blir 16 eller till och med: 2 blir 8 blir 16 blir 32. Det är svårare för dessa människor att öka matproduktionen lika snabbt.

Men ändå – om man såg sig om var det ju ganska glest befolkat. Hade han fel, den där Malthus?

Man hör då och då: ”Malthus was wrong.”

Men motfrågan är nog: ”For how long?”

Han hade fel på 1990-talet, då man kunde konstatera att spannmålsproduktionen i världen fördubblats sedan början på sextiotalet, medan befolkningen ”bara” ökade från tre till fem miljarder under samma tid.

Det var då det. Den så kallade gröna revolutionen gjorde att det verkade tämligen problemfritt, ett tag till. Men nu vet vi att den fosfor, som mycket av produktionsökningen bygger på, snart är slut. Till exempel.

Vi klarar nog klotet ett bra tag till om vi ändrar livsstil, producerar det som behövs, slänger mindre, återbrukar mer. Men visst känns det lite kusligt när investerare säger: Köp mark, det är en framtida bristvara och det tillverkas ingen ny.

Så ungefär brukar mina 17-februaritankar se ut. Och så skärper jag mig lite, lite till. Ett tag.

PS En uppmärksam läsare har hört av sig om det är rätt födelsedag. Det finns olika bud, beroende på var man söker: Svenska Wikipedia 4:e februari och engelska 14:e, och Encyclopedia Britannica den 17:e (men också referenser till den 13:e och 14:e).

Jag kommer nog ändå att fortsätta att tänka på den 17 februari som den egentliga världsbefolkningsdagen och lite nervöst kolla upp hur många vi hunnit bli. Ungefär sju miljarder, just nu, sägs det.

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter | 2 kommentarer

Jag vet i alla fall vad mosaikarbete heter på engelska

Postat den 15 februari, 2011 av Karin

Jag fick brev från skatteverket och plötsligt såg jag den där välbekanta loggan med nya ögon. Vad BETYDER den där virvelliknande symbolen? Kanske den ska visa att det finns snurriga inslag i skattereglerna?

Vad skatteverket undrade var nämligen om jag hade lärt mig något nytt på den där engelska skrivkursen som jag yrkat avdrag för.

Jo, det hade jag ju. I ett eventuellt skattemål skulle jag efter avlagd ed och med handen på hjärtat bli tvungen att svara ja, en hel del. Tessellation, till exempel, som betyder mosaikarbete. Det visste jag inte före kursen. Men då, om jag ärligen skulle tillstå att jag faktiskt lärt mig något nytt på kursen, då skulle jag förlora skattemålet.

Jag tog kursen för att uppdatera mina kunskaper i engelska och få tillgång till personer som jag kan diskutera svårlösta problem med när jag översätter. En USA-baserad skrivarkurs på nätet blev lösningen. Det har fungerat bra både som kontaktyta och som uppfräschning av min engelska. En sådana kurs är dock inte gratis. Men avdragsgill, tröstade jag mig själv, när jag skickade iväg några tusen kronor över Atlanten och lade kvittot i mappen för skrivrelaterade utgifter.

– Avdragsgill? No way, sade skatteverket, fast på svenska då. Avdragsgilla är bara kurser som lär dig sådant du redan kan. Inte kurser som ger dig nya kunskaper. Med fortbildning upprätthåller man sina kunskaper. Med vidareutbildning skaffar man nya. Det är bara fortbildning som är avdragsgill. Du har ägnat dig åt vidareutbildning. Alltså inget avdrag. Jo det står så i brevet från skattemyndigheten. Läs själva:

– Jamen, jag kunde ju engelska innan, jag har översatt tidigare. Kände mig bara ringrostig, behövde lite språkintresserade personer att bolla med och det här var det bästa jag kunde hitta… Försökte jag.

– Vidareutbildning, sade skatteverket. Inte avdragsgillt.

Nähä, inte det. Visst är det rätt snurrigt?

Publicerat i Att tolka, Debatt, Livet | Etiketter , | 7 kommentarer

God jul!

Postat den 14 februari, 2011 av Karin

Termometern visar minus 16 grader, snövallarna ligger höga och hårda framför porten och stadens förvaltning visar återigen och överallt exempel på uselt snow-how.

Cyklisterna har gett upp och hur deras cyklar mår i vår när de tinat upp, vill vi inte veta.

Och lagom till Alla hjärtans dag kommer julkorten fram till dem som bor på Södermalm i Stockholm.

”Det här får bara inte hända” säger områdeschefen. Han försäkrar också att det inte beror på de nya sorteringsmaskinerna utan helt och hållet på att arbetstiden för brevbärarna inte har räckt till. Så därför har posten skrivit en egen hälsning till alla adressater och lagt med en liten present!

Där hängde jag inte med riktigt. På vilket sätt förbättrar det brevbärarnas arbetstid? Undrar om inte snöröjda gator och rimliga arbetspass för brevbärarna vore effektivare metoder.

Publicerat i Livet | 2 kommentarer