Eftersom jag numera bor i ”orten” blir det så gott som dagliga resor med tunnelbana eller buss. Och alltid, ofta under värsta stress- och trängseltrafiken, finns papporna där. De har hämtat på förskolan, eller varit på träning, eller handlat med sina eftermiddagströtta barn. De är omtänksamma, praktiska, roliga och mycket närvarande. Självklart, kan man tycka, men visst har det skett en förändring under de senaste 60 – 70 åren?
Här är min pappa i mitten i den snyggt planerade syskonskaran: Evert, Alice, pappa, Ellen och Erland.
Vår pappa var hyfsat närvarande i våra liv. Han var med även när vi föddes, men det berodde på rent praktiska orsaker: alla vi tre syskon föddes hemma.
Sedan var pappas arbetsplats på bottenvåningen i huset där vi bodde på övervåningen. Han kom liksom inte undan. Men han var också en engagerad pappa som kompenserade knappa resurser med påhittighet.
Det finns inte många bilder på honom, eftersom det alltid var han som fotograferade. Det finns enstaka ateljéfoton och en och annan bild där någon lyckats ta kameran ifrån honom.
Här har jag hittat en bild från 40-talet inför en avresa från Horndals station, kanske till Boden, där han låg inkallad. Pappa är nummer tre från höger.
Och här en bild som mamma tagit, från en målarcirkel som pappa startade 1947. Den fortsatte sedan till 1967 och har fått efterföljare på senare år. Pappa längst till höger. Att skaffa barnvakt var det ju inte tal om, så cirkeln hölls ofta hemma hos oss, ibland i skolan, eller utomhus och då kunde vi hänga med. 
Om man tillverkar skolbänkar, vilket pappa gjorde, är sommaren den brådaste tiden. De flesta leveranserna skedde i augusti. Därför blev det si och så med semester. Då får man hitta på något annat, till exempel tältutflykter på den egna tomten.
Eller kanske en kortare cykelsemester. Spännande dagar, med övernattningar i en lada och på en fäbod. Men jag tror inte att syrran uppskattade färden i en obekväm barnstol.
Jag är nöjd med min pappa, men ser något nytt hos dagens pappor. De har koll på ett annat sätt. Ta till exempel loppisen som jag var på för ett tag sedan. En pappa sålde diverse prylar, däribland dotterns dockor, som hon växt ifrån.
”Oj!” utbrast jag ”vilket härligt Barbie-gäng!”
Han tittade lite oförstående på mig och skakade på huvudet, kanske åt min okunnighet. ”Nej, det här är ju inte Barbie-dockor. Det är Disneyprinsessor.”
Såklart! Där hade min pappa legat i lä.
Det verkar som din och min uppväxt skilde sig rätt mycket åt — till det yttre — jag var ju stadsbarn med två yrkesarbetande föräldrar. Men jag har en känsla av att våra föräldrar hade samma ideal — och min pappa var en synnerligen närvarande pappa (när han inte var på tjänsteresa), det var han som promenerade med mig till barnkrubban varje morgon, och han som läste godnattsagor för mig.
Margaretha
Vilken bra pappa! Troligen inte så vanlig, men det fanns ju en del i den föräldragenerationen som anammade ”moderna” tankar om hur ett bra familjeliv kunde se ut, med idéer om familjedemokrati, där även barnens behov var viktiga. Frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor diskuterades livligt hos oss (mamma var politiskt aktiv) och även om min pappa tyckte att det var en självklar princip, var han kanske mer en teoretiker på det området.
Så fint skrivet om din pappa och så många foton du har av honom också. Familjebilderna är ljuvliga. Ja, papporna var nog närvarande på det sättet som de kunde vara på den tiden detta begav sig.
När min pappa var ledig, vilket han nog nästan aldrig var, så var det promenader i stan som gällde men jag fick hänga med på jobbet ibland och vara grindflicka, heter det så, öppna grindar så pappa med lastbilen kunde köra igenom..jag fick vara på biografen med honom etc…jag är också väldigt nöjd med min pappa. Han var i väldigt närvarande.
Vad fint att du kunde hänga med din pappa och jobba! Både som grindflicka och biträdande biografvaktmästare.
Tyvärr är bilderna på min pappa inte så många som jag skulle önska. Det finns några, men om man ser till den omfattande fotodokumentationen av familjen i övrigt (med pappa bakom kameran) är den lilla högen med pappafotografier sorgligt liten.
En talande text. Minns den där hemska barnstolen på cykeln, uppfunnen av en sadist som aldrig suttit på en hoj.
Det slår mig hur vår syn på fotografier har förändrats – och kommer att förändras. För 70 år sen kunde en eller tre pappersbilder vara unika att hålla i handen och titta på. I dag drunknar vi i bilder som få bryr sig om och ännu färre minns om en vecka eller månad.
Ja, och ännu längre tillbaka var det många familjer som enbart hade sina högtidliga ateljé-fotografier. Ofta togs de med någon fantasifull bakgrund i ateljén, så att verklighetsanknytningen blev minimal. Eftersom min pappa började fotografera som ung och eftersom han var intresserad av vardagsbilder är jag rätt lyckligt lottad med familjens fotodokumentation. Utom bilder på pappa då.
Alla barndomar är nog olika och som tredje barnet och sladdis tänker jag ofta att min syster hade en bror, ni var ju syskon, sen kom jag.
När det gäller pappa så minns jag att han var mycket i mörkrummet och sedan blev det släktforskning och det var ju inget som var så lockande för ett barnet jag.
Egentligen minns jag inte så mycket från barndomen.
Men hallå, jag hade i alla fall en syster! Och en bror. Fördelen med att vara mellanbarn, kanske?
Vi hade en vrå bakom dörren i föräldrasovrummet, du och jag, där vi byggde en liten miniatyrvärld, som fylldes på vartefter. Möjligen var du inte lika road som jag, men för mig var du ett bra alibi att få hålla på med sådana barnsligheter när brorsan gjorde trakten osäker tillsammans med Gugge och Nisse (båda Manhemsgrannar).
Visst hade jag både syster och bror men ni var ju så stora, långbenta och duktiga.
Det låter jättemysigt med hörnet bakom dörren och väldigt otacksamt att jag inte minns det.
Det där lilla lekhörnet började när du var väldigt liten, innan du kunde gå, tror jag. Sedan fortsatte det rätt länge, kanske ett par, tre år, men då var du ju fortfarande liten. Vår förstående mamma städade bara lite när jag dragit in dekorationer från naturen. Sådana vissnar ju och blir till skräp så småningom. För mig var det en lugn och trevlig vrå där det alltid gick att förbättra bygget, till exempel med några tomma tändsticksaskar som jag klistrade ihop på höjden och simsalabim hade vi en liten byrå!