Rosa-förbundet

De senaste veckorna har jag vandrat bakåt i tiden och läst hundraåriga dokument som skildrar ännu äldre tider. Arbetarnas kulturhistoriska sällskap fyller år och jag håller på med en artikel om deras historia. Sällskapet bildades 1926 när dess initiativtagare oroade sig över den tilltagande historielösheten och över att tidigare kunskaper, traditioner och arbetsmetoder skulle glömmas bort i den snabba tekniska utvecklingen.

Sällskapets stadgar antogs 1926. Medlemsavgiften var 2 kronor per år, ungefär 70 kronor idag.

Någon borde skriva en bok … De minnen som samlades in av sällskapet gavs ut i Notiser, sex häften om året och är fascinerande läsning. Av allt som jag inte får plats med i artikeln, tycker jag nog mest om berättelsen om katten Rosa. Hon beskrivs som en röd katt och jag tänker mig att hon såg ut ungefär som den här lånekatten från nätet.

Rosa fanns på Stora Nygatan 22 i Gamla stan, på Beckmanska boktryckeriet. Stämningen var tydligen god på arbetsplatsen. Så här står det i Notiser: ”Det fanns på 1880-talet en samklang mellan arbetare, förmän och chef, som skapade glädje och förståelse. Arbetsintensiteten förlorade ej därpå.” Där på tryckeriet bodde alltså Rosa, mycket älskad och omhuldad tills hon dog en mild vårnatt. ”Det blev sorg och saknad inom officinen och Rosa bäddades i vitaste pappersspån från bokbinderiet i en gammal stillåda och fördes högtidligen ut till Djurgården, där bakom Bellmans byst stoftet nedgrävdes i jorden.”

Framåt sommaren beslöt man att hedra Rosa med en sill- och potatissexa vid graven. Potatisen kokades i (den rengjorda) kitteln som man brukade koka valsmassa i. Sillen rensades och tillagades ovanpå den heta potatisen, knäckebröd och öl kompletterade kalaset och ute vid Rosas grav lovade man högtidligt att alltid komma ihåg henne. ”På så sätt uppstod Rosa-förbundet”. Naturligtvis skrev man också ett hyllningskväde:

Du vackra Rosa med det mjuka hår
Och kind mer röd än sommaraftonbranden,
Du troget för mitt minne ännu står
Fast länge se’n du gått till ”sälla landen”

Sen blev det 1897 och Stockholmsutställning och på hösten ber en skamsen grupp boktryckare Rosa om ursäkt vid en högtidlighet vid graven:

Förlåt! Lill Rosa, att vi dig försummat,
Att du i sommar ej fått någon gäst.
Men Svea, ser du, sina söner trummat,
Tillhopa, till en enda väldig fest.

Av konst och industri, vad härligheter,
Som hopats nära intill strandens vass. —
Du skulle montrer sett och minareter
Och säkert du dig slickat på din tass!

Förlåt-dikten till Rosa har skrivits av bokbindaren Wilhelm Reslow. De som arbetade på det Beckmanska boktryckeriet måste haft riktigt dåligt samvete över att de försummat Rosa under sommaren, för dikten innehåller många ursäktande strofer, men också skildringar av vilka frestelser som Stockholmsutställningen på Djurgården bjöd på:

Där ute dracks det öl 
och korv blev tuggad
Och där fanns stor 
och liten industri

Korven var en sensation, eftersom Stockholms-utställningen bjöd på premiär för varm korv i Sverige.

Utställningen var omfattande och gissningsvis hade tryckeriet fullt upp med skrifter, broschyrer, program, ritningar och affischer i samband med utställningen och sedan gällde det förstås också att hinna ta del av alla begivenheterna också.

Rosa förlät dem säkert där uppe i sin katthimmel.

 

Det här inlägget postades i Arkitektur, historia, Porträtt, Traditioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

10 svar på Rosa-förbundet

  1. Nilla skriver:

    Skriv boken!
    Jag vill ha ett signerat ex.
    Det är på arbetarrörelsens arkiv du hittar gamla texter?

    • Karin skriver:

      Det är frestande att leta vidare, när man hittar den ena fascinerande berättelsen efter den andra, där på Arbetarrörelsens arkiv i Flemingsberg. Men jag har en projektkö, med lite annat att ta itu med först, så jag skickar gärna idén vidare till andra hugade spekulanter.

  2. Kicki Englund Frost skriver:

    Det är något visst med katter, böcker och historisk kunskap. Kunskapen om gamla tekniker försvinner snabbt och konsten att vika ett papper är borta.
    Din texten ska jag skriva ut på papper och skicka till min bokbindarlärare, han kommer att gilla den.

    • Karin skriver:

      Ja, gör det! Jag blev lite tårögd när jag läste om hur de bäddade ner Rosa i en stillåda (en slags kast, väl?) ”i vitaste pappersspån”.

      Och så bokbindarens hyllningsverser dessutom …

  3. Försök inte slippa undan med att du har en projekt- kö redan. Du får väl stuva om lite i kön. Vilken härlig berättelse och visst är det katten som äger den här världen.

    • Karin skriver:

      Jomen, jamen … OK, ska fundera på det!

      Visst är det en fantastiskt fin berättelse om katten Rosa, men också om hur det kunde vara på arbetsplatser förr i tiden. Allt var inte elände och miserabla arbetsförhållanden; det fanns också arbetsplatser med arbetsglädje, högt i tak och tid att skriva hyllningsdikter till en död katt.

  4. Margaretha skriver:

    Så intressant, och roligt, det måste vara, att få grotta ned sig i ett arkiv av det här slaget. Ett viktigt arbete, jag inser ju hur mycket som fallit bort efter vägen — jag som bara varit med på en kort bit av vägen, märker ju hur mycket av det jag varit med om, redan har försvunnit ned i glömskans brunn
    Med tanke på hur svårt det är att välja bort, så måste det vara ett jättearbete, fyllt av våndor att sammanställa det här materialet till något vettigt.
    Margaretha

  5. Karin skriver:

    Jättekul, skitsvårt och lärorikt! Jag har till exempel lärt mig en hel del om statusskillnader mellan gesäller och lärlingar på 18oo-talet (gesäller var ”finast”). Och om de Spanien-frivilliga från Sverige som kämpade mot Franco. När deras fana med åren blev för sliten för att kunna användas vid jubileer och begravningar lät Arbetarnas kulturhistoriska sällskap tillverka en ny, sydd i Spanien, med ett toppemblem tillverkat vid Mekaniska verkstaden på Skansen. Arbetarrörelsens arkiv i Flemingsberg är ett av Europas (och därmed kanske världens) största arkiv för fackförbund, politiska och sociala organisationer och enskilda personer.

    Som sagt, kul men svårt uppdrag och svårast att välja bort spännande material!

  6. Staffan Lagerström skriver:

    Man tog sig tid förr i världen. Tid till initiativ som inte bara höjde effektiviteten utan också roade, förgyllde. De verser du återger måste ha tagit timmar att skalda. Man vågade till och med vara barnslig. Det är få i dag som är det offentligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.