Dags för de årliga diskussionerna om våra traditioner och till min förvåning har stjärngossestrutar seglat upp som ett hett ämne.
När Sveriges Television direktsände Luciafirandet i Visby på morgonen, upprördes kommentariatet, särskilt på Facebook över att det saknades stjärngossemössor.
Kommentarerna, som jag inte tänker återge ordagrant, handlar om varthän detta land barkar och att ingen bryr sig om att se till att vi värnar gamla fina traditioner. Jag vet inte riktigt hur sånt hamnar i mitt flöde, men det var många upprörda röster om woke-TV, vänstermedia och värre.
Det var inget som jag tänkte på när jag lyssnade till sångerna och såg de vackra vyerna från Visby. Jag noterade att man valt de traditionella versionerna av Luciasången och Staffansvisan, vilket borde ha gjort traditionskramarna nöjda, men ack nej. Om inte stjärngossarna har strutar på huvudet duger ingenting.
De vise männen på en 500-tals-mosaik i Ravenna
OK, låt oss ta det från början. Stjärngossarna är en variant av trettondagens vise män som kom till Betlehem, ledda av en ny stjärna.
I bibeln står det inget om hur många de var, bara vise män.
I i originalversionen står det ”magoi apo anatolwn”, det vill säga ”astrologer från öster”. Termen magoi användes i Babylonien och Persien både för astrologer, lärare, och präster. Med tiden bestämde man sig för att de sannolikt var tre eftersom de hade med sig tre presenter: guld, rökelse och myrra.
Under medeltiden började man med stjärngosse-spel i anslutning till trettonhelgen, ofta i katedralskolornas regi. Då brukade huvudbonaden likna olika österländska varianter. Man tror att det är olika toppiga mössor från den tiden som inspirerat till stjärngossestrutarna.
De medeltida stjärngossespelen under trettonhelgen tunnades ut och för drygt 100 år sedan integrerades de i stället i Luciatågen, påhejade av Nordiska museet, som tyckte att det vore trevligt om pojkarna också fick vara med i Luciafirandet.
Skansens luciatåg 1893 var troligen det första i landet som inkluderade stjärngossar, men först 1927 då Stockholms Dagblad ordnade ett stort luciatåg blev luciafirandet, som det ser ut idag, mer allmänt.
Går lika bra med en stövel, tycker Sune
Med tanke på hur stjärngossetraditionen ändrats genom århundradena och hur ohistorisk den nuvarande varianten är, undrar jag hur man kan bli upprörd över att en del stjärngossar bestämmer sig för att ta av sig sin strutmössa. Egentligen borde det ju vara en turban, eller någon annan österländsk huvudbonad.
I Sunes jul tog Sune det ett steg längre och utmanade omgivningen med en stövel i stället för strut. Min gissning är att stjärngossestrutarna är på utdöende. Många lussetåg väljer bort dem, opraktiska och obekväma som de är.
Men om man verkligen vill hålla på traditionerna och återgå till stjärngossetåg på trettonhelgen i stället, tänker inte jag protestera.
I så fall ser jag gärna traditionsenliga kyrbasier pakoler eller turbaner i stället för de totalt anakronistiska stjärngossestrutarna. 
Här är en bild från Österrike. Den stjärngossedräkten skulle troligen uppskattas av barnen (och tonårskillarna!). Mantel och häftig mössa i stället för vitt linne och strut.
Ja du milde. Historielösheten breder ut sig. Många verkar tro att såsom det var när de var barn, så har det alltid varit och så måste det alltid vara annars går världen under. Man blir lite trött blir man.
Visst är det konstigt att bli upprörd över detta? Dels ändras ju traditioner hela tiden, dels är frågan om en pappersstrut på huvudet eller ej lite bagatellartad. Det var ett bra Luciatåg, många fina Visby-vyer och vacker sång. TV-textningen hängde med, till och med när de sjöng på gotländska. Om man ens noterar det där med huvudbonaderna, är man nog snarast ute efter att hitta något att klaga på.
Det där är ju inget att bli upprörd över men jag har läst några bloggar där just pappersstruten har kommit på tal som att nu förändras traditionen helt och luciatåget med det. Traditioner förändras, inget ser ut som det var för hundra år sen. Då fanns ju knappt julgubben ens, det var julbocken som gällde i Finland.T.ex.
Vackra turbaner är ju inte alls fel, då är vi ju närmare ursprunget dessutom, tar upp en traditionstråd och syr vidare på livets väv.
Ja, jultomten i sin nuvarande skepnad är ju också, som du skriver, ett ganska sent påfund. Egentligen en mix av Nikolaus (6 december) och gårdstomten. På Jenny Nyströms julkort från förra sekelskiftet finns en gråklädd tomte med röd luva, men det är den assisterande julbocken som delar ut julklapparna!
Traditioner förändras och rekordet slår nog det lilla samhället med svenska 1800-talsinvandrare i USA där man upprätthåller den fina gamla svenska midsommartraditionen att kasta lutfisk…
Då undrar man: är den blötlagd och anrättad eller är den i stora flak som kanske kan föras iväg med vinden. I vilket tillstånd lutfisken är under denna kära gamla tradition kvittar för min del. Jag har med tiden blivit mycket ointresserad av denna maträtt.
Min mormor gjorde allt som skulle göras varje år före jul vilket då även innebar att man skulle ta ett stort torkat flak och med hjälp av en hovtång dra av det motsträviga skinnet. Sen var det dags att förpesta köksfarstun varje gång som fisken så att säga skulle bytas på och då gjorde man helst klokast i att ta stora ingången in i huset för atmosfären vid bytet var inte direkt förenat med någon paradisisk doft utan kunde snarast betecknas som rena sk-tlukten.
Fast då när firren låg anrättad och fin i en form och vit sås och potatis serverades till tyckte jag då i min ungdom att det smakade rätt gott. Men inte nu.
Jag tror att de torra lutfiskflaken användes på midsommarafton i någon slags blandning av varpa och diskus. Och så vitt jag förstår var alla lite rörda över att de lyckades få tag i lutfisk så att de kunde fullfölja denna fina gamla svenska tradition.
Undrar i hur många svenska hushåll man blötlägger lutfisken på Anna-dagen nuförtiden…