Tandläkarskräck

Min tandläkarskräck ställde till det för mig – och mina tandläkare – under många år. Jag kände mig pinsam, pjoskig och fånig, men ibland gick det bara inte.

Minns en gång då jag hade en riktigt jobbig tandvärk och till sist blev tvungen att beställa tid hos min tandläkare. När jag väl satt där i tandläkarstolen vällde skräcken upp i mig.  Jag gled snabbt ner på golvet, greppade handväskan och sa ”Ledsen, men det var nog inte tandvärk, bara en förkylning och lite halsont. Nu måste jag kila – hej då!” Och så försvann jag på skakiga ben… för att tvingas gå tillbaka nästa dag med en akut tandinfektion.

Oftast, när jag hade en tandläkartid, ringde jag och sköt upp. En tandläkare lärde sig med tiden känna igen mina ovanor och en gång, när jag ringde dagen innan ett besök, sa han: ”Glöm inte att jag har nummerpresentatör och ser varifrån du ringer, så någon story om att du är strandsatt i Italien på grund av vulkanaska kan du inte komma med!” Attans!

Fasans boning, tandläkarmottagningen. Foto taget av  Sture Bylén och upplagt på på Facebookgruppen ”Du vet att du är från Avesta…”

Och häromdagen fick jag se en bild på Facebook som fick mig att blekna. Det där huset brukar jag ta stora omvägar kring, men nu fanns det där i den trevliga FB-gruppen ”Du vet att du är från Avesta om…” Någon hade lagt ut en bild på min barndoms tandläkarmottagning! Och genast kom kommentarerna.

Jag förstår nu att min tandläkarskräck var välgrundad och att många råkade ännu värre ut än mig.

Här är några av kommentarerna:

A: Jag ryser bara jag ser den där dörren. xx var inte riktigt klok. Han sa att jag inte hade några hål i mina tänder och så – Grymt! –  bedövade han hela käften på mej och drog ut en massa mjölktänder. Jag spottade blod resten av dagen och jag var 9 år.

B: Jag besökte tandläkaren xx och han drog ut ”2 mjölktänder” trodde han, MEN DET VAR MINA RIKTIGA TÄNDER. Han blev inte min favorit.

C: Honom slog jag till…

D: XX körde borren rätt genom kinden på min storebror, var tydligen viktigare för honom att snacka ”skit” med sköterskan än att kolla vad han höll på med.

Det finns fler kommentarer och jag har kompisar som blivit ordentligt misshandlade av samma tandläkare. Att utsättas för tortyr av någon som är föraktfull och hatisk mot en kan såvitt jag förstår skapa livslånga trauman. Till exempel tandläkarskräck.

Den tandläkare jag har nu är bra. Jag går dit självmant och sitter faktiskt kvar i stolen.

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

28 svar på Tandläkarskräck

  1. Skogsgurra skriver:

    Var det inte där som den så kallade Vältran höll till? Men hon var ju en hon, eller?

    • Karin skriver:

      Jag tror, men är långtifrån säker, att Doktor Weltman hade sin distriktläkarmottagning någon annan stans. Hon var väl inget charmtroll hon heller, men hon gjorde i alla fall inte illa folk. Hon gjorde nog inte så mycket alls. De få gånger jag hade anledning att gå till henne tog hon något prov, eller klämde här och där, kollade i halsen och förkunnade sedan med sin estniska brytning:
      ”Det var inte.”
      VAD det var som det inte var fick man aldrig veta.

      • Skogsgurra skriver:

        Jag trodde hon var tandläkare. Undrar vad jag egentligen blev utsatt för? Den där spontanborraren kan jag inte minnas.

        • Karin skriver:

          VA? Har du klarat dig från friborrar’n? Grattis! (Eller var det så hemskt att du förträngt alltihop?) I kommentarerna på Facebook skymtar någon Vält/Velt-something, som jag trodde var distriktsläkaren, men eftersom diskussionen gällde tandläkare, så kan det ha funnits någon sådan person också i det där huset, eller i dess närhet.

        • Kicki skriver:

          Jag tror det var Veltis som fick iväg dig till Akuten i Avesta den där gången vi spelade monopol och du hade ont i magen, och jag trodde du fejkade för att slippa spela. Fast det var kanske inte så konstigt att du inte hade koll då.

  2. Kicki skriver:

    Tandsköterskan skvallrade och berättade för barnavårdsnämnden att tandläkaren använde samma verktyg till hela klassen när vi var där på undersökning. Och vem var med i barnavårdsnämnden, jo mamma.

    • Karin skriver:

      Det där med hygien och desinficering och andra moderna påfund hade han absolut inget till övers för. Stackars dig, hämnades han på dig sedan?

      • Kicki skriver:

        Svårt att avgöra, han hade en hög och jämn hämndnivå på allt han gjorde. Jag minns att det var livliga diskussioner men inte vad som hände. Kanske sköterskan fick sparken.

  3. Karin skriver:

    Ack ja, det där med tandläkarskräck känner även jag till. Inte nu längre, jag fick en tandläkare som var så bra att jag somnade i stolen (självbevarelsedrift?) och sedan dess har jag inte problem med att gå till tandläkare,
    men visst var femtio-sextiotalets skoltandläkarvård en pina många gånger.
    Jag lät också bli att infinna mig. Det hände att jag rymde från mottagningen för att aldrig återvända till densamma igen.
    Kanske tandläkarskräck vore något att temablogga om?:)

  4. Kulturchefen skriver:

    Åh, stackars er som lider av dylikt! Inte kul. Själv hyser jag inga rädslor i den vägen, tack och lov. Förmodligen för att jag aldrig haft egna dentala bekymmer. Men när jag fick eskortera en koreansk väninna till tandläkaren, som språkrör, då blev jag lite blek om nosen. Det skulle dras inflammerad visdomstand och det är rätt skumt att titta på när en rar liten varelse plockar fram en tång och drar ut tänder för hand. De ska liks sitta fast, tycker jag. *ryyys*

    • Karin skriver:

      Grattis till god tandstatus! Ett brutalt och blodigt hantverk är det och visdomständer är ett kapitel för sig. De kan klamra sig fast och slå råbandsknop med sina rötter runt något närbeläget käkben och då krävs rätt hårda tag.

  5. margaretha skriver:

    Tänk om alla fick börja hos en tandläkare som var lika gullig som den jag gick hos. Han lagade min dockas tänder först, och jag misstänker starkt att han inte borrade de första gångerna, utan bara stack in borren i munnen och lät den gå – för jag tyckte att det kittlade så kul! Jag gillade att gå till tandläkaren. Det var en god grund, för i skolan fanns en otrevlig typ som kallades bergsprängaren – men då var jag immun (i mun).
    Margaretha

    • Karin skriver:

      I(m)mun:)! Jag hoppas och tror att det är så det ser ut numera, varsamma och omtänksamma tandläkare.

      ”Jadu”, sa min nuvarande tandläkare ”förr var patienterna rädda för tandläkaren, men numera är tandläkaren rätt för patienterna. Om man gör fel kan det bli dyrt och förstöra ens rykte för alltid!”

  6. ByFånen skriver:

    Doktor Weltmann var provnisialläkare (distriktsläkare) i Hede. Hon tog bort en vårta på min näsa innan jag började skolan. Klokt av min mamma att se till att den kom bort.
    Min fasans boning fanns på Mejerigatan i Krylbo. Där härjade en annan tandläkare med samma rykte och känsla för barn som nämnde xx. Många av de tandläkare jag besökt i trakten har berättat om hur många av deras patienter som fått en grundmurad tandläkarskräck inplanterad på Mejerigatan.
    Jag sa som ny patient till en av mina tandläkare Jag tycker inte om dej… han log och sa Nej, det är inte så många som gör det, men min flickvän hon tycker om mej i alla fall. Det var den bästa käftis jag haft!

    • Skogsgurra skriver:

      Tack för att du redde ut detta. Weltman gjorde nog utflykter norrut emellanåt och kanske hon tog emot i tandläkarhuset? Eller inte. Tandläkare var hon alltså inte. Undrar varför jag inte har några hemska minnen av den där tandläkaren. Kanske jag var så fascinerad av den tekniska utrustningen att jag inte brydde mig? Minns en röntgenapparat som väldigt väl motsvarade gamla träsnitt i Jules Vernes böcker. Och borreriet med länkarmar, runda läderremmar och brythjul.
      De yngre damerna kanske inte alls tyckte att sådant var intressant?

      • ByFånen skriver:

        Dr. Weltman var säkert skolläkare för alla skolorna i By socken. Det är väl inte omöjligt att hon hade mottagning i Hordnal också.
        Efter att ha kollat på FB kan jag säga att också jag har hört många fasansfullt målande berättelser om den där Horndalstandläkaren. Kul med Kurt Liljegrens kommentar tycker jag. Jag var patient hos honom under många år, han bekräftade mina historier om Krylbotandläkaren också. En bra tandläkare var han dessutom.

        • Karin skriver:

          Liljegren var som en uppenbarelse efter den hårdhänte företrädaren. Och nuvarande Horndalstandläkaren är enastående skicklig, varsam och lätt på handen!

  7. Eva skriver:

    Jag minns med fasa skoltandvården i Sundsvall. man hörde hur barnen vrålade inne hos tandläkaren som vägrade bedöva, sen var det min tur… ont ont gjorde det med den gamla sortens borr och jag var rädd i många år.
    Inga bokmärken fick man heller på den tiden :(

    • Skogsgurra skriver:

      Det ansågs förr att spädbarn inte hade någon känsel. Jag förmodar att bedövningstekniken inte var så väl utvecklad och att barn dött vid sövning med eter och att man därför rationaliserat det till att de inte behövde bedövning så att man slapp riskera deras liv.
      Troligen levde den uppfattningen kvar in på femtiotalet. Småungar/ungdomar ansågs kanske inte heller ha så starka smärtupplevelser att de behövde bedövning. Verksam lokalbedövning (tänkte säga Kallokain, vad heter det?) kom ganska sent.

    • Karin skriver:

      Och alla tyckte att det var helt normalt. Det är det som känns märkligast såhär i efterhand.

  8. Margareta Hede skriver:

    Tack vare inläggen i FB om Fasans hus i Horndal här skräcktandläkaren huserade, så hittade jag hit Karin. Alltid något positivt Vilken trevlig blogg!

Kommentarer inaktiverade.