Rosa-förbundet

De senaste veckorna har jag vandrat bakåt i tiden och läst hundraåriga dokument som skildrar ännu äldre tider. Arbetarnas kulturhistoriska sällskap fyller år och jag håller på med en artikel om deras historia. Sällskapet bildades 1926 när dess initiativtagare oroade sig över den tilltagande historielösheten och över att tidigare kunskaper, traditioner och arbetsmetoder skulle glömmas bort i den snabba tekniska utvecklingen.

Sällskapets stadgar antogs 1926. Medlemsavgiften var 2 kronor per år, ungefär 70 kronor idag.

Någon borde skriva en bok … De minnen som samlades in av sällskapet gavs ut i Notiser, sex häften om året och är fascinerande läsning. Av allt som jag inte får plats med i artikeln, tycker jag nog mest om berättelsen om katten Rosa. Hon beskrivs som en röd katt och jag tänker mig att hon såg ut ungefär som den här lånekatten från nätet.

Rosa fanns på Stora Nygatan 22 i Gamla stan, på Beckmanska boktryckeriet. Stämningen var tydligen god på arbetsplatsen. Så här står det i Notiser: ”Det fanns på 1880-talet en samklang mellan arbetare, förmän och chef, som skapade glädje och förståelse. Arbetsintensiteten förlorade ej därpå.” Där på tryckeriet bodde alltså Rosa, mycket älskad och omhuldad tills hon dog en mild vårnatt. ”Det blev sorg och saknad inom officinen och Rosa bäddades i vitaste pappersspån från bokbinderiet i en gammal stillåda och fördes högtidligen ut till Djurgården, där bakom Bellmans byst stoftet nedgrävdes i jorden.”

Framåt sommaren beslöt man att hedra Rosa med en sill- och potatissexa vid graven. Potatisen kokades i (den rengjorda) kitteln som man brukade koka valsmassa i. Sillen rensades och tillagades ovanpå den heta potatisen, knäckebröd och öl kompletterade kalaset och ute vid Rosas grav lovade man högtidligt att alltid komma ihåg henne. ”På så sätt uppstod Rosa-förbundet”. Naturligtvis skrev man också ett hyllningskväde:

Du vackra Rosa med det mjuka hår
Och kind mer röd än sommaraftonbranden,
Du troget för mitt minne ännu står
Fast länge se’n du gått till ”sälla landen”

Sen blev det 1897 och Stockholmsutställning och på hösten ber en skamsen grupp boktryckare Rosa om ursäkt vid en högtidlighet vid graven:

Förlåt! Lill Rosa, att vi dig försummat,
Att du i sommar ej fått någon gäst.
Men Svea, ser du, sina söner trummat,
Tillhopa, till en enda väldig fest.

Av konst och industri, vad härligheter,
Som hopats nära intill strandens vass. —
Du skulle montrer sett och minareter
Och säkert du dig slickat på din tass!

Förlåt-dikten till Rosa har skrivits av bokbindaren Wilhelm Reslow. De som arbetade på det Beckmanska boktryckeriet måste haft riktigt dåligt samvete över att de försummat Rosa under sommaren, för dikten innehåller många ursäktande strofer, men också skildringar av vilka frestelser som Stockholmsutställningen på Djurgården bjöd på:

Där ute dracks det öl 
och korv blev tuggad
Och där fanns stor 
och liten industri

Korven var en sensation, eftersom Stockholms-utställningen bjöd på premiär för varm korv i Sverige.

Utställningen var omfattande och gissningsvis hade tryckeriet fullt upp med skrifter, broschyrer, program, ritningar och affischer i samband med utställningen och sedan gällde det förstås också att hinna ta del av alla begivenheterna också.

Rosa förlät dem säkert där uppe i sin katthimmel.