Mopsmålare, mm

Jag har ju tidigare funderat på en karriär som mopsmålare och inledde med mopsen Malcolm tätt följd av den här hunden som heter Winston  och som såg ut såhär som valp.

Det visade sig dock när jag väl hade målat honom att Winston inte alls är någon mops, utan kanske en fransk bulldog, men det gör ju inte så mycket. Ur målerisynpunkt är det lite åt samma håll som en mops, med den där skrynkliga nosen.

Sen tog mopsarna (och de franska bulldoggarna) i bekantskapskretsen slut liksom min karriär som mopsmålare.

I stället erbjöd jag mig i ett ögonblick av övermod  att måla ett porträtt av en väns trasselsudd till hund, som såvitt jag vet inte var någon mops. Hur svårt kan det vara, tänkte jag. Månaderna gick och det blev liksom inte riktigt läge för porträttsittning. Men så dog vännens hund nyligen och då känns det både svårare och ännu angelägnare att få till det där porträttet.

Eftersom det aldrig blev någon sittning för porträttet måste jag använda mig av foton. Det är ju aldrig samma sak som att måla någon som man träffar och kan iaktta i olika vinklar och vars personlighet man i bästa fall kan få lite grepp om.

Nu har jag i alla fall gjort ett par försök, dels från ett ungdomsfoto av trasselsudden och sedan ett från den allra sista tiden i livet då hon var en trött liten vovve. Svårt. Vi får se om jag lyckas bättre vid nästa försök.

Jag får väl göra som jag brukar med mina målningar. Om jag ger bort någon är det alltid med förbehållet att jag vill byta ut den när jag blivit lite duktigare. När jag målar akvarell lär jag mig nytt hela tiden. Jag ser ju på sånt som jag målade för ett par år sedan att jag kan mera nu. Så tanken på att jag skulle stöta på något riktigt uselt alster från förr i tiden, hemma hos någon kompis, skulle kunna hålla mig sömnlös om nätterna. Därför är det bäst att byta ut målningarna vartefter.

Det här inlägget postades i Att måla, Att tolka och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

14 svar på Mopsmålare, mm

  1. Paula skriver:

    Jag är otroligt imponerad över dina målningar. Skulle inte kunna åstadkomma tillnärmelsevis något liknande. Jag tycker speciellt djur är svåra att måla, å andra sidan har jag knappt tränat på det. Så sorgligt att vovven dog innan du hann måla ett levande porträtt, å andra sidan sitter ju inte en hundmodell stilla särskilt länge, så kanske fotona ändå är till större hjälp på traven. Av alla konstformer så skulle jag önska att jag kunde måla! Men det är inte alla förunnat.

    • Karin skriver:

      Tack! Ja, lite svårt är det allt. Och till skillnad från landskap kan man inte avvika så mycket från verkligheten när man målar porträtt, för då syns det att det är fel. Men kul ändå att försöka.
      Jag gissar att du kan måla, men att du inte tycker att det blir tillräckligt bra. Så är det ju för det mesta. Det är bara några år sedan jag började med akvarell och det roliga är att det går ganska fort att lära sig nya användbara tekniker. Sen tar det väl tid att bli bra på att använda dem, men det är kul att bygga upp kunnandet vartefter.

  2. margareta börjesson skriver:

    Karin – både trasselsudden och den lite trötta gamla är fina – tror nog att ägaren till hunden blir glad över båda! Du gör fina bilder av både djur och natur, och jag blir glad när jag ser dem. Glad också att du delar med dig!! Tack.

    • Karin skriver:

      Tack Margareta! Jag ska nog göra några försök till, känns det som, för särskilt ungdomsporträttet är inte riktigt ”rätt hund”.

  3. Klara Ovidia skriver:

    Tittar in i arla, ovanligt arla morgonstund och den har här i verkligheten guld i mun! Mopskonstnär! Läser varje ord och följer med i tanken och ser på dina målerier. När är en konstnär? Hela tiden i mops och flox och träd, hus och vatten, hela jordens inre och yttre. Du får till föreställande, i det flytande akvrelliska, men äro icke nöjd, och du stretar på, ger bort en tavla och vill byta ut den när du blivit bättre. Det ligger förtröstan och tillit i det och jag vill tro att du målar av glädje och lust att utvecklas, det ena efter det andra. På väg. Själv skyndar jag fram och det att bli bättre finns inte på kartan, jag är ju bra och ändå inte så att. Abstrakt ska ju också ha sina bra byggstenar i komposition med ljuset och djupet. En konstsamlare tillika kunnig i den skolade konstens korridorer menade jag måste jobba med djupet och få in mer ljus. En tavla blev såld på dessa grunder; hipp hipp. Han har så rätt – men det blir när det blir tänker jag varje gång jag gjort en tavla.
    Jag tycker du är suverän med dina målningar och så roligt att du målar! Din humor är också tydlig igen, den där självdistansen den har jag alltid gillat.

    • Karin skriver:

      Oj, wow och tack och grattis till såld tavla med djup och ljus!

      Akvarell har ju sina egenheter och jag frågade ett proffs som målar både olja och akvarell vilket han tycker är roligast att hålla på med. Han sa: ”Akvarell är roligast för man vet aldrig vad som ska hända och olja är roligast för man kan bestämma själv hur det ska bli!”

      Jag har väl fastnat för akvarell för att det känns som att ha en levande motpart med en egen vilja – nej förresten, en massa motparter, för varje färg har sin vilja. Att lära känna dem, var och en och förstå sig på hur de vill ha det och vad de går med på är väl det som gör det så spännande. Men visst kan jag bli galen på all denna egensinnighet ibland och längta till oljemåleri!

  4. Lena i Wales skriver:

    Mycket fina målningar!
    Lycka till i fortsättningen!

  5. skogsgurra skriver:

    Ursäkta min tystnad. Den kanske till och med är välkommen?
    Jag har varit på turné igen. Ett par veckors utredningar i olika delar i Europa och med begränsad tillgång till nätet. Hade nog kunnat funka men det blev inte av. Franska hotell lever fortfarande kvar i tanken att det måste vara komplicerat. Och när jag väl kommit på att det gick bra att ringa hem och fråga om det vatt nåt så kändes det ganska befriande att slippa alla 95% dumheter som jag numera tvingas rensa i brevlådan.

    Men de här mopsarna. Önskar att jag sett dem tidigare. Hundar av alla slag sitter med vid bordet på restaurangerna och de är inte det minsta störande. En av dem såg ut att vara tvilling till din mops och om du tycker att pensionen inte riktigt räcker så skulle du utan vidare kunna dryga ut den genom att sätta igång med mopsmåleri i sydfrankrike.

    Ett litet tips.

    • Karin skriver:

      Hämskt mycket häj och välkommen tillbaka!

      Jo, fransoserna verkar ha anammat det tyska talesättet, i mångt och mycket: Warum soll man es einfach machen wenn man es so schön komplizieren kann.

      Du tror jag skulle kunna dryga ut pensionen med lite mopsmåleri i södra Frankrike? Verkligen något att fundera på. Särskilt såhär års. Sydfransk mopsmålare … Hmmm …

      • skogsgurra skriver:

        Ja, det menar jag. Starta lite smått med att sätta dig på en uteservering. Alltid kommer det ett par med hund och om du ber dem snällt så kanske du får göra ett snabbporträtt av jycken.

        Eftersom många bara driver runt (du vet själv) så tror jag att det kommer att bli ett av deras bestående minnen av just den resan.

        Folk samlas gärna kring en person som målar (det vet du också) och när de ser hur bra det blir så är det alltid nån som ber dig göra ett porträtt av deras hund. Och så kommer det igång.

        Du kan bli lika berömd som Montelin var. Eller Zorn fortfarande är, gick en välbesökt utställning på Pétit Palais för några år sedan. Snabba ryck nu! Prova med Camargue och Les Saintes. Där har jag lite kompisar som kan vara till nytta.

        Och skulle det skita sig så har du i alla fall haft skoj och träffat roliga människor. Det gör man alltid.

        Dina hundbilder ÄR BRA. Mycket bra.

      • Cecilia N skriver:

        Den där meningen var ungefär den enda min pappa kunde på tyska.

        Mopsmålare i Sydfrankrike på utecaféer låter trevligt. Och du gör trevliga hundar. Om de är lika förebilden vet jag inget om, men de har personlighet.

        • Karin skriver:

          Tack Cecilia! Just det där med utecaféer gör tanken extra lockande, måste jag medge.

          Undrar om inte din pappa också kunde behändiga uttryck som det hemmasnickrade och (tror jag) ganska spridda ”Wollen sie nich so slipsen sie.” Eller riktig tyska som: ”Einmal ist kainmal”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.