I Molières komedi Le Bourgeois gentilhomme får monsieur Jourdain veta skillnaden på prosa och poesi och utbrister förvånat: ”I över fyrtio år har jag talat prosa utan att veta om det!” Så kändes det för mig i går på Nordiska museet när jag lyssnade på en föreläsning om dräkthistoria. När jag fick lära mig skillnaden mellan folkdräkter och bygdedräkter skulle jag ha kunnat utropa: ”I fyrtio år har jag haft en bygdedräkt utan att veta om det!”
Längst ner till vänster på bilden föreläser min systerdotter, Emma Frost, om dräkthistoria. På den stora bilden får min syster Kicki (Emmas mamma) illustrera temat bygdedräkter. Jag har en likadan, en Bysockensdräkt. Men nu visar det sig att den inte alls är den folkdräkt jag alltid trott att den var utan en bygdedräkt. Kriterierna för en folkdräkt är förutom att den ska ha lokal anknytning också att den ska ha funnits kontinuerligt och inte, som Bysockensdräkten, återupplivats och återskapats efter att ha varit ur bruk en tid.
Jag glömde fråga Emma vad som händer om man råkar hitta foton eller annan dokumentation som kan visa på ett mer kontinuerligt användande än man tidigare trott. Då kanske bygdedräkten omvandlas till en folkdräkt?
Det var den andra föreläsningen på samma tema, helt fullsatt. Första föreläsningen blev också utsåld på kort tid, så med den efterfrågan kanske det blir en till. En och en halv timme om ett udda ämne som kan tyckas perifert, men som säger mycket om samhället förr och nu och dessutom är det en ren njutning att få ta del av så gediget kunnande Med studier i textilvetenskap vid Uppsala universitet, plus gesäll- och mästarbrev i dräktsömnadsyrket har Emma gott om kunskaper att dela med sig av.
På Nordiska museet hör folkdräkterna till de tidigaste föremålen i samlingarna. Artur Hazelius, som drog igång det hela, skickade ut instruktioner om hur man skulle gå tillväga.
Riktigt vad han menar med egendomliga vet jag inte (hallå Emma!), men den där önskan att få in alla tillbehör in till minsta bandstump är ju bra.
I ett annat, mer problematiskt utskick, skriver han att det helst ska vara de finaste dräkterna och i så nytt och obrukat skick som möjligt; fattas något kan man be att få det tillverkat. Därmed missade man nog en hel del information, både om olika dräktvarianter och om vardagslivet i största allmänhet.
När man diskuterar folkdräkter kommer naturligtvis också frågan om Dräpo upp, dvs Dräktpoliserna som strängt och nitiskt ser till att folkdräkternas alla detaljer är korrekta. Emma kunde lugna oss på den punkten. Dräpo verkar ha insett att det är svårt att skjuta mot rörligt mål. Dräkterna har alltid utvecklats och ändrats och det går bra att bara använda dräktkjolen till en vanlig tröja om man känner för det. ”Men läs gärna på lite” manade Emma ”det är kul och dessutom bra att veta vad ens plagg uttrycker.”
