Det öppna samhället

I fredags tog vi farväl av min Martin, eller Redaktör’n som han hetat här på bloggen. Det var en fin stund i Katarina kyrka. Prästen, Bodil Wallin, kände till Martin väl och har till och med arbetat på samma arbetsplats som Martin, tidningen Arbetet, innan hon skolade om sig till präst. Församlingens organist, Lars Andersson, tog sig skickligt an den musik som Martin tyckte om, från Edward Elgar och Erik Satie till Tom Waits och Leonard Cohen. Efteråt samlades vi, familjen, släktingarna och vännerna, till en minnesstund i den fina församlingslokalen på Högbergsgatan.

Just som vi avslutade minnesstunden nåddes vi av beskedet om dådet på Drottninggatan.

Först de kärleksfulla minnesbilderna av Martin, den sorgsna vetskapen att han inte längre finns, trösten i att han fick sluta sitt liv lugnt och stilla, som han ville, men sin hand i min. Sedan de ofattbara nyheterna om en helt annan slags död, orsakad av besinningslöst, meningslöst hat. Det är svårt att ta in. Det är omöjligt att förstå.

De trettio år Martin och jag fick tillsammans rymmer så mycket, kärlek och omtanke, men också en livshållning som jag får försöka förvalta och föra vidare: Martins ständiga sökande efter en förståelse av världen och verkligheten, hans prövande hållning och hans öppenhet för diskussion.

Det hände att han kunde vara irriterande envis när han väl – efter grundliga faktakontroller – analyserat en fråga och kommit fram till en uppfattning. Men om någon kom med bättre argument och kunde visa på fakta som han missat, då var han helt prestigelös och öppen för att ändra åsikt. Den filosof han gillade bäst var Karl Popper, författaren till Det öppna samhället och dess fiender.

 

 

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Det öppna samhället

  1. Karin Eklund skriver:

    Tack för att du delar med dig Karin!
    Mina tankar var hos dig och de dina hela fredagen, jag visste ju.

    Att världen sedan knackade på med en ofattbar händelse, grym och så fruktansvärd, rubbade alla våras cirklar, även våra på den här sidan av havet. För Stockholm är ju vår huvudstad också. Vi har förmånen att ha två sådana, väldigt olika rent kulturellt.

    Den sista bilden får mina tårar att falla. Den är så fin, så fin. Ni två! <3

    Lev väl!

    • Karin skriver:

      Tack Karin. Ja visst är banden starka över havet.

      Här hölls en stor manifestation mot våldet idag, tiotusentals personer samlades på Sergels torg. Fint! Själv behövde jag ta lite ledigt från alla starka känslor och gick en lång, lång skogspromenad med äldsta dottern idag i vårsolen. Helande och lugnande.

  2. matfreaket skriver:

    Det är sorgligt med farväl oavsett när… och den tyngsta är den när man vet att man inte ska ses igen. Inte så som vi vanligtvis menar i alla fall.
    Så fint att Ni fick en fin och minnesvärd stund i kyrkan och efteråt.

    Den fruktansvärda dådet i Stockholm… som du skriver, omöjligt att förstå.

    Tack för att du delar med dig i ett jättefint inlägg!

    • Karin skriver:

      Tack! Ja, det är ett svårt farväl och det tar tid att förstå hur definitivt det är. Att det inte är ett tillfälligt arrangemang och att allt inte blir som vanligt igen…

  3. Tove Olberg skriver:

    Jag har läst Karin, tårna rinner fritt när jag kommer till bilden av er där i sanden. Händelsen samma dag …
    Ta väl vara på dig och jag tänker faktisk av någon anledning på akvarellfärgerna ..

    • Karin skriver:

      Akvarellfärgerna kommer att behövas framöver. Det är lugnande och terapeutiskt att hålla på med dem, även när jag inte riktigt har något motiv eller någon plan för mitt målande. Kanske särskilt då.

  4. Anna/notonmusic skriver:

    Vilken fin bild på er två i sanden Karin. En stark bild. Den är väldigt talande för en lång relation tycker jag, alla spår som har uppstått runtomkring…
    Kram

  5. Fina ord om er kärlek och din mans styrka, och er sista stund tillsammans – det som hände i Stockholm är ofattbart och otäckt, men där fanns också mod och samhörighet. Din bild på er två på stranden är stark. Tack.

    • Karin skriver:

      Tack Margareta!
      Ja, det känns som om det hänt något med Stockholm – jag märker det när jag kör bil, vilket jag gjort en hel del de senaste dagarna. Trafiken har blivit snällare, mer hänsynsfull och generös!

  6. LupusLupus99 skriver:

    Mycket kärlek till dig, din familj och dina medstockholmare.

  7. Paula skriver:

    Vilken vacker omtanke och respekt och kärlek du visar till din långvariga partner. Jag kan tycka att det var synd att dagen för avsked skulle delas med det fruktansvärda dådet. För när det gått en tid och du ser tillbaka så vill du ju minnas det ljusa och fina i avskedets stund, inte den förmörkande ondskan. Men du kanske kan se det symboliskt som två ytterligheter, en som stod för öppenhet och en som stod för inskränkhet.
    Önskar dig styrka framåt…

    • Karin skriver:

      Tack Paula! Jag tänker förstås mycket på vad Martin skulle sagt, när något som detta händer. Hans ständiga prövande av tankar och idéer, hans orubbliga tro på att demokratin bara kan bestå och utvecklas med öppenhet och debatt.

  8. Yvonne Käll skriver:

    Fin bild på din långvarige kärlekspartner samt er båda tillsammans och tillika med så fina varma och vackra ord. Det är så sorgligt att ta farväl och snart får även jag göra det av en nära vännina som gick bort samma dag som det ruskiga Stockholmsattentatet.
    Mina stödjande tankar går till dig och jag tror som du att akvarellmålning kan ge lugn och ur det kommer säkert en rad fina målningar som väcker minnen men även lindrar i en svår tid.
    Ha det så gott och jag ger dig en stor påskkram!

    • Karin skriver:

      Tack Yvonne! Ja, det går nog att hitta tröst och lindring vartefter. Men det sorgliga får ta sin tid. Tänker ibland på att man förr hade ett sorgeår. Och sorgband, för att markera att man var lite ömtålig. Ingen dum idé!

  9. Musikanta skriver:

    Kanske det var skönt för din man att slippa uppleva detta fruktansvärda terrordåd. Men det kommer naturligtvis alltid att finnas där som ett minne av den dag du tog farväl av Martin. Samtidigt finns det ju hopp om mänskligheten när man fick se den kärlek och samhörighet som folk visade mot varandra och hur man ställde upp för helt okända människor med hemskjutsar, mat och övernattning dagen det hände.
    Skönt att veta att du har nära och kära omkring dig när du behöver. Och jag ser fram emot fina, nya akvarellmålningar den dagen du orkar ta fram akvarellpapper, färg och penslar igen. Underbart kort av er i sanden!
    Kramar igen från Ingrid

    • Karin skriver:

      Tack Ingrid! Det var en svår dag på många sätt, men samtidigt så mycket omtanke, vänlighet och kärlek. Akvarellfärgerna har jag lagt undan så länge, men de kommer nog fram igen.

  10. Pysseliten skriver:

    Jag hoppas att begravningen ändå blev så fin som du beskriver den. Livet är liksom oberäkneligt och ofta obegripligt. Den där fredagen kommer vi såklart att minnas, också för all kärlek och omtanke visades av både vänner och okända människor, men mitt minne av Martin är förknippat med några trevliga stunder vid ert bord på landet och i stan. Han hade en så skön närvaro, trots att han fick kämpa så.
    Kram!

    • Karin skriver:

      Tack Pysse! Ja visst var Martin imponerande med sin inställning att det gällde att göra bästa möjliga av situationen. Hur svårt det än blev för honom klagade han sällan. Han kunde föreslå förbättringar och eftersom han kunde sin sjukdom bättre än läkarna, så han tog sig tålmodigt an uppgiften att lära upp dem. Och han lyckade hålla modet uppe på oss båda… Nu får jag göra det på egen hand, med honom som förebild.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *