När jag hängde tvätt i går började jag nynna på Bandiera Rossa, eller Röda fanan som det heter på svenska. 
Jag kan bara lite här och där av den italienska texten, liksom den svenska originaltexten. Men den hemmasnickrade versionen sitter, den som jag skrev till en kompis som doktorerade på arbetarrörelsens fanor. Franzen, Mellgren och Lindblad som nämns i texten var framstående fanmålare på sin tid, mästarna vars fanor man har lite koll på. Många fanmålare och framförallt kvinnliga fanbroderare var helt anonyma.
Textraden om att ”vi har gott om fanor” handlar om Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där Margereta arbetade, som nog har en av världens största fansamlingar. (Under en period förvarades fanorna i en depå i Grängesberg.) Fanan på bilder var stuckatörarbetarnas fana. Eller fana är det ju inte, utan ett standar.
Så det var den här texten jag nynnade på igår när jag hängde tvätt:
Franzén och Mellgren och Viktor Lindblad/Är våra hjältar med sin talang
De målar kvinnor och krans med ekblad/För var förening och röd falang
Röda fanor har vi gott om vi/Har ett riktigt jättestort parti
Röda fanor exporterar vi /Till en säker plats i nån periferi
Demonstrationer och första majtåg /Med frygisk mössa och frihetsvåg
Det måste vara en fana bara /Med semoitisk arbetarhåg
Röda fanor kan bli en mani /Röda fanor kan man forska i
På röda fanor kan man doktor bli/Leve respondenten, leve vårt geni!
Emblematiken och heraldiken / i varje fana och vart standar
har Margareta setts genomleta / för innebörder och gåtors svar
Röda fanor kan bli en mani / Röda fanor kan man forska i
På röda fanor kan man doktor bli/ Leve Margareta, leve vårt geni!
(Margareta Ståhl doktorerade på arbetarrörelsens fanor den 22 oktober 1999.)
Ja och så kan måla fan på väggen som till exempel i ett rum på Ängsbacken.
Fanor har det varit gott om inte minst under de slag under hundraårskriget som utkämpades mellan Frankrike och England på tretton- och fjortonhundratalet.
Har nyss läst ut boken ”1356” av Bernard Cornwell där bland annat den kända Oriflammen, franska stridsfanan, utgjorde ett väsentligt inslag. Fransoserna hade några exemplar av denna fana, eftersom man nästan kan säga att det var en sport för motståndarna att knycka den. Sista exemplaret av Oriflammen försvann under slaget vid Acincourt och det var förståss nån engelsman som tagit den.
G och jag hade ett stort nöje i att fundera vart den hade tagit vägen. Den förvarades i Crécy i ett slott eller liknande och vi var faktiskt där en gång och letade övertygade som vi var att den nog hade hamnat i en städskrubb och numera användes som torktrasa
av någon som inte hade en aning om dess storståtliga historiska bakgrund.
Söker man på Oriflammen på Wikipedia får man en hänvisning till Frans G B och hans Balladen om franske kungens spelmän ….”med Oriflammen emot Rom …
Intressant om fanor, standar och arbetarrörelsen.
Skön söndag!