Idag, den 21 november, är det internationella Hej-dagen**. Då ska man hälsa på minst tio okända personer för att skapa trevlig stämning. Det högt satta målet är bidra till att lösa konflikter genom kommunikation istället för våld.
Vägen genom Bagarmosseskogen
Jag har skött mig dåligt på hej-fronten idag, eftersom jag är förkyld och troligen inte kommer att hälsa på någon alls under hela dagen. Men idén är inte så dum, vid rätt tillfälle.
I storstäder fungerar det sällan bra. Som i filmen Crocodile Dundee när huvudpersonen försöker hälsa på stressade New York-bor. Eller som i går när jag gick Drottninggatan fram i rusningstrafik; då hade det inte funkat.
Men när jag tar en promenad över fältet norr om Skarpnäck och vidare genom skogspartiet mellan Bagarmossen och Skarpnäck, för att hälsa på dottern, då tycker jag att det skulle kännas konstigt att inte heja på dem jag möter. Och alla hejar tillbaka. Som hemma i Dalarna, där man såklart hejar på varandra.
”Oj, farmor, känner du ALLA här!?” utbrast barnbarnet när vi var ute och gick en dag på landet, då det var mycket folk i farten. Det gör jag ju inte, men jag förklarade att bor man i ett mindre samhälle är det rätt vanligt att alla hälsar på alla, oavsett. ”Coolt”, tyckte barnbarnet.
I dagen avsnitt av radioprogrammen Spanarna, i P1, behandlade man Hej-dagen och olika sätt att hälsa.
Ljudliga kindpussar som inte träffar någon kind utan avlossas i luften, ibland så ljudligt att man, enligt Jessica Gedin, riskerar att få tinnitus. Herrar som kan vara både eleganta och hövliga genom att lyfta på hatten. Ta i hand? I så fall hur och hur länge? Kramas eller inte kramas? Handen-på-hjärtat-hälsning? Namaste?
Inför ett socialt evenemang ger Arja Kajermos Tuula några användbara råd till Zeppo om hur han ska handskas med hälsandet .
När det gäller kramandet tror jag att de flesta numera är på det klara med att man inte ska förutsätta att barn tycker att det är trevligt att man kastar sig över dem med kramar, eller värre: att man avkräver dem en kram. Desto mysigare när de självmant vill gosa med en!
I Spanar-programmet avslöjade Camilla Lif också en frimurarhemlighet: När man skakar hand med någon som man tror kanske är frimurare finns det ett enkelt sätt att kolla hur det är med den saken: man nuddar helt enkelt lätt över personens knogar med tummen när man hälsar. Vad som händer sedan berättade hon dock inte. Sannolikt är det ingen idé att testa om man inte är man, eftersom kvinnor inte kan vara frimurare.
*Hej, hej, hemskt mycket hej är en sång skriven av Anders Jacobsson och Sören Olsson inspelad av Hemliga byrån, utgiven 1986. På Svensktoppen i sex veckor 1987.
**Världs-Hej-dagen (World Hello Day) startades av bröderna Michael McCormack och Brian McCormack 1973. De skrev brev till alla det kunde komma på, bland annat till Alva Myrdal, som svarade så här, via sin sekreterare:
Jag sitter här och funderar på hur många okända jag har hejat på idag?
Hmmm, en helt okänd, sex lite mindre okända…
Här hälsar man ofta på varandra med ett bom dia, boa tarde, då man möter varandra på gatan. Då inte i Centrum men utanför…Trevligt!
På landsbygden på Åland fick man hälsa titt som tätt och i min barndom var jag som ditt barnbarn. Jag trodde att min pappa kände alla, vilket han också gjorde mera eller mindre. Kul tanke, nu ska jag hälsa mera på okända människor.
Det är en slags trygghet i det där, med en vänlig hälsning främlingar emellan. Jag kan förstå hur de tänkte, de där två bröderna tog sina besparingar för att köpa frimärken och skickade brev till tusentals personer i hela världen.
Eftersom jag inte kunde ge mig ut på stan och säga hej, pga min förkylning, löste jag det så att jag hörde av mig till några som jag inte haft kontakt med på länge.
Jag säger hej säkert 50 gånger per dag när jag jobbar, hellre en gång för mycket så ingen tycker att jag är en suris. Det är lite grundregel gällande folkvett att säga hej. Sen tycker jag det var rätt skönt under pandemin att inte skaka hand, om man tänker efter så är det ju lite sådär eftersom man inte vet vad handen har gjort precis innan. Torkat nån utan att bli tvättad, plockat upp en hundbajs, gjort rent ett avlopp. Räcker egentligen med att handen är svettig
Visst är det konstigt att mycket från pandemi-perioden liksom fallit i glömska. Treåriga barnbarnet Theodor undrade över markeringar på golvet på ett apotek, nyligen: ”Håll avstånd”, stod det med ungefär 1,5 meters mellanrum. Det var kö till kassan men ingen höll avstånd, trots alla varningar om en jobbig influensasäsong i år. Jag tog chansen och förklarade för treåringen (som nog inte riktigt fattade): ”Jo förstår du, man ska stå en bit ifrån varandra så att man inte smittar varandra.” Då glesade kön faktiskt ut sig lite grann.
När man som vi bor i skogsbrynet så hälsar på alla oavsett hur man färdas. Om någon utsocknes i bil skulle förirra sig in i byn så får dom stå ut med att bli morsad på. Vi sätter oss i bilen och åker iväg, bristen på kollektivtrafik gör att vi sällan går.
En gång i tiden jobbade jag på ett äldreboende och där fanns det en kvinna som man inte kunde gå förbi, hon ville att man stannade och ville alltid ha hjälp med något. Om man råkade smita förbi utan att stanna så muttrade hon: Hej ändå då!
Hej ändå, då… Hur ska man tolka det tro. Som ett generöst och förlåtande hej, trots att du inte han stanna eller kanske, mer troligt, som ett bistert (kanske lite bittert) ”Jaha, mej kan man tydligen bara strunta i.”
När min mor tillsammans med sina syskon installerade sig under terminerna i skolhushåll i Örebro då var hon nio år ungefär och eftersom hon var van hemifrån att hälsa på alla man mötte gick hon de första veckorna i stan omkring och sa hej och godda och neg för nästan alla hon mötte.
Stora syster som visste bättre bannade sin syster och bad henne sluta upp med dom där dumheterna.
Väldigt gulligt, tycker jag. Och det var ju vad som hände i Crocodile Dundee, om jag minns rätt. Eller var det eventuellt i någon annan film som någon från Australien gick omkring i New York och försökte ta folk i hand.
Jo det var han krokodilen som gick omkring och när han letade efter nån i vimlet klättrade han upp i en belysningsstolpe för att speja.
Ja, vad man kan hitta på för en dag. Jag bor ju i ett litet samhälle där alla (nästan) hälsar på varandra när man möts.
Minns väl denna Crocodile Dundee scen, gillar den.
Din historia ang barnbarnen är som om jag berättat den. Samma har hänt mig.
Lyfta på hatten, det var längesedan jag var med om. Påminner om min pappa som alltid gjorde det. Detta vore något för dagens killar att visa artighet på och så stannar kanske också kepsen av och inte behöver användas inomhus och vid matbordet. Det vore toppen!
Ha det fint!
Bra för barnbarnen att få sig lite andra vanor till livs än storstadens, tycker jag.
Och den där gesten, när artiga herrar brukade lyfta på hatten för att hälsa – så gjorde min pappa också. Rätt fint ju. Chapeau!
Intressant ämne, trots att det vid en första anblick kan verka futtigt. Men ett hej funkar som en isbrytare. Så enkelt är det. Jag hälsar på alla jag möter när jag cyklar, även om de är få. En på hundra hälsar inte tillbaka – och dem tycker jag synd om.
Det är en väldigt snopen känsla, den där när man hälsar på någon som inte besvarar hälsningen. Lyckligtvis inträffar det väldigt sällan, men när det någon gång inträffar blir jag såklart fundersam: Uppfattade personen inte hälsningen? Gjorde jag något fel? Hur djupt sjunken i egna tankar kan man vara om man inte uppfattar ett hej? Osv.