Vi vann!

När jag nu får vara med igen på Facebook, hittar jag en hel del intressant. Som den här bilden till exempel, som jag hittade i en sådan där ”Vi-som-kommer-från”-grupp. Horndal i detta fall. Så kul att se. Och en bild som denna engagerar gruppen och nu är alla identifierade utom möjligen en.

Själv står jag i bakre raden i mitten. Någon ishockey-karriär blev det dock inte; matchen var mer tänkt som en muntration och vi spelade mot ett herrlag med seniorer. Att flickor skulle spela på allvar fanns liksom inte som ett alternativ. Vi vann, vill jag minnas.

Det här inlägget postades i Foto, historia, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

25 svar på Vi vann!

  1. Skogsgurra skriver:

    Även jag har en idrottskarriär bakom mig. Mycket långt bakom mig. Men att jag spelat fotboll i Liverpool är en väl dokumenterad sanning. Att vi förlorade med 22-0 kändes rättvist. Det blev ju bara två minusmål per spelare. Och ett par mål i baken är inget att hänga läpp för.

    Jag har länge tänkt att jag skulle visa min VERKLIGA kapacitet i det gröna fältets schack men det har inte funnits tillfälle. Främst för att det kryllade av folk som sparkade tillbaka bollen så fort den kommit över på deras sida. Och den fetaste killen hade dom ställt i vägen i den där pyttelilla fållan som vi skulle sparka in bollen i, Så jag lever fortfarande i förvissningen att världen gått miste om en ny Nacka eller kanske en hel GreNoLi?

    Just nu hindras jag av ett plötsligt påkommet ryggskott. Nej, inte nackskott. Fast det skulle nog ha varit bäst. Jag klagar inte men så stoiskt lugn att jag använder det brittiska uttrycket ”bad back” är jag inte. Undrar för övrigt om det kan vara ett uttryck som skapades när jag spelade fotboll i Liverpool. Jag blev placerad i en position som kallades just back. Nåja, det är väl bättre än halvback. Eller kvartsfigur.

    Tysken kallar det Hexenschuss och det tycker jag låter som nånting man använder vid Valborgsfirande.

    • Karin skriver:

      Intressant mentalitetsspaning! Engelsmän underdriver alltid: ”Oh, just a bit of a bad back…” när de knappast kan röra sig. Tyskarnas Hexenschuss är är lite Wagner och dramatik. Fransmännens piskrapp (coup de fouet) är precist och målande. Vårt ryggskott verkar vara en sekulär form av tyskarnas häxskott. Lite sakligare.

      Önskar dig snar bättring!

  2. Nilla skriver:

    Har samma erfarenhet som du av att bli utestängd från fb. Har inte heller reklam, och inte tillåtit den igen, men har ändå fått ’komma igen igen’ gång på gång.
    Gick i somras med i gruppen ’Historiska Östersund’, eftersom jag (och min släkt) kommer från Jämtland. La in en bild på min farfars frisersalong, som han hade från 30 – 60-talet och frågade om någon visste på vilken adress den legat. Vilken aktivitet som sattes igång! Bland annat kommenterade två kvinnor som i tonåren jobbat som shamponeringsbiträden åt min farfar. En annan kvinna berättade att hon bodde i lägenheten över min farmarandra.or och farfar på 40-talet, och att hennes mamma ibland drack kaffe med min farmor, men att de inte var ’du’ med varandra.
    Sådana gånger är facebook kul!
    Fin bild på dig där! :)

    • Karin skriver:

      Vad kan det vara, Nilla, som gör att somliga anses olämpliga på FB ibland? Jag vacklar mellan att se det som en förolämpning eller en komplimang. Mellan att känna mig missförstådd och genomskådad.

      Men jag förlåter FB när de förlåter mig för mina synder (vad de nu kan vara) och visst är det bra med grupperna! Det är verkligen FB från sin bästa sida, när många bidrar och delar med sig av sina kunskaper. Lokalhistoriker och nördar av alla de slag samlas och nördar på – så kul!

  3. Möjligen borde jag komplettera syskonen Englunds idrottsprestationer men det går inte eftersom det inte finns något på min lista. Som minsting kommer man ju ofta sist och då är det inte så kul, men naturligtvis ställer jag gärna upp ändå ifall det behövs någon att vinna över liksom. Konstigt nog är det inte uppskattat.
    I övrigt har jag svårt att förstå själva grejen med tävlandet.

    • Karin skriver:

      Här hamnar jag i grubblerier och försöker återkalla något tävlingsmoment från var barndom, men går bet. Det finns en bild på dig när du tävlar på skidor med en jämnårig grannpojk, men där fick jag inte vara med på grund av min höga ålder. Jag ingår i publiken, klädd i klänning och stövlar med klack… Men tävlingar i övrigt måste du nog hjälpa mig att minnas.

      • Det var väl en del skidturer där jag alltid halkade efter och så idrottstävlingarna i skolan, inte kul.
        Men den där skidtävlingen hos grannen minns jag väl, det är bara dumt att vara med men jag hade väl ingen chans att smita, det var ju lite av en tillställning.

      • Karin skriver:

        Ja, det var ju inte så många deltagare och då är det svårt att komma undan. Jag tror ni var två, så om du inte vann, kom du i alla fall tvåa!

    • Skogsgurra skriver:

      Jag kommer att tänka på ”Pojken och jätten som åt ikapp” Där hade jag varit en enkel motståndare. Som du bör vara väl medveten om vid det här laget så äter jag ogärna gröt.

      Den halvkalla, klimpiga, kladdiga, smaklösa och totalt ointressanta havregrynsgröt jag utspisats med (med ett minnesvärt undantag i ert hem) har gjort det till en princip. Detta att inte äta havregrynsgröt.

      Vi får väl köra en grötätarturnering vid tillfälle. Där har du alla möjligheter att slippa bli sist. Det kan jag garantera.

      • Kicki Englund Frost skriver:

        Gröten i det frostska hemmet: Lika delar havregryn och rågflingor, därtill solrosfrön och pumpakärnor samt hackade torkade fikon, dadlar och aprikoser. Salt. Det är ok med sylt till.

        • Karin skriver:

          Jag deltar gärna i grötätartävling om det är den gröten!

          Mina grötminnen från barndomen har blåbärssylt till rågmjölsgröten (som var ganska lös i konsistensen), hallonsylt till mannagrynsgröten (även den hanterligt ostabbig) och till havregrynsgröten alltid lingonsylt. Risgrynsgröten då? Där minns jag bara kanel och socker men ingen sylt.

          • Skogsgurra skriver:

            Jag är inte dogmatisk grötvägrare. Men den där halvkalla, klimpiga, kladdiga, smaklösa och totalt ointressanta havregrynsgröten som jag likt en Pavlovs hund tänker på när grötklockan ringer. Den äter jag INTE.

            Övriga grötar och puréer sätter jag gärna i mig. Men jag tror att en grötätartävling vore olyckligt och kan väcka osund konkurrensiver. Däremot ställer jag ytterst gärna upp på en liten grötstund. Ser fram mot det.

            Vårt pörte? Eller något av era?

          • Karin skriver:

            En grötstund låter väldigt trivsamt. Varför har man inte det lite oftare?

            Men i mitt nypörte blir det inga grötstunder på ett tag, eftersom jag kommer att bli portad från pörtet på obestämd tid. Jag kanske ger mig ut på turné i landet. Mer om detta i nästa inlägg. (Tolka gärna detta gåtfulla budskap som en cliffhanger.)

  4. Karin Eklund skriver:

    Du har så fina svartvita foton i din samling. Och visst känner jag igen dig.
    Givetvis så vann ni mot seniorlaget. Unga flickor mot äldre män som inte har något att sätta emot när den unga kvinnokraften tar sig ton.
    Underbara kommentarer igen. Jag njuter för fullt och tycker förstås lite synd om Kicki som alltid kom sist p.g.a sin ålder, förutom då hon kanske vann men absolut blev tvåa.
    Härligt!

  5. Storfiskarn skriver:

    När det gäller gröt så ser jag fram emot den seansen, jag gillar gröt och har bra träning på det området. Dock ligger jag i lä mot vad en av mina mostrars man Herbert. Han älskade kornmjölsgröt och varje gång som hans fru, min moster var borta några dagar så kokade han en stor kastrull med kornmjölsgröt. Det räckte några dagar, dock inte som vanlig gröt utan han stekte den som en variant i bland. På hans jobb undrade gubbarna vad han åt som han verkade uppskatta så mycket. Kornmjölsomelett svarade han då han skämdes lite för att säga att det var gröt i matlådan var och varannan dag. Där ligger även jag i lä, men ska försöka träna upp mig så att jag är i topptrim tills den stora grötätardagen.

    • Karin skriver:

      Jag ser också fram mot seansen. Kanske det till och med kan vankas kornmjölsgröt? Det har jag aldrig fått, vilket väl kan anses vara en skandal – vilken påver uppväxt! Och ingen kornmjölsomelett heller.

  6. Skogsgurra skriver:

    Gröttemat är outtömligt. Piraten berättar om ett Nachspiel där det glada gänget samlades i (om jag minns rätt) bankir Olssons pörte för en sup och en smörgås. Fru Olsson var en tålig kvinna och visste av erfarenhet att hon inte borde visa sig i köket där orgien pågick ganska länge.

    När Olsson visade sig, rätt sent följande dag, så kunde hon ändå inte låta bli att fråga hur det kom sig att de hade satt i sig havregrynsgröten som hade blivit kvarglömd i skafferiet. Det fanns ju så mycket annat att välja mellan. Olssons skafferi var känt i vida kretsar.

    Olsson blånekade. Han var, liksom mig, ingen älskare av kvarglömd gröt. När saken hade blivit utredd och den kalvbräss som alla med förtjusning hade satt i sig visade sig vara just den kalla gröten så lovade den lojala fru Olsson att aldrig yppa den vederstyggliga sanningen. Men det kom förstås ut så småningom. Olsson försa sig när en av kvällsgästerna tackade för senast.

    Kalvbräss är inte heller en favorit hos mig. Alldeles för likt gammat gröt. En gång när jag bjöds att äta påsksupé hos en framstående fransk fabrikschef och hans fru, vid bordet, undrade om jag var allätare så svarade jag att jag äter allt – utom kalvhjärna i vinäger och kalvbräss. Hon såg mycket undrande ut eftersom jag just hade berömt den läckra lilla fyllningen i krustaderna. Det var inte kalvhjärna – men det var kalvbräss.

    • Karin skriver:

      Hoppas att madamen i fråga hade tillägnat sig lite franskt savoir vivre och parerade det hela med lite esprit.

      Och så drar jag mig till minnes när en något beskänkt person i våra hemtrakter, som sett hur det går till i flottare sammanhang, beordrade fram kalvbräss. Hans goda hustru (som kanske rentav läst Piraten?) ljummade på lite havregrynsgröt och redde en sås till den. Det gick bra.

      Och en annan person, som också snällt åt upp den gröt han serverades, var en ännu mer beskänkt man som kom hem och ryade att han var hungrig. Hustrun stekte upp gröt och han åt. Nästa morgon, när han försökte orientera sig lite om vad som hänt kvällen innan, frågade han också om han hade ätit något. Den goda hustrun sa som det var att han ätit stekt gröt, varpå mannen dängde näven i bordet och röt: ”Det hade jag inte velat haft!”

      Gröttemat är i sanning outtömligt!

  7. Lena i Wales skriver:

    Skönt att du är tillbaka på fb.
    Jag har aldrig spelat hockey på riktigt, däremot varit en liten isprinsessa.
    Ha det bra!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.