Tiden

Jag har hört talas om att de som förlorat en nära anhörig också kan påverkas när det gäller  sinnesförnimmelser: någon känner ingen smak eller lukt, någon får synrubbningar, någon blir överkänslig för ljud.

I mitt fall blev det i stället tiden som blev konstig. Den ställde sig i vägen. Den blev en samling tunga block som jag personligen måste skuffa undan ett och ett, timme för timme. Allas timmar, inte bara mina egna. ”Vi kan väl ses på torsdag”, föreslog någon på måndagen och jag värjde mig instinktivt. Torsdag! Så mycket tid kommer jag nog inte att orka flytta undan…

Jag gick helt enkelt i baklås, planeringsmässigt. Utöver ett nu, som jag röjt upp hjälpligt, visste jag inte riktigt om det skulle gå att ordna så värst mycket mera tid.

Jag vet att det låter konstigt och jag klarar inte riktigt att förklara det, men i går släppte det i alla fall lite grann. Nu får andra sköta sina tider, så sköter jag min. Almanackan blev mer vän igen, i stället för fiende. Det gick att föreställa sig att de där olika krumelurerna som jag skrivit in för syns skull också skulle kunna bli verkliga händelser, både före och efter begravningen. Barnbarnens födelsedagar. Gotland i påsk…

Och nu skulle jag förstås behöva få Redaktörn’s kommentarer till detta besynnerliga blogginlägg, men det låter sig inte göras. Han skulle nog säga att det kanske är lite svårbegripligt. Och det stämmer ju.

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

27 kommentarer till Tiden

  1. Anna/notonmusic skriver:

    ❤️ Det kändes som en väldigt bra beskrivning av något som skulle kunna inträffa om allt rasade samman samtidigt som allt fortsatte som vanligt tänker jag. Ett väldigt fint inlägg om något väldigt ledsamt för övrigt. Tror du skulle få godkänt av redaktörn ❤️Han känner ju till omständigheterna Varm kram /Anna

    • Karin skriver:

      Tack Anna! Jo, han vet ju. Och han var alltid beredd att försöka följa även mina trassligaste tankegångar.

  2. Karin Eklund skriver:

    Så väl du beskriver tidsblocken och flyttandet av dem framför dig.
    Jag är övertygad om att Redaktörn nickar godkänt med ett kärleksfullt leende.
    Han vet ju att du klarar av det, han förväntar sig det rent av.
    Och precis som Anna skriver; han känner till omständigheterna och förstår.
    En varm kram härifrån på andra sidan havet.

    • Tove Olberg skriver:

      Du har en fin tidslinje som ringlar sig fram i och mellan dina ord Karin, om tiden som gått, står stilla, står i vägen och ändå rör sig framåt då du flyttar den.
      Det är ett mycket fint skriv om sorgen!
      Kram även denna gång!

    • Karin skriver:

      Jag har bara stött på en enda skildring av detta fenomen tidigare. Eller nästan i alla fall. I Alexandra Coelho Ahndorils roman Mäster, finns en scen där August Palms hustru tror att han är död. Då reste sig tankarna (elelr tiden?) som hinder i hennes väg. Jag minns inte scenen exakt, men kom att tänka på den när tiden ställde sig i vägen med sina tunga block. Minst åttio kilo per timme! Tack, Karin, för tröstkram!

  3. kicki skriver:

    Ja jag vet inte riktigt hur det går till men på något sätt har du ju lyckats förklara så att jag förstår känslan.

    • Karin skriver:

      En märklig känsla. På något sätt som när man som barn fick ett och annat om bakfoten och så småningom insåg hur det egentligen hänger ihop.

  4. LupusLupus99 skriver:

    Jag länkar denna om jag får. https://www.youtube.com/watch?v=AduBt9hUdno
    Claes Erikssons tankar tiden.

  5. Anki skriver:

    Så fint beskrivet om känslan med tiden … skönt att du ändå känner att du kommit ifatt med tidsuppfattningen. Förstår att du saknar Redaktörens åsikter på ditt inlägg, men jag är säker på att han skulle gilla det.

  6. Yvonne Käll skriver:

    Fin beskrivning av hur du känner och vad som kan drabba vid en nära anhörigs bortgång. Det fina i din beskrivning är att du nu börjar känna dina tunga tidsblock släpper och du ”kommer igen”. Håller på dig och vill uppmuntra så här när tiden går mot vår och sommar.
    Kram på dig!

    • Karin skriver:

      Tack Yvonne! Ja, det är skönt ändå att ljuset återvänder. Och att jag kan börja notera och uppskatta det.

  7. Jag är värdinna för april. v 14 Gult, v 15 Skor, v 16, Motion, v 17 Djur. Se mitt blogginlägg torsdag morgon.
    Tröstekram från
    Birgitta

  8. Tid, syn, hörsel, smak – allt rubbas när den man älskar dör. Du skriver fint om din tidsblockering, och jag gläder mig åt att den ändå börjar flytta på sig. Tid är en stark faktor i sorgen, på gott och mindre gott. Den går, den suddar ut det omåttligt ledsna, den får en att minnas det som är glädje mitt i alltihop. Önskar dig och din familj en fin påsk efter din mans begravning/Margareta

  9. Eva Swedenmark skriver:

    Kärlek och tröstekramar, allrafinaste Karin!

  10. Beklagar. Har förlorat mamma i oktober och svärfar nu i mars. Men de var ju gamla…

  11. LupusLupus99 skriver:

    Jag önskar att ni får en fin fredag och ett fint sista farväl.

  12. Musikanta skriver:

    Jag blev så glad när jag såg dina inlägg, tyvärr först nu, när jag kommit hem från Frankrike. Jag tänkt på dig mycket under den här tiden som måste ha varit så jobbig för dig. Din uppfattning om tiden stämmer ju med den lilla dikten av Alf Henriksson när han skriver:
    ”Ibland hejdar sig tiden ett slag och något oväntat sker.
    Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.”
    Även om du lyckas baxa undan tidsblocken så småningom blir världen naturligtvis aldrig densamma för dig.
    Många varma tröstekramar från Ingrid

  13. Pysseliten skriver:

    Bra formulerat inlägg om en känsla som jag tror jag kan känna igen. Under perioder när vi behövt fokusera på det mest basala har framtiden inte fått plats. Fint!

Kommentarer inaktiverade.