En bräda till

Kringflyttandet på sistone har bland annat inneburit att jag sorterat bort sängar. Några hade tjänat ut, andra kunde ersätta skruttsängar på landet. En riktigt bra säng behöll jag, ett tekniskt underverk som är (var) höj- och sänkbart på olika ledder. Huvud högt, fötter lågt, eller tvärtom. Eller både huvud och fötter högt. Eller alldeles platt.

Men uppriktigt sagt har jag mycket sällan använt mig av höj- och sänkbarheten. Jag testade nyligen och insåg att den tagit stryk i någon flytt och slutat fungera. När maskineriet pajat framstår den allt tydligare som en problemsäng. Alldeles för mycket motor, stänger, kablar och annan bråte under sängen för att det ska gå att dammsuga. Jag måste flytta den för att komma åt. Men pga motor, stänger, kablar etc är den så tung att jag knappt orkar rubba den. Dessutom är alla de där attiraljerna dammsamlare, omöjliga att komma åt.

Så nu, må ni tro, nu säger jag hejdå till ett ton skrot och får en säng som det går att hålla dammfritt inunder! Den där gråvita klunsen är själva motorn. Ofattbart tung! Resten väger också en hel del.

Jag har utökat mitt skruvsortiment med väldigt många fina skruvar. Demonterandet tog flera timmar och jag klappade min skruvdragare efteråt och gav den lite mat.

Uppdatering, lite senare. När jag skulle bädda sängen igen upptäckte jag att den blivit lite lealös. Jag hade skruvat bort plåtskenan som hindrade mittsektionen att falla ner på golvet. Så den föll ner på golvet. Men nu är den tillbaka på sin plats, sängen håller ihop och dammråttorna kommer inte att ha någonstans att gömma sig!

Det här inlägget postades i bostad, Livet och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

10 svar på En bräda till

  1. Karin Eklund skriver:

    Vad äter en skruvdragare ?
    Den måste ha varit väldigt hungrig efter det mastodonta arbetspasset.
    Vilken arbetsgivare/slavdrivare den har som lägger bräda efter bräda. Heja Karin!

    • Karin skriver:

      Skruvdragaren vill gärna ha en slurk elström när den jobbat hårt, så det fick den.

      Jag tror man kan bli beroende av brädorna. Efter varje bräda känner man sig så nöjd att det måste vara en massa må-bra-substanser som far runt i kroppen. Endorfin, oxytocin och allt vad de heter. Knark, helt enkelt, av det ofarliga och välgörande slaget.

  2. margaretha skriver:

    Jag har en motoriserad säng – som plötsligt slutade fungera. Så efter ett år eller så, så drog jag fram sängen för att kunna skura under den – och hux flux funkade den! Antingen strejkade den för att få ett renare sovrum, eller också hade något kommit i kläm, som inte borde vara i kläm. Hur som helst, nu har den funkat i några år till – så ge inte upp, den behöver kanske bara lite vila!
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Ack, för sent. Men diverse mixtrande med motorn ledde inte till någon förbättring. Att montera bort den känns däremot som ett lyft. Eller äsch, inte den där sortens motoriserat lyft – du fattar!

  3. skogsgurra skriver:

    Vi har en kamp mellan elementen här i Pörtet. Eller åtminstone mellan ett element/radiator och en vägg. Där står en sån där undergörande säng. Inte så komplex som den du visar rester av utan betydligt beskedligare. Jag antar att produktutvecklarna fått order att ta fram nånting som folk har råd med och som dom också kan bära in från bilen och till och med montera själva.

    Konstruktionen imponerar. Enkel, med smarta lösningar på alla problem som en sängkonstruktör kan ställas inför. Till och med användaren får bra stöd.

    Men det är trångt. Och inte för att jag är dammallergiker – då hade jag nog avlidit i tidig ungdom – men när det kommer luddiga saker utrullande när man rör sig lite oförsiktigt så känns det som det vore dags för en insats.

    Hyttis skickade in vår sopmaskin Hebbe under den och han virrade runt och dunkade mot allt som fanns att kollidera med. Och sedan pep han ömkligt och stannade. Just det pipet betyder att han kände krafterna sina och ville hem till mamma/laddstationen för mat. Men han kom ju inte loss.

    Jag lirkade lite men det hjälpte inte. Jag tog i lite mer och det hjälpte inte. Till slut letade jag fram ett kvastskaft och började bända och bryta. Det var först när jag byggt upp ett stöd av gamla böcker, lyft upp sängen lite gradvis och stoppat in mera böcker som Hebbe kom loss. Han var så utmattad att jag måste bära honom till matskåln/laddstationen. När krafterna återvände kom han knallande och ville fortsätta där han slutade senast. Jag behövde inte hans tjänster längre men hur skulle man få honom på andra tankar? Hyttis letade fram den där bruksanvisningen där allt finns beskrivet på ett tjog olika språk och där stod det ”Trykk tasten godt neder i ti sekunder for å nollstille hukommelsen”. Det funkade! Och så smarta är dom där robotarna att positionen för matskåln låg kvar i hukommelsen. Så han återvände till mamma och störde oss inte mer.

    Det som störde var att varken fotänden eller huvudänden kunde manövreras efter detta. Eftersom jag för tillfället (det var några år sedan) hade mörka gångkläder så ville jag inte krypa under möbeln för felsökning. Och när jag sedan fick ljusa gångkläder på så var det en kombination av glömska/olust/BMI som gjorde att det inte blev av. Dessutom hade jag ju hittat en bra position. Så det blev ogjort.

    Men nu ska det nog bli av! BMI har rört sig i rätt riktning och det är ju den här typen av problem som jag jobbar med dagligen. Bara så mycket mera komplexa – och så får jag ju betalt för det också. Här misstänkte jag att det inte skulle bli nåt betalt.

    Skomakarns barn har ju inte heller så bra på fötterna…

    • Karin skriver:

      Åh, berätta om Hebbe! Sängmotordemonteringen skedde inte bara för att nuvarande dammsugare skulle få en chans att komma åt under sängen utan också med baktanken att jag kanske skulle unna mig en robotkompis. Men när jag gick in i den mycket välsorterade och pålitliga järn-färg-hushållsmaskin-mm-affären på Folkungagatan för att diskutera ett eventuellt inköp sa dom stopp. Dom slutade med robotdammsugare för flera år sedan, eftersom dom (robotarna) var klena, opålitliga och det blev alldeles för många returer och reklamationer. ”Men”, sa den erfarna expedit som jag pratade med ”det är mycket möjligt att de har blivit bättre sedan vi hade dem, så gör ett försök. Och berätta för oss i så fall hur det går.”

      Så nu är jag MYCKET intresserad av era Hebbeerfarenheter. Det lilla missödet under sängen kan han ju verkligen inte lastas för.

      • skogsgurra skriver:

        Dom är fortfarande klena och opålitliga. Eller åtminstone påhittiga. Och lite dumt envisa. Dom kan envist stångas mot ett hinder och sedan söka alternativa vägar. Skulle det finnas hinder där så vet dom inte riktigt hur dom ska bete sig.

        Det där hoppas jag har bättrats i de nyare modellerna. Men människans intelligens överträffar dom inte. Fördelen är att dom inte får för sig att slå sig ner och läsa en god bok. Inte verkar dom få ont i ryggen heller. En bra städperson är fortfarande det bästa. Även om personen råkar vara mig själv eller närstående.

        Men annars så.

        • Karin skriver:

          Kanske avvaktar lite. Min nuvarande bostad innebär ju inte oöverkomligt mycket att städa. Och nu när jag har blivit av med värsta dammråttsnästet är det rätt enkelt.

          Väntar nog tills nya robotgenerationer dyker upp. Väluppfostrade kombimodeller som letar upp ens glasögon, hämtar boken man håller på med och kanske fixar en kopp kaffe innan de sätter igång med dammsugandet.

  4. Margareta Börjesson skriver:

    Nöjsam läsning, från både dig Karin och brorsan – lycka till med dammsugandet både här och där!

Kommentarer inaktiverade.