Hur länge ska vi stå ut med att olika servicefunktioner försämras i takt med privatisering, outsourcing, digitalisering och fragmentisering? Senaste exemplet är från i går kväll. En kompis och jag planerade en utekväll på restaurang. Men eftersom hon också väntade en leverans från apoteket mellan 16 och 22 planerade vi i stället att stanna hemma hos henne; det skulle bli krångligt om hon missade leveransen.
När jag gick hem strax före tio i går kväll hade leveransen fortfarande inte kommit. Klockan tio kom följande meddelande till henne:
Leverans efter klockan 22! Då stängs porttelefon av för att slippa nattliga busringningar. Min kompis åkte därför ner till entrén för att kunna öppna när leveransen kom. En granne höll på att tvätta i tvättstugan, som har fönster mot gatan, och han hjälpte till att spana efter leveransbilen. Den kom inte och till sist gav de upp.
Idag när min kompis via en spårningsapp försöker reda ut var hennes paket finns, får hon veta att det är packat av apoteket den 26:e augusti, lämnat till budfirman den 29 augusti, 11.44. Alltså idag! Det hade ju varit bra att få veta i går kväll.
Ingen ny leveranstid är angiven, allt är gråmarkerat och fraktbolaget går inte att kontakta. (Jag har suddat bort adressen på bilden, men man ser att ”På väg till” och Levererad till” är grå och saknar tidpunkt.) Det innebär att min kompis är satt i ett slags husarrest, tills hennes apoteksvaror anländer.
Ibland tänker jag att detta är den nya sortens dystopi. Ett samhälle med kontaktlösa opåverkbara system och chatt-loopar som tar all ens tid, men aldrig leder framåt. Här finns inget telefonnummer att ringa, ingen människa att prata med. Budfirman är okontaktbar och Apotekets telefonservice är stängd till på måndag.
Enshittifikation har jag skrivit om tidigare, det som händer när olika system tillåts försämras vartefter, gärna när vi redan vant oss vid dem eller rentav blivit beroende. Vad gör man om hela samhället enshittifieras, undrar jag.
