Upphittat

hoppkattDet började med den här katten som ser ut att hoppa från ner på Slussplan, fast den sitter egentligen fast på en tunn lina.

När jag såg den drog jag förstås upp kameran ur väskan och tog några bilder och så fortsatte jag ut på stan i olika ärenden.

När jag återvände hem hade jag inga nycklar.

Så jag vände om och gick i mina egna spår tillbaka till de platser jag varit på. Inga nycklar. Tack vare redaktörn blev jag insläppt ändå.

Så här

Så här

När jag sovit på saken kom jag på en möjlig förklaring. Nycklarna kunde ha ha trasslat in sig i kameraremmen och följt med kameran upp ur väskan och sedan fallit ner på marken under gångbron, när jag lutade mig över broräcket för att fotografera katten!

Så nästa morgon gick jag ner bland buskarna under gångbron och försökte hitta en punkt rakt under den plats på bron där jag tog den där bilden på katten.

Den som tycker det är svårt att hitta en nål i en höstack har inte letat efter nycklar i ett buskage, i alla fall inte efter ett kraftigt snöfall under natten. Chanserna att hitta nycklarna var minimala.

Men när jag satt där på huk och spanade in under buskaget flög en fågel upp från en gren och jag hörde ett litet klirr. Där, på grenen, hängde mina nycklar. Tack snälla fågeln för gott samarbete!

Det här inlägget postades i fåglar, Livet, otur, Tur. Bokmärk permalänken.

30 kommentarer till Upphittat

  1. margaretha skriver:

    Av en katolsk väninna har jag lärt mig att det är S:t Anthony från Paudua som har hand om hittegodsavdelningen. (http://www.luckymojo.com/saintanthony.html) Nästa gång behöver du bara säga:
    Dear Saint Anthony come around something is lost and can’t be found…..
    Dear Saint Anthony come around my keys are lost and can’t be found….
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Och det får jag veta NU! Ack, S:t Anthony, vad har du varit hela mitt liv? Men tack i alla fall Margaretha för tipset!

  2. Kicki skriver:

    Hm, jag hade faktiskt förväntat mig en genomgång av borttappade och delvis upphittade glasögon och en förklaring på varför du vägrar senilsnöre.

    • Karin skriver:

      Jag funderade på det, ja, men det föll ju på bildbrist. Kunde ha ritat, förstås. Hmmm… nä, hinner inte just nu. Och mina läsglasögon som är på utflykt till Tyskland har jag inte hört av.

    • Karin skriver:

      OK, då, en snabbskiss. Jag hade alltså skaffat ett snöre till glasögonen för att inte förlägga dem (så ofta). När jag letade igenom några kartonger på vinden var de i vägen, så jag hängde dem på en spik i taket. När jag hittade dem sju år senare var både bågar och linser inaktuella. Så numera avråder jag bestämt från de där senilsnörena.

      vinden

  3. Krönikören skriver:

    Jag rekommenderar ett inköp av ett stycke metalldetektor. Du skulle säkerligen tjäna in kostnaden ganska snart. Gå och drälla nycklar omkring sig kan bli dyrt :)

    Jag har nu börjat med Hue of blue. Gillar den!

    • Karin skriver:

      Mycket lönsam verksamhet, det där med metalldetektorer. Man kan hitta medeltida silverskatter och allt möjligt. Eventuellt är det inte helt lagligt, dock.

      Ska bli kul att få lite Hue of Blue-feedback!

  4. Pysseliten skriver:

    Det är dom där underliga tillfällena som man kan komma att tvivla på slumpen.

    • Karin skriver:

      Slumpen är ingen tillfällighet, skrev någon. Låt mig se… Jan Cederquist. Syncronicitet, kallar han den högre slump som styr våra liv.

  5. Skogsgurra skriver:

    Jag minns när Hyttis (som inte alls var någon Hyttis på den tiden) första gången vi hälsade på föräldrarna lite blygt stod och skrapade med foten i gruset på gårdsplan.
    Plötsligt böjde hon sig ner och tog upp en ring. Nu har jag glömt exakt vad det var, bäst att Hyttis själv fyller i detaljerna.

  6. Hyttfogden skriver:

    Jag tror att ringen tillhörde svärmor Greta och att den försvunnit då någon bekant
    hade lånat en städrock i vars ena ficka Greta lagt ringen då hon skulle diska. När sedan städrocken skulle återlämnas bestämde sig bekantingen för att först skaka rocken
    ren från vad det nu kunde vara och då försvann ringen ner i gruset och hur de än letade så var den borta. Detta hade, vad jag minns, hänt många år innan ringen så plötsligt behagade visa sig för mig.

    • Karin skriver:

      Ja, det minns jag också. I alla fall att mamma blev väldigt glad. Och nöjd med den tilltänkta svärdottern!

  7. Karin på Pettas skriver:

    Det fina i den här ”kråksången” om upphittat är att jag märker att vi alla är ungefär likadana vad gäller att vara disträa och ”provissoriska” som man säger på åländska.
    Professoriska ska det läsas:), men får förstås en helt annan innebörd för den oinvigde. En parentes.
    Jag brukar skylla på det svarta hålet som jag är övertygad om att finns..
    Att hålet sedan har förgreningar till väldigt oväntade skrymslen och gömmor där det försvunna blir upphittat, är förstås en annan sak
    Det måste ha varit högre makter som såg till att du återfick den försvunna nyckelknippan, givetvis:)

    • Pysseliten skriver:

      Min pappa har alltid kallat mammas handväska för ”svarta hålet”, ett utmärkt namn tycker jag som mer tänker på May Poppins väska än ett ställe saker försvinner på, men jag tror det var det senare han menade!

      • Karin skriver:

        Jag har köpt samma handväskemodell är jag rädd. Lite för djup är den nog, när man kan stå och gräva i den en halvtimme utan att hitta det man letar efter. Trots att det ligger där och trycker på botten.

    • Karin skriver:

      Pettas-Karin, vi brukar fundera ibland kring olika saker som försvinner. Särskilt barnbarnen tycker det är kul med alla tänkbara resor, hemliga klubbar eller världskonferenser som tingen ger sig iväg till. Och så ensamma sockors klubb, förstås!

  8. HeLena skriver:

    Så skönt att du hittade dina nycklar. Jag tappade en gång för länge sedan (jag var nog i tio-års-åldern) mina nycklar. Min pappa var inte glad på mig, men hur jag än letade i gräset där jag varit så hittade jag inga nycklar. Jag kände mig mycket ”naken och oskyddad” länge efteråt. Varför vet jag inte, för det var ju ingen som kunde veta vart nycklarna gick om de hittade dem.
    Trapporna upp till Mosebacke har jag traskat i många gånger då jag arbetade på Domus. Också länge sen nu, i slutet på åttio-talet.

    • Karin skriver:

      Det är alltid lite nervöst med nycklar på rymmen, tycker jag.
      Domus på Mosebacke? Oj det minns jag inte, eller vad det så att du bodde häruppe och Domus låg nere vid Slussen?

  9. Musikanta skriver:

    Nästa gång ska jag vädja till den helige Antonius när jag tappat bort eller förlagt någonting. Tack Margaretha för tipset – det kommer att behövas många gånger.

    Jag tycker hela historien om dina borttappade nycklar skulle kunna utgöra ett underlag till en självillustrerad barnbok. Livet är konstigare än dikten eller hur det nu var. Tänk bara vilken upplösning med den lilla fågeln och nycklarna som hänger på grenen. Kanske en liten stackars fattig pojke som är rädd för att komma hem utan nycklar. Fast då har han förstås ingen kamera – men katten kan ju komma med på något ställe ändå…

    • Skogsgurra skriver:

      Parallellt tänk. På nåt sätt.

      • Karin skriver:

        Man kan alltid rita en berättelse förstås… Hmmm. Kanske det! Och, Musikanta, han kan ju dra upp något ur byxfickan. En slangbella eller så.

        • Pysseliten skriver:

          Men den där rit-sagan kommer jag ihåg! Hur gick den? Visst blev det en katt till slut? Vet du vad jag svamlar om?

          • Karin skriver:

            Hej alla barn nu blir det barnprogram! Klart jag vet vad du menar, Pysse.
            katten

            Det var en gång en gubbe och en gumma som bodde i en liten stuga (”Vaddå stuga…rund?” ”Ja, ja. Rund”) Så blev de osams och delade av stugan på mitten. Fast så ville gubben ha en dörr. (”Vadå, hade de ingen dörr förut?” ”Nej, tänk för att de inte hade det! Det var väl därför de blev osams.”) Och då ville gumman också ha en dörr. Och ett lås. Och det ville gubben också ha. Och så lite granris utanför trappen. Och så ett fönster. Och det ville gubben också ha. .. Läs den spännande fortsättningen en annan gång!

            • Pysseliten skriver:

              Just den! Och kroppen kom till efter en lång promenad … Letade dom inte en nyckel? Nä, kanske inte. Tack i alla fall för sagostunden!

  10. Skogsgurra skriver:

    Jag har blivit orolig för ditt liv som förläggare. Alltför många episoder för att det ska vara uthärdligt. Ja, orolig blir man.

    Men nu har jag hittat en tolkning som gör mig mindre orolig: Jag tror att du hittar på alla dessa fantastiska historier om glasögon som tar sig en tur till Tyskland eller nycklar som klirrar till i en snöig buske när en fågel lyfter. Jag fungerar ungefär som det oroliga barnet som räddar sig ur en hotfull berättelse genom att säga att det inte är på riktigt.

    Säg att det är på låtsas och att du jobbat hårt för att underhålla din krävande publik.

    • Karin skriver:

      Ack om jag vore påhittig i stället för att vara så disträ som jag är. Men förläggare är ju en trevlig titel. Den ska jag nog anamma.

      • Skogsgurra skriver:

        Jag tror att det finns en balans mellan förläggeri och åhittighet (GV). Rekonstruktionen av nycklarnas färd tyder ju antingen på extremt gott detaljminne eller åhittighet. Jag tror mera å åhittighet.

        Att tro på grönköpingska = tro å, eller kanske åtro? Lägg märke till den intressanta ordgruppen otro, otrå, åtro, åtrå.

        • Karin skriver:

          Som förläggare blir man onekligen bra på att åhitta. Eller på backtracking, som det heter på nusvenska. Man återskapar händelseförloppet baklänges och jag garanterar att övning ger färdighet. Det är bästa sortens minnesträning, man blir superduktig på att minnas moment för moment vad man gjort. Men det biter tyvärr inte på själva förläggarmekanismen, det gör det inte. Distraherad i ögonblicket tycks vara en sak och minnas vad man gjort en annan.

  11. Gnuttan skriver:

    Vilket upphittande! Ibland är det verkligen bra att sova på sakem och tänka över vart man varit och vad man gjort. Sedan gäller det ju också att ha en viss dos tur också, om man inte har enormt tålamod. Att hitta saker i buskar och under nyfallen snö är ju långt ifrån det lättaste.

Kommentarer inaktiverade.