Vattnet drar…

Version 2Vattnet drar heter en roman av Madeleine Bäck. Boken har  just kommit ut på Natur och Kultur och därför besökte Breakfast Book Club förlaget idag för en träff med författaren.

Vattnet är den fina sjön Malmjärn i Gästrikland, i närheten av Torsåker. Om man åker genom Torsåker och in i skogen till höger kommer man en fin tallmo och där ligger Malmjärn, som utsetts till en av Sveriges bästa badsjöar. Fina sandstränder och rent vatten. En idyllisk plats. Och därför idealisk för ruskigheter.

Efter att jag läst boken letade jag upp DN:s recension, där man bland annat kan läsa:

”Åldrig naturmystik möter svensk postapokalyptik när Madeleine Bäck med lätt och varsam hand bygger sin intrig. Skräckelement och socialrealism har blivit en svensk specialitet.”

Äsch tänker jag, så farligt är det väl inte med skräcken. Vilket är ett gott betyg till Bäck. När man läser boken faller det mesta sig ganska naturligt – även det ”övernaturliga”.  För, som författaren själv sa i vårt samtal:

”Så där är det ju i Gästrikland. Det lever kvar rätt många föreställningar om naturväsen och sånt. Det är ett slags gardering – man vet ju aldrig. Det finns många gamla offerplatser där och Gästrikland utmärkte sig också med att bränna rätt många häxor när det begav sig.”

9003917 (1)Fast när jag tänker efter – lite läskigt är den ju, boken.

Bäck menar också att de gamla bruksorterna med krympande ekonomier liknar en del förorter i större städer. Sociala problem, kreativitet som kan bli till kriminalitet, brist på anonymitet och en vardag som innebär att man måste handskas med ouppklarade konflikter.

Boken är spännande och välskriven med fint fångade miljöer och trovärdiga personer, även de mer osannolika. Jag tänker inte berätta om handlingen, för då kan jag avslöja för mycket.

Men den här Maria-och-Jesus-bilden från Ovansjö kyrka spelar en viss roll i handlingen.

Boken bygger också på mycket grundlig reseach om allt från lokalhistoria till death-metal-musikens ursprung och innehåll.

Version 2

Madeleine Bäck fotograferas med sin bok, medan Breakfast Book Club skingras åt olika håll i Humlegården.

Kul att läsa en bok som ligger lite utanför mina gängse läsvanor och väldigt roligt att få diskutera boken med författaren, som verkligen har funderat mycket på bruksorternas situation och roll idag. Och det kommer mera. Detta är första boken av tre.

Det här inlägget postades i Att läsa, Böcker och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Vattnet drar…

  1. Lena i Wales skriver:

    Tack för tipset. Lite blandade känslor.
    Ha det bra!

    • Karin skriver:

      Ja, det är inte var dag jag läser romaner med skräck-fantasy-inslag. Men det var värt det, jag lovar!

  2. Annika J. skriver:

    Aha — jag har varit medveten om dess existens men inte så mycket mer. Låter definitivt som min sorts läsning!

    • Karin skriver:

      Författaren själv slukade skräckisar som ung. Ju läskigare desto bättre. De hemskaste gömde hon under en kudde, för att de var för otäcka att se på. Så hon är välbekant med genren och det kanske är det som bidrar till att allt känns rätt naturligt, trots allt.

  3. Bruksorterna har kanske aldrig varit särskilt roliga. Surahammar, som är min, var utan tvekan bättre förr. Breakfast Book Club verkar däremot kul.

    • Karin skriver:

      Breakfast Book Club är en strålande idé – om man bara orkar gå upp tillräckligt tidigt. I vanliga fall börjar vi halv åtta, men denna gång var det sovmorgon; vi startade inte förrän klockan åtta!

  4. Pysseliten skriver:

    Nämen, så bra! Ett boktips och ett resmålstips på samma gång! Sommarlovet är så hott som spikat nu! Läsa böcker och bada.
    Jag tror, efter din beskrivning, att boken är i min smak.

    • Karin skriver:

      Mycket trevlig sommarplan! Och om man samlar på fina badsjöar är nog Malmjärn ett måste. Plus Rossen förstås! Välkomna!

  5. Skogsgurra skriver:

    Detta med bruksorter är komplext.

    I mitt jobb, och även som arbetande pensionär, har jag besökt så gott som alla gamla bruk (papper och stål i första hand) som finns i Sverige och rätt många ute i Europa, inklusive DDR innan muren föll. Plus en del ”översjöiska” och asiatiska. Det som var blomstrande optimistisk framtidstro på sextiotalet och lite avsvalnad optimism på sjuttiotalet har påverkat invånarna på samma sätt oavsett vilket bruk det handlar om.

    Det intressanta är att ganska många bruk fortfarande finns kvar och på de ställena finns det fortfarande en påtaglig bruksanda. Där är ”civilbefolkningen” lite hunsad, vilket kan vara ganska tydligt vid umgänget med Vakten (jo, det måste vara versal). Bara de senaste månaderna har jag två gånger uppfattats som vilsekommen pensionär som ska bort från porten så fort som möjligt.

    Det är först när jag lyckats förmå vakten att kontakta produktionsledningen som bekräftat att gubben är ditkallad för att lösa problem som jag blivit behandlad som ”Bättre folk”. Och i fikahörnorna skvallras det om kolleger och ortsinnevånare på ett sätt som gör mig illamående. Talet om allas lika värde är numera så urvattnat att utspädningen endast överträffas av kryperiet inför den indiska, finska, holländska eller amerikanska företagsledningen.

    Det var illa förr – men mänskligt och förståeligt. Bruksorterna idag är svårare att förstå sig på. Visst är de genomdemokratiserade men deras existens hänger på pensionärers och andra finansiärers tålamod och humör. Bruksorten idag är obegriplig för den som inte har den bakgrunden klar för sig.

    Boken ska jag definitivt läsa. Känner riktigt sug efter den.

    Som nyinflyttad i en annan bruksort, Ställdalen, känner jag igen alla symtomen. Men här har vi hamnat väldigt rätt. Bruket finns kvar och den mycket trevliga sjön heter Björken. Det känns fullständigt riktigt att hustru Karin sitter vid fönstret och skådar ut över sjön medan hon spelar och sjunger Björkens visa. Brukets ägare är finska och visan skrevs av Topelius. Trakten befolkades dessutom ursprungligen av svedjefinnar, men det var länge sedan. Det enda minnet av dem är att vi kallar huset för ”Nypörtet”.

    • Karin skriver:

      Vad kul att Ställdalen funkar så bra!

      Jag gillade verkligen ”vårt” bruk under uppväxttiden. Men det kanske inte berodde på bruket utan mer på friheten, naturen, lite roliga människor som dök upp hemma hos oss och så målarcirkeln förstås. Men dristade man sig att hoppa upp baktill på en motorcykel och åka med en sväng var föräldrarna informerade innan man hann hem.

      Vi pratade lite om det där på bokfrukosten: den sociala kontrollen på gott och ont. ”Det är därför man vill bort – och det är därför man återvänder!”

  6. Skogsgurra skriver:

    Yess! Nu har vi varit i Ludvika och tittat in i ”Sveriges näst mest välsorterade bokhandel”, som deras blygsamma reklam lyder. Fördel med landet: man ställer bilen på parkeringsplatsen utanför dörren och går in i bokhandeln. Vi hade lite speciella krav, så just den boken fanns inte på de näst mest välsorterade hyllorna. Jag tror inte att den finns på den mest välsorterade bokhandeln heller utan måste beställas på det ytländska förlaget.

    Men Bäcks bok hade dom. Och en hel del annat. Så det blev rätt så durt. Om man seger… Men roligt.

    Namnet på bokhandeln är lite mera uppkäftig än reklamen; den heter Globe bokhandel. Förmodligen för att de har rätt mycket Shakespeare.

    • Karin skriver:

      Kul att ni hittade Bäck och grattis till båda två på födelsedagarna!
      Ludvika rules!

      • Skogsgurra skriver:

        Ja, verkligen.

        Jag frågade damerna i bokhandeln om de hade något emot att vi ställde bilen med ospolade däck på parkeringen. De såg helt oförstående ut. Vi återvänder dit om några månader för att beundra maskrosodlingen. Då kanske dom fattar.

      • Karin skriver:

        Damerna i bokhandeln hde nog läst min blogg och insett att de maskrosfrön som följer med bildäcken är ett mindre problem än de som naturligt ändå hamnar på marken och får extra skjuts att börja gro när bildäcken trycker till dem. Så de sopar nog framför sin butik varje morgon för att slippa den där maskrosinvasionen. Tror jag.

  7. Dieva skriver:

    Men Karin,
    Är vi med i samma bokklubb? Det hade jag inte koll på.

Kommentarer inaktiverade.