Tävling – varför vill hon inte svara?

Vi hade en omskakande bageriupplevelse på Korsika, som Eva skrev om  igår. Den skulle kunna tolkas på olika sätt.

Frågan är om våra språkkunskaper är  tillräckligt bra för att vi  ska kunna uppfatta de finare nyanserna i en förolämpning?

Vi blev  fundersamma när det var omöjligt att få en bra upplysning om vad det var för spännande oformliga bakverk som såg så hembakta och gedigna ut.

Var den ilskna magra kvinnan med det härjade ansikte någon som fått rycka in tillfälligt på annandag påsk och därför allmänt osäker på sin roll? Var hon korsikanska med bristfälliga kunskaper i franska, som trodde att vi var fastlandsfransyskor, som gärna ska sättas på plats. Hatar hon turister?

Vi har sinsemellan diskuterat mysteriet med den ovänliga damen och hennes minst sagt otjänstvilliga attityd. Vi har hittat många fantasifulla förklaringar, men tänkte att ni som läser detta kanske har ännu bättre idéer?

Eva på bilden är fortfarande fundersam. Vad hände?

Skicka en en förklaring på max 1000 tecken. Bästa förklaring vinner en korsikansk väska, med litet fransk-korsikanskt lexikon. Se bild överst! Oväldiga domare är vi två, Eva och Karin. Svar vill vi ha senast måndag. Vill ni inte skriva svar i bloggen går det bra att maila: evapavift[at]hotmail.com eller karin.englund[at]tele2.se

Det här inlägget postades i Livet, Tävling och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Tävling – varför vill hon inte svara?

  1. Skogsgurra skriver:

    Detta med att generalisera. En gång är ingen gång – inget att fästa sig vid. Två gånger är bara ytterligare en gång och ska man vara konsekvent så är det inte heller någon gång.

    Men jag tror nog att det är som du säger. Hon trodde att ni var från ’kontinenten’ dvs fastlandsfrankrike. Korsikanernas motto är ju ’parlemu Corsu’ med reservation för lokala varianter och allt som inte är ’Corsu’ är för dem franska. Man ska vara riktigt dålig i franska för att dom ska börja undra vad man hör till för nationalitet. Säger man franska ord så är man fransos – annat gives icke.

    Situationen är alltså följande: Ni kliver in på exempelvis Vetekatten vid St Eriksbron och frågar expediten vad det är i fettisdagsbullarna. Eftersom alla vet vad det finns i dom så kan hon inte uppfatta det som annat än att ni småjävlas med henne. Ert fortsatta tjat gjorde henne inte vänligare.

    Så enkelt kan det vara. Dessutom kanske hon inte alls tyckte om att jobba på helgen och hon kan ju också ha haft så kallade fruntimmersproblem. Men att korsikanerna skulle vara sura, det vill jag inte alls hålla med om.

  2. Ett inte så litet bidrag till tävlingen, 1200 tecken… Hoppas ni har det bra idag och resten av dagarna! M

    Att tala flytande franska på Korsika OCH ställa frågor om innehållet i den där mandelmassekakan som alla fransktalande – och korsikaner – har ätit sedan barnsben. Det kan aldrig gå bra. Jag fick inte klart för mig om ni köpte någon kaka eller inte? Själv skulle jag nog ha gått därifrån direkt, som ni gjorde från den otrevliga kyparen.

    Tyvärr skulle jag då inte bara varit sur, jag hade varit hungrig också.

    Sur, hungrig, turist – då infinner sig i mig den där låga känslan, den där som talar om (för mig i alla fall) att jag är på fel ställe, vid fel tidpunkt, troligen också i fel kläder. Väldigt snabbt förpassar jag mig längst ner på pondusskalan, jag är inte värd ett vitten. Varför åkte jag hit? Vad inbillade jag mig att jag skulle uppleva här? Och hur ska det bli med resten av turistandet, efter den här starten!? Sur bageritant är bara vad jag borde ha väntat mig…

    Då är det bra att vara två. Två brukar inte samtidigt fara ner i botten av eländeskänslorna. Om en åker ner kan den andra hala upp – kanske inte locka med korsikanska kakor, men med fantasier om hur fint det ska bli att kolla in resten av det Korsika ni planerat att se.

    Idag varar ju inte så länge, är redan igår – och i morgon är full av sannolika trevligheter.

Kommentarer inaktiverade.