Lägerlivets faror

Får det vara lite semikolon, såhär på kvällskvisten på semikolonets dag? Detta behändiga lilla skiljetecken har apostroferats (om ni ursäktar) på olika språk-bloggar och i spalter i dag, t.ex i Svenska Dagbladets språkspalt.

Så jag tänkte bara påminna om en känd semikolonfejd som återges i boken Komma rätt, komma fel, och komma till punkt av Lynne Truss och Eva Halldinger (Wahlström & Widstrand, pocket 2006).

Den utkämpas mellan T. E. Lawrence och G. B. Shaw. Slutklämmen i ett brev från Shaw till Lawrence lyder: ”Du använder praktiskt taget inga semikolon alls. Detta är symptom på en mental defekt, troligen orsakad av lägerliv.”

Truss/Halldingers beskrivning av detta användbara lilla tecken är medryckande. Det kan vara en försynt sambandsskapare, en förväntanshöjare eller en ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis. Man är benägen att hålla med; man borde faktiskt använda semikolon lite oftare.

T. E Lawrence i lägermundering. Inte bra för semikononbruket, det där lägerlivet.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att skriva, Språk, Språkpolisen och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

22 svar på Lägerlivets faror

  1. Malin skriver:

    Semikolon blev mindre vanliga när många skribenter slutade skriva manus för hand och gick över till skrivmaskiner. På de flesta modeller av mekaniska skrivmaskiner var man ju då tvungen att först skriva ett kolontecken, sedan göra ett baksteg och skriva ett komma.

    Denna tidsödande hantering gjorde att semikolon kom i vanrykte bland yrkesskribenter.
    Med moderna datorer duger inte denna ursäkt. Det räcker ju hålla ned shifttangenten när man vill ha ett semikolon.

    • Karin skriver:

      Aha! Kanske det är därför det anses lite ”omanligt” med semikolon? I alla fall i USA. En kolumnist i The Times skrev: ”Amerikaner har länge varit misstänksamma mot semikolon, som de ser som ett självupptaget, varken det ena eller det andra sortens skiljetecken, varken kolonets skärpa eller kommats flyktiga promiskuitet. Hemingway, Chandler och Stephen King skulle aldrig låta sig ertappas med ett semikolon (men kanske Truman Capote). Riktiga karlar, lyder den oskrivna amerikanska skrivregeln, använder inte semikolon.

    • Skogsgurra skriver:

      Åter till en värld med mera kontinuerlig tillgång till internet ser jag att det finns en hel del att fundera över. Just nu känns det naturligt att påminna om namnet på den tidning (Riksantikvarieämbetets?) som du ganska fyndigt gav namnet ”Tidevarv,”. Skiljetecken kan användas på många sätt.

      Uppgift: Vilken fråga avhandlades när den ekonomiske frågeställaren skickade ett telegram med innehåll: ”?” och fick svaret: ”!”?

      Bland mina vistelseorter kan jag nämna att ett ställe uppfyllde högt ställda krav på ett helvete; tusen grader under fötterna, damm, ånga, vibrationer och ett olidligt larm som krävde öronproppar plus hörselkåpor. Jag kom levande därifrån – men utan Béatrice.

      • Karin skriver:

        Låter som om du varit upp på en hyttkrans och skyfflat kol! Där bränner man upp ett par träskor på ett skift. Stackars Beatrice som blev kvar.

        Och så var det:
        ”?”
        ”!”
        Ett framgångsrikt frieri tror jag.

        • Skogsgurra skriver:

          Ja, lite grann en hyttkrans. Men ändå inte.
          Det var på SSAB i Borlänge och deras kylsträcka för höghållfast stål. Ett brett vitgult band rusar fram under gallerdurken och utsätts för vatten som dels river med sig glödskal dels ångar upp genom durken. Efterhand som bandet härdar så ökar larmet där det rasslar fram över rullbanan.
          Béatrice fanns på plats i kontrollrummet. Det var hon som rattade det hela. En tuffing som dom skulle ha behövt på den där italienska båten. Vår Béatrice skulle nog inte hoppa (eller ramla) i första bästa livbåt.

          • Karin skriver:

            Vilken fulländad metafor: det vitglödgade är helvetet, det ångande stadiet skärselden och i paradiset – kontrollrummet – sitter Beatrice.

            Men vi måste kanske kalla in en språkkravallpolis här, innan det utbryter oroligheter. Dantes Beatrice har, till skillnad från Borlänges, ingen accent över sitt första e. Någon har plockat bort eller satt dit en flugskit. Frågan är: vem?

  2. Kicki skriver:

    Jag tror jag är semikolonmissbrukare, möjligen använder jag det lite för ofta och troligen på fel ställe. Ska skärpa mig, tror jag.

  3. Miss Gillette skriver:

    s-gurra: Det var en författare som frågade hur försäljningen av hans senaste verk gick. Minns inte vem, men har för mig Victor Hugo. (Detta kan man naturligtvis googla plättlätt men vari ligger sporten med det.)

    Min egen kortaste och snärtigaste replikväxling är följande:
    ”Är det väl?”
    ”Är det väl!”

    I övrigt förstår jag inte sällskapets oro över semikolonets välbefinnande. I Sverige idag råder ju ett utbrett semikolonmissbruk. Varannan text ser ut att vara skriven av nån mjältsjuk gymnasist som lärt sig ett par långa ord och snart sagt ingen har det ringaste begrepp om hur semikolonet ska användas. Själv håller jag på att utveckla en allergi mot semikolon. Istället vill jag värna vårt arma kolon, ett pålitligt och tydligt skiljetecken som av obegriplig anledning har satts på undantag.

    • Karin skriver:

      Jomen missbruk brukar inge oro. I dag tror nog de flesta ungdomar att semikolon är en mindre del av en smiley [ ;-) ] och blir förvirrade när det dyker upp ett traditionellt använt semikolon. Jag har hört invändningen: ”Meh, där ska det väl inte vara ett sånt där blinktecken?!”

      Samma sak med kolon egentligen, men i normal användning har det ju en så tydlig funktion att borde stå stadigare än semikolonet, trodde jag.

      • Miss Gillette skriver:

        Nä, folk använder generellt semikolon istället för kolon numera. Det gillar jag inte alls. Underlig skönlitterär stil får väl folk ha bäst de vill, och semikolonet är nu en gång ett ganska svårreglerat skiljetecken. Så det må väl vara hänt. Men jag gillar inte när man tillgriper det för alla syften. Kolonet med sitt preusseri är ju raka motsatsen till det flummiga semikolonet och de bör få fortsätta att sköta sina respektive uppdrag. Anser vän av just denna ordning.

        • Karin skriver:

          Men! Så kan vi ju inte ha det. Det verkar finnas texter som jag missat, för just på den punkten är jag lite känslig och kolonets uppgift är ju så tydlig. Varför skulle man alls vilja ha ett semikolon i stället? Vilka gör så och var?
          Är det återigen smileyrelaterat? Att man tycker att en :-) eller ;-) kan vara så gott som egalt. Och sedan blir : eller ; också egalt?

    • Skogsgurra skriver:

      MG
      Jag försökte fakrtiskt googla just detta för att inte vara svarslös. Men svävar fortfarande i okunskap. Minns bara att jag tyckte att det sparade bandbredd och tyckte också att det var ett lite tvetydigt sätt att besvara en fråga.

      Din korta replikväxling tyder på lokalt inflytande. Du vet väl vad svaret på frågan ”Ä ho?” ska vara?

      • Miss Gillette skriver:

        gurra: Det var Hugo när Les Misérables hade kommit ut, har jag kunnat bekräfta nu. Tänk att jag för en gångs skull mindes rätt, det är lite kors i taket över det.

        Men svaret på ”Ä ho?” går jag bet på. Det är en mångtydig fråga …

        • Skogsgurra skriver:

          I metropolen Kristinehamn aka Lusasken är det förväntade svaret vilken tid på dygnet det är. Exempelvis ”Älva å femtisju”

          Lite senare kan följdfrågan ”Nu då?” ställas. Den besvaras då med, till exempel, ”Fämm övver tôlv”

          • Miss Gillette skriver:

            Jaså klocka. Ja dä ä ju e môjlihet.

            I Byn där jag ju bor har man faktiskt inte riktigt samma dialekt som i Hôla (Krillehôla alltså). Eller: nu tycker inte jag att det pratas dialekt nåt nämnvärt av det uppväxande släktet. Själv är jag som en Svenskbybo, för Byns dialekt var mitt första språk och fortfarande det som sitter djupast och längst in, men eftersom jag inte bodde här på riktigt mellan fyra och trettioett års ålder är det morföräldrarnas dialekt som jag hela tiden har hört och talat. Och den talas idag av ett litet fåtal personer mellan hundra och döden. Och så av mig om jag sätter den sidan till. (Fast oftast har jag en kameleontdialekt där många — med rätta — tycker sig känna igen drag från både här och där.)

            Vad jag ville komma fram till på detta slingriga stickspår är att ”Ä ho?” inte är en fråga som jag känner igen från min uppväxt eftersom jag aldrig egentligen har hängt i Hôla över huvud taget.

        • Skogsgurra skriver:

          Tack för Hugo. Trodde Darwin.

  4. hyttfogden skriver:

    All den häringa läsningen ovan om små tecken gav mig för en stund rejäla mulligrubs, ett gammalt roligt ord som kommer från dialekten i Cornwall. Alltså man får magknip och blir beklämd över, hur, som jag ser det, små grejer kan diskuteras i det oändliga. Jag hoppas att diskussionen inte är för allvarligt menad.
    Betr ordet ovan kan jag hänvisa till en intressant hemsida: world wide words; som jag rådfrågade.
    Jag har en kompis som älskar utropstecken, de ska vara med överallt för att framhäva hur sensationell texten och situationen kan tyckas vara!

    Det finns värre saker att förarga sig över såsom sär skrivningar, stor bokstav på månader och veckodagar inne i en text, apostrof-s vid genitiv (Stina´s mat),
    ta tillvara på istället för – ja ni vet – och det ”s” som folk envisas med att lägga till
    på ord som hoppande, springande, ropande osv. Enligt tillförlitliga källor är det talspråk när man skriver hoppandes, springandes osv. Ska det nödvändigt vara ett s med så ska det vara när man återger ordagrant vad en person sa´ inom citationstecken. Fast gamla språkregler är nog stadda i upplösning och man kan tydligen skriva lite hur som helst.
    En som firar verkliga triumfer med s är Fröding i ”En liten låt om vårn”.
    Och Mons Kallentoft i ”Sommardöden”; jag hade sånär släppt taget om boken halvvägs inne i storyn.
    Jag antar att kommentatorsbåsets medlemmar varit och tittat på hemsidan Mimers brunn. Uj, uj, ujejujj som närkingen säger när han drabbas av milligrubs.

    • Karin skriver:

      Hyttis, tipsa din utropsälskande kompis om att Strindberg var väldigt generös med utropstecken! Överallt!! Oavsett om det behövdes eller ej!

      Mulligrubs verkar vara ett mycket användbart ord som jag ska införliva i ordförrådet. Kan vara bra å ha vid nästa Cornwallbesök.

      Och kolla här, ett såvitt jag kan se fullständigt korrekt användande av semikolon, uppfiskat ur MImers brunn:

      Romantiken är gränsöverskridande; tanken, känslan och
      fantasin är ett.

  5. margaretha skriver:

    Vi fick lära oss att vara ytterst restriktiva med semikolon, när jag gick i skolan. Det resulterade i att jag totalt har förträngt det.
    Men nu sitter jag här och grunnar på vad jag nyligen läste för text, där det drällde av semikolon – minns bara att det var en gammal bok. Det var liksom ingen måtta på semikolonandet där – skulle nog kunna vara ett avskräckande exempel på missbruk.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Möjligen finns det två källor till ett tilltagande (och lite vingligt) semikolonbruk. Ett är troligen smiley-relaterat. Man har vant sig vid att använda det där tecknet i tid och otid [ ;-)] och vem vet, kanske ett semikolon numera betyder ett halvt ironiskt leende? Det andra är engelskan, där det också bland annat används vid upprepningar. Om vi i svenskan använder det mellan två fullständiga satser så tycks engelskan kunna slänga in det mellan likvärdiga vad som helst, i stort sett. Ungefär så här: Resan gick till Frankrike, Paris; Spanien, Madrid; Italien, Rom och Grekland, Aten. Ja, ja, det är en klumpig mening, men jag har sett värre!

Kommentarer inaktiverade.