Om dessa träd kunde tala

Idag påminner Trädtanten om att det är världsberättardagen och att temat är träd. Egentligen handlar det ju om muntligt berättande, men någon slags trädberättelse ska jag väl kunna presentera så här också.

Det här lilla trädet vill ha det så här kargt och eländigt och trots att det ser rätt oansenligt ut producerar det en viktig exportvara för länder som Somalia, Etiopien och Oman: frankincense, eller olibanum, dvs en kåda som används till rökelse. Just det här lilla trädet växer i Dhofarregionen i södra Oman och kan ge upp till  tio kilo kåda om året.

Rökelse är ett viktigt inslag vid fester, dop, bröllop och vid religiösa ceremonier i stora delar av världen. Vatikanen är en av storkunderna. När man bränner kådan använder man olika behållare, silver, mässing eller som det här, av lera.

Det finns grekiska berättelser från trehundratalet f. kr. om hur insamling och försäljning av kådan gick till, just i Saba, dagens Oman.

De som samlade in kådan bodde intill träden under några veckor och passade dem noga. Det gällde att skära lagom många skåror per träd – hur många berodde på trädets ålder, ju yngre, desto färre. Sedan fördjupades skårorna med lämpliga pauser, så att trädet inte skulle dö, men väl lämna så god skörd som möjligt. Sedan lade de den insamlade kådan vid templet på en skiva med sitt namn och vikten på kådan. Så gick de sin väg och inköparna kom och tog det de ville ha och lämnade betalningen. Och sedan kom prästerna och tog en tredjedel av betalningen och först därefter kom kunde insamlarna hämta sina pengar.

Man kan undra hur stor andel av betalningen som insamlarna får idag. Priserna på frankincense har gått upp och man hittar nya användingsområden, bland annat som anticeptiskt medel.

Kådsalva! Visst har jag en gammal burk med kådsalva någonstans? Det måste jag kolla nästa gång jag är på landet.

Det här inlägget postades i historia och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

29 svar på Om dessa träd kunde tala

  1. Kicki skriver:

    Boken Svenska träd är alldeles underbar och om det är så att man har ett gäng granar på tomten (och det har du ju) så är det bara att skörda. Recept på kådsalva finns i boken och säkert på nätet också.
    http://livsrummet.blogspot.se/search/label/Ätligt%20i%20naturen

    • Karin skriver:

      Ja, fina trädboken! Man får verkligen respekt både för träden med alla deras intressanta egenskaper och för kunskapen som fanns förr om alla sätt som de var nyttiga (eller farliga) på.

  2. Karin skriver:

    Träd har nog en själ, tror jag. De talar till en på särskilt sätt och man går ju fullständigt i akut spagat om någon sågar ner ett gammalt vårdträd eller en vacker alm i t.ex. Stockholm. Ved och värme får vi också

    Karin

    • Karin skriver:

      Ja, särskilt de där träden som sått några hundra år och så kommer vi och swisch, på någon minut har vi fällt det. Otäckt.

      Jag letar efter en novell av Johan-Olov Johansson som handlar om en man som enbart hade träd som vänner. Flera olika träd som han umgicks med dagligen och resonerade med. De hade väl sina svagheter de också, men de flesta var stabila och pålitliga typer. Letar vidare och hoppas att den dyker upp…

  3. margaretha skriver:

    Läste nyligen att dessa träds framtid är hotat. De gamla träden dör ut i snabbare takt än det tillkommer nya (http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-16270759).

    Det var länge se’n jag tuggade kåda – får nog lov att gå ut och hämta mig en tuggbuss.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Ja, det är sorgligt. Det verkar vara en kombination av okunnighet och rovdrift. Om man kortsiktigt tar ut så mycket kåda som möjligt så dör ju trädet snabbare. Och de är ruggigt svårodlade. Förr var den en ritual, det där skördandet och äldre erfarna kådsamlare övervakade de yngre, men nu verkar det vara effektivitet och produktionspress som tar över på sina håll.

      Och snart är grankådan färsk och fin, så att den blir lättuggad och mindre besk. På arabiska halvön och i östra Afrika tuggar man kåda för att det är bra för tänderna och tandköttet; det gäller säker för vår grankåda också, så ut och ut i skogen och leta!

  4. Musikanta skriver:

    Jag tänker osökt på Simon och ekarna av Marianne Fredriksson när jag läser inlägget och kommentarerna. Träden betydde ju mycket för honom.
    Ingrid som har ett favoritträd som hon aldrig kan låta bli att fotografera…

    • Karin skriver:

      Det dyker upp trädreferenser på olika håll, så det får nog bli mer träd här, senare i veckan. Ditt favoritträd är uppskattat, även av dina bloggläsare!

  5. Kicki skriver:

    och så har vi tanten som vid 60 års ålder planterade en ek för att sitta i skuggan under vid sin ålderdom, jag säger inte vem det var men nu når eken mig till höften.

    • Skogsgurra skriver:

      Tänkvärt! På många sätt.
      En tanke, kanske inte den första som dök upp, var att eken ju inte går norr om Dalälven.
      Den andra var att den pågående cykliska uppvärmningen av klotet kanske medför att eken faktiskt tar sig längre norrut.
      Den tredje tanken är att du ju faktiskt bor väster om Österdalälven och därmed i viss mening söder om Dalälven.
      Ska försöka bringa reda i denna flod av tankar under natten.

    • Karin skriver:

      Kicki, ge den lilla eken trettio år till, så ska du se att du får det riktigt skuggigt och skönt under den!

  6. Skogsgurra skriver:

    Kådsalva! Man lär sig. Jag trodde att det var salva mot klåda – klådsalva. Vad är kådsalva bra mot? Eller för?

    Nu har vi fått veta vad rökelse är. Och guld visste vi kanske lite om redan tidigare. Men myrra? Vad är det?

    • Karin skriver:

      Kådsalva har jag med framgång använt när hälarna var torra och sprickiga. Tror att det kan fungera anticeptiskt också, men vet inte riktigt hur man i så fall ska anbringa den. Direkt på ett infekterat sår?

      Myrran är frankincensens kusin från landet, så att säga. I alla fall om du frågar en frankincensesamlare. Myrraträdet har tjock stam, brunare kåda. Ordet frankincense sägs komma av ”frank” i betydelsens ”sann”, den enda sanna eller äkta rökelsen.

      • Skogsgurra skriver:

        Jaha? Jag har alltid trott att myrra var något alldeles inihelvete mystiskt och exklusivt. Åssså är det bara en lite sämre rökelse?

        • Karin skriver:

          Det är möjligt att insamlare av myrra-kåda skulle ge en annan version. Jag har bara diskuterat detta med insamlare av frankincense. Men att frankinsense-kådan är vit ( i alla fall de bästa kvalitéerna) och myrrakådan är mörk är i alla fall obestridligt. Möjligen är det mysk, som du tänker på för det är verkligen exklusivt och lite mystiskt, eller mysko, snarare.

  7. hyttfogden skriver:

    Nu kom jag att tänka på en av mina kusiner som flyttade in i hus i det vackra och bördiga Sörmland. Där fanns en trädgård med gamla äppelträd vilka nog skulle behöva ersättas med några yngre. Han fick mitt förslag och invände genast ”men det tar ju sån tid innan det blir frukt”. Gammal man drygt 40 år skulle snart dö! Kunde han då inte tänka sig att låta efterkommande generation få plocka av de träd han planterat. Nä inte det heller. Det här hände sig i mitten av sjuttiotalet och om det blev några nya träd vet jag inte. Och nu bor de i Skåne utan fruktträd.

    Och såvitt jag vet behöver man inte idag vänta en ”mansålder” på att fruktträd ska bära. Det har genmanipulerarna sett till.

    • Karin skriver:

      Så det skulle kunna vara idé att sätta några äppelträd, då kanske. Till och med norr om Dalälven?

      • Skogsgurra skriver:

        K. Kommer du ihåg att fader Martin planterade ett äppelträd upp vid ladan på det så kallade naturreservatet? Och att detta träd ganska snart hade ett grant, stort äpple på en gren? Jag har en känsla att äpplet plötsligt bara fanns där. Misstänker att Martin ville glädja oss med ett naturens under. Jag var tämligen minderårig när undret skedde och har inte så väldigt klart minne av det. Har du?

        • Karin skriver:

          Javisst, stort och fint! Och gult? Sötsyrligt, som jag minns det. Jag minns bara ett enda äpple, så vi fick nog dela det, skulle jag tro.

          • Skogsgurra skriver:

            Jo, det gjorde vi. Det var nästan lite rituellt. Undrar om det var ett äppelträd över huvud taget? Det borde vara ganska fullvuxet vid det här laget.
            Kan det ha varit hans sätt att hitta på något spännande? I så fall lyckades han riktigt bra.

  8. hyttfogden skriver:

    Ja, gör det sätt några fruktträd! Fråga hos en lokal plantskola. Jag vet flera sorter som bär frukt redan efter tre-fyra år fast det blir ju inte särskilt många i början. Du kanske kan fira sjuttiofemårsdagen med äppelpal från egna träd om du snor dig på och planterar nu. Men så är det ju hararna och rådjuren och älgarna men inte vargarna…

    • Karin skriver:

      Vi försökte ju vid Karlshem för sisådär en femton år sedan, men det gick inte så bra. I det fallet var det sork eller någon annan gnagare som tyckte att det var läckra rötter som vi bjöd på.

  9. Kicki skriver:

    Funkar det med äppelträd på den här tundran också tro?

    • Skogsgurra skriver:

      Om eken trivs så borde väl äppelträd trivas?
      Värre är det i Kiruna. Där bor de ovanför odlingsgränsen och där växer inget annat än lavar och lite fjällbjörk (i skyddade lägen). Ett äppelträd i trädgården vore en sensation.

      Det är därför jag designade drinken ”Giron Apple Dream” åt dem:
      Låt en bit kanel dra i fem minuter i sex cl calvados i ett grogglas. Fyll med riktig cider (inte kemicider!). Smakar riktigt bra. Originalreceptet finns i baren på Ferrum i Kiruna. Som vanligt fick jag inget betalt för receptet. Samma sak i Jukkasjärvi. Sunset gör succé, men betalt får jag icke!

  10. Kulturchefen skriver:

    Svenskt skogsbruk … inte kul. Svårt att förstå hur man kan tycka att vindkraftverk är fula när man köper idén om trakthyggesbruk. Jo, i stort sett hela wikitexten kommer ur Nordisk Familjebok från ett sekel tillbaka. Vi har alltså inte lärt oss något sedan dess. [ryser]

    • Karin skriver:

      Menar du varningen i 1919 års Nordisk familjebok: ”vid trakthuggningen frestas skogsmannen till alltför schablonmässig afverkning, medan blädningen* medger mera individuell skötsel af trädgrupperna.”?

      *Blädning definieras å andra sidan på annat Wikihåll som ”Det helt och hållet planlösa förfarandet att ur skogen uttaga de bästa och mest växtliga träden, var helst de finnas”.

      Jag tycker nog att det där ”helt och hållet planlösa förfarandet” verkar kräva en hel del kunskap om skogen och det kan väl inte vara fel.

  11. Kulturchefen skriver:

    Men exakt! Och det verkar vara svårt att förmedla idén om att selektiv avverkning faktiskt kan ge högre avkastning. Nej, skövla allt och grovsortera det i kapen, det är säkert bra. Har ju fungerat i hundra år, så varför testa något annat?

    [överraskad själv över ilskan som lurar under ytan här]

Kommentarer inaktiverade.