Nollreferenser och annat julrelaterat

Jag ser att man ska ha en granplan. Som ansvarskännande bloggare och julfirare ska man ha ett intresseväckande tema, gärna färgkodat, samt en strategi. Ett julgranstema, helt enkelt. Kolla här t.ex.

Mitt grantema är nollreferens. Vi behöver alla en nollreferens, en nivå under vilken man inte gärna vill sänka sig. Var så goda! Här är adventsgranen som jag köpte för en häpnads-väckande summa. Bara det här med att köpa gran är ju konstigt – dem ska man ju ta under någon kraftledning, som en osjälvisk tjänst till kraftbolaget.

Den här granen tappade plötsligt alla barr över en natt. Vem vet vilket grantrauma som låg bakom detta beteende. Det var inte mycket jag kunde göra. En helt barrad gran i mitten av december är inte kul, så det blev eldbegängelse, trots att barnbarnen klätt den med omsorg och kärlek: ”Klä granen? Den kan få låna min strumpa!”

Det grämer mig nu att jag inte dokumenterade det hela bättre. Det finns inget foto på den eländiga stackars nakna granen med sina patetiska prydnader. Men ungefär så här såg den ut, fritt ur minnet, med sonsonens strumpa i toppen.

Nu tar jag nya tag och hämtar upp en plastgran ur källaren och så klär vi på den vad som finns. Ungefär som i Tove Janssons underbara berättelse Granen, som finns i boken Det osynliga barnet. Muminfamiljen blir väck mitt i vintern och något hemskt är i annalkande. Julen. Den ska ha både presenter, gran och mat och alla rusar runt och är vettskrämda för denna jul. Muminmamman lagar sin bästa mat och man sätter sidenrosetter, pappersrosor och annat fint i en gran utanför huset. Så sätter de ut skålar med mat under den. Små Knytt och Skrutt och deras släktingar kommer och äter och allt blir mycket lyckat.

När någon förbipasserande homsa eller filifjonka säger att det borde vara en stjärna i granen, tittar muminfamiljen upp mot natthimlen och skakar på huvudet.

Det går ju inte.

Det här inlägget postades i Att tolka, Böcker, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

18 svar på Nollreferenser och annat julrelaterat

  1. Nilla skriver:

    Låter som att jag har lite Tove Jansson att ta igen. Bara titeln ’Det osynliga barnet’ borde ha satt fart på mig för länge sedan.

    Men innan dess ska jag läsa Hue of Blue som kom med posten idag! =) Den vackra boken ligger nu i den bokhög som ska processas under julen. Ser mycket fram emot läsningen!

  2. Kicki skriver:

    Plastgran! phf! Vad är det för stil? Skärpning, fram med såg och yxa och ut i stora skogen. Så gjorde vi ju alltid förr … eller? När Stora syskonen dragit var det lite så och så med grantagningen tror jag.
    Minns en gång när det var djupsnö, mamma på skidor, jag pulsade. Så föll hon framlänges över granen som hon bar och kunde inte ta sig upp. Dels var det mycket snö och dels hade hon ju både skidor och stavar och granen som var lite i vägen och dels skrattade hon så hejdlöst och då är det svårt att göra något vettigt.

    • Karin skriver:

      Undrar om jag inte har någon bild på en sådan där julgransexpedition? Ska kolla.

      Det är många som håller med dig om det där med plastgran. Jag till exempel. Men det är onekligen skönt att slippa barrandet. Den taxichaufför som jag åkte med när jag köpt den var också skeptisk. Han kom från Ludvika och lät så bedrövad över detta förfall att jag var frestad att be honom köra tillbaka till Åhléns så att jag kunde lämna tillbaka den.

  3. Skogsgurra skriver:

    Gran? Det var länge sedan. Och dom vi tog in växte på tunet mot skogsbrynet. En del av de kvarvarande har nu blivit så ståtliga att vi börjar fundera på att sälja dem som massaved. Om några år duger dom som kraftledningsstolpar.
    Jag kan gott föreställa mig mamma Gretas hjälplösa situation. Att ligga i djup snö med en vass gran i ansiktet var nog oemotståndligt humoristiskt. Hon kunde verkligen skratta åt det mesta.
    Nollreferens? Pah! Tänkte jag säga, men noll gran är ju ingen gran och kan väl inte fungera som nollreferens – eller?

    • Karin skriver:

      Vi kan väl fördela nollreferensbördorna lite. Det kanske finns något annat område som ni kan ta er an? Vi paxar för gran på julen och staket på sommaren. Om ingen annan bjuder under förstås.

      Och mamma kunde parera svårigheter med bibehållet humör. Som när hon skulle tippa en kärra på komposten, i slänten bakom Tvåboboden och själv följde med. Då – hävdade hon – tittade maskarna upp lite förvånat och sa:
      ”Oj, kommer hon redan!”

  4. Musikanta skriver:

    Ni måste ha haft en härlig mamma!
    Jag förstår precis hur den avbarrade granen såg ut, den som du har ritat och målat är nog snäppet vackrare…
    Min miljömedvetne vegetarianmake har från början av vårt äktenskap varit motståndare till att skövla skogen för sitt höga nöjes skull – trots att jag försökt att upplysa honom om att en del granar måste man gallra. Det blev plastgran när Mirren var liten och sen ingen alls eftersom jag inte orkade sätta ihop den och ta ner den meddetsamma efter nyår. Dessutom har vi så fullt i vårt hus att vi inte har någon plats för någon gran. Så vad jag förstår har vi nollreferens på granar hemma hos oss.

    Efter att jag spelat på julnattsmässan här i Mogata sover vi en stund och åker sedan på juldagen upp till Mirren som har allt i julväg inklusive riktig gran med barren kvar förmodar jag. Dessutom har hon samtliga muminböcker, som jag ska läsa om (inte alla men några) om jag hinner. Det osynliga barnet har jag bara läst utdrag ur. Ju äldre jag blir, ju mer uppskattar jag Tove Jansson.

    Ingrid som måste träna på julsångerna på julaftonen som hon ska spela tillsammans med trumpetaren på julnatten. Två amerikanska härliga julsånger med ganska invecklade harmonier, även för en gehörsspelare. Adams julsång och Jul, jul innebär dock inga svårigheter som väl är.

  5. Karin skriver:

    Härligt med så mycket musik! Här får CD-spelaren gå varm med allsköns nostalgisk julmusik.

    Tove Jansson är bara bäst! Det osynliga barnet är en av hennes bästa och titelnovellen om det osynliga barnet som, tack vare Muminmammans kärleksfulla och taktfulla omsorger, blir synligt är en klassiker. Och ja, vår mamma var speciell. Lika tillåtande som Muminmamman.

  6. Ketchupmamman skriver:

    Åh, strumpgran! Det måste jag satsa på något år!

  7. Miss Gillette skriver:

    Men är ni syskon allihop? Hur många av er finns det?

    Granar ja. Var tredje svensk julgran är tydligen sn– förlåt: fådd av oftast ovetande välgörare. Till och med min morfar gack ut i skogen och högg sig en gran i advent, och då ska man veta att han var så rättskaffens att … ja jag vet inte vad. Totalt främmande för olagliga aktiviteter i alla fall, en sån som inte ens tar med sig en penna hem från jobbet.

    Mycket riktigt var det på linja (under kraftledningarna) som granarna togs, men nånstans fanns ändå ett styng av dåligt samvete för det var alltid de tanigaste, ojämnaste och på alla sätt mest elända grankrakar som han släpade hem. Som om en ful gran inte skulle inbringa markägaren lika stor förtjänst, eller kanske som en självpåtagen straffdom, vad vet jag. Märkligt nog tror jag att de där fulgranarna var roligare att ha än de perfekta som jag själv försöker hitta. Jamenar ingen kommer att prata om mina snygga granar, men morfars skruttiga som alla i släkten tjatar om lär till och med mina barn inlemma i sin släkthistoria trots att han dog innan de föddes.

    • Karin skriver:

      Det ligger mycket i det! Det är de där misslyckade exemplaren man minns. Hörngranarna, som högst har en kvarts presentabel sida, eller ett minnesvärt exemplar, Sveriges mest mobbade gran, som var hopplöst gles och snedväxt och som inte gick att kamouflera ens med en kilometer glitter. Vad gulligt med din morfar som valde sådana, med flit, verkar det som.

      Vi är nog bara tre syskon, om man räknar efter, men ymnigt förekommande i diverse kommentarsbås!

  8. Annika skriver:

    Jag föreslog att vi skulle strunta i granen i år, barnen är ju stora… Men det finns vissa traditioner hos oss, traditioner som jag själv skapat, som inte går att ändra på i brådaste rasket. Julgranen till exempel. Jag blev alltså nedröstad, och det var bara för mig att acceptera beslutet. Än sitter barren kvar någorlunda, men å andra sidan undviker jag att komma den för nära. Och så vattnar jag den varje dag förstås … ;)

    • Karin skriver:

      Men Annika, uppe redan halv fem! Har vi inte talat om det där med nattsömn?

      Traditionerna biter sig snabbt fast, har jag märkt, framför allt när barnen är små. Något som man i glatt övermod gör ett år då man har mycket överskottsenergi blir nästa år en självklarhet: Så har vi ju alltid gjort! Fast lite mysigt är det ju.

  9. Kicki skriver:

    Fortfarande ingen gran i huset, men när jag promenerade hem genom skogen idag såg jag några tänkbara personligheter lagom att sätta i en större vas. Det var ett tag sedan julgransfoten försvann. Det får bli promenad med pannlampa i morgonbitt.

  10. Cecilia N skriver:

    Skjutgator sägs också behöva rensas på uppstickande föremål, har jag hört.
    Den delen av traditionen finns det andra delar av familjen som står för.
    Men i år gick bilen sönder före jul så igår blev det en köpe, den näst sista som fanns, färdigförpackad i strumpa. Nå, den är avlång och har rätt så mycket barr kvar.

    Min morfars-gran-berättelse innehåller en gran som jag inte riktigt känner till ursprunget hos. Antingen var det en köpe eller så var det en självodlad i kolonien. För några år blev det såna.
    Men den granen jag tänker på hade väldigt fult med grenarna längst ner.
    Så morfar sågade av dem som satt fel och borrade hål i stammen på lämpligare ställen och pluggade in dem där istället.

    Pappas kompis hade ett år en så vansinnigt ful gran, sades det, att de var tvungen att dränka den i glitter. Det såg jag, men stommen syntes inte.

  11. Cecilia N skriver:

    Igår?

    Nä, i år ska det ju stå.

    • Karin skriver:

      Rensning av skjutgatorna är ju en förträfflig kombilösning: granar och rådjurssadel till folket och färre fästingar i våra marker på köpet.

Kommentarer inaktiverade.