I januari händer det att jag går lite i ide. Jag sover mer än vanligt, jag läser mindre än jag brukar, gör just ingenting. Tills jag – som många andra – försöker dra igång något projekt för att komma i form fysiskt. Jag vill må som i september; efter en sommar med mycket trädgårdsarbete, simning och cyklande var jag rentav spänstig. Det är jag inte nu.
Jag har hunnit testa en hel del olika komma-i-form-metoder genom åren. En byggde på en cirkel av olika maskiner som varvades med andra övningar som, step ups, balans och dans. Rätt trevligt.
Men så ”utvecklade” man konceptet till en högteknologisk anläggning med maskiner som man styrde med ett litet digitalt armband och man utrustades med ett bälte som skickade alla ens träningsdata till en stor skärm. Mellanstationerna togs bort och allt blev bara tråkigt.
Till sist kände jag mig som om jag flyttat in i en tamagotchi-värld och den där stackars varelsen som jag försökte hålla vid liv var jag själv.
Nu har jag hittat en träning som bygger på lite mer mänsklig kontakt. En grupp på max tio personer, en tränare som har bra blick för om man fattat vad övningen går ut på och som ger små korrigeringar: ”Försök att få ner hela fotsulan.” Eller: ”Böj bara det bakre benet.” Några få maskiner för armstyrka och benstyrka. Rätt enkel och ganska trivsamt. Kanske för lågintensivt för att jag ska bli septemberspänstig, men lite hjälper det i alla fall att komma ur januariletargin.
Dessutom ljusnar det ju lite också nu och det börjar bli tulpandags!
Januari är verkligen en månad att tillbringa i ett ide. Här var det -27 i morse och 80 cm snö bara ligger där och är ivägen. Men Vasaloppet är nöjda, tror jag, det är inte säkert att det är rätt kvalité på snön.
I går bjöd jag två skottningsbenägna grannar med traktorer på middag. Djupt tacksam över deras insatser. Kylan är inte bra för humöret, jag blir otålig argsint när det är för kallt men jag klarar inte av att hålla mig varm med snöskottning, det är för jobbigt att lyfta snön så högt så någon motion blir det inte på det sättet. Nu vankar jag mellan vävstolen och vedspisen och känner mig som ett statist i ett museum och mummlar ditt gamla mantra:
Ingen stund är så svår
att den ej minut för minut förgår
Ja minuterna förgår, men det är en jädrans massa minuter i januari och långsamt går dom dessutom! Sorry, jag menar: Heja! Keep up the good spirit!
Men jobbigt ändå med kylan och all denna snö dessutom. Till och med här i stan blir det hindersamt. Jag skulle ta mig samman och besöka arkivet i Flemingsberg häromdagen. Enklast med bil, men det var det inte tal om. Snövall vid garageporten, vilket var lika bra med det väglaget. Jag gick till busshållplatsen i stället, men bussen var inställd, så då gick jag hem igen och återföll i passivitet.