Kolla i kuvertet!

Skiss till illustration av Det hemlighetsfulla kuvertet

Fröken Melander har blivit invald i styrelsen för sjukkassan Klippans Fasthet. När hon äntligen blir kallad till ett styrelsemöte upptäcker hon till sin fasa att männen runt bordet inte alls är så noga med alla de formaliteter och förordningar som hon läst in sig på. Hon tar dock mod till sig och ber att få se kassans värdebevis innan hon skriver på styrelse-berättelsen inför årsmötet.

Indignationen vet inga gränser, men hon står på sig. Ordföranden går motvilligt iväg för att hämta bevisen på tillgångarna. Under tiden skriver alla andra på och hon ger till sist efter för sekreterarens påtryckningar. Så när bankdirektören återvänder med ett brunt kuvert i handen ropar alla ivrigt att fröken Melander redan har skrivit på. Kuvertet behöver inte öppnas. Efteråt skildrar en bedrövad fröken Melander mötet för sin syster:

”Åh, det var förfärligt otrevligt. Jag bar mig så gräsligt illa åt. Jag bad att få se värdehandlingarna, inte begrep jag att det inte går an.”

Men fröken Melander tar ut sina pengar på sparkasseboken, och det gör hennes syster också, utan att de berättar det för varandra. Andra gör likadant. I konkursen som följer hittar konkursförvaltaren det bruna kuvertet. Där ligger två exemplar av tidningen Söndagsnisse. Elin Wägner skildrar detta i sin fina novell ”Det hemlighetsfulla kuvertet”.

Novellen trycktes om i tidskriften Morgonbris temanummer om kvinnor och pengar i början av 90-talet. När jag gick igenom gamla skisser och teckningar i helgen hittade jag utkastet till illustrationen. Slutversionen blev en rensad och förenklad variant. Originalet är försvunnet, tidskriftssidorna har gulnat. Novellen däremot är fräsch och läsvärd.

Den är dessvärre också ständigt aktuell. Redaktörn läser högt för mig ur en rapport om hur olika ekonomiska lägen bedömts: den isländska ekonomin prisas av IMF för sin stabilitet, vitalitet och soliditet strax före den stora kraschen. Riksbanken skriver 2005 om svenska bankers engagemang i Baltikum: ”Detta medför en positiv diversifieringseffekt, vilket är fördelaktigt ur ett stabilitetsperspektiv.” Det höll ju på att gå helt åt pipsvängen.

Är det aldrig någon som kollar vad som ligger i kuvertet?

En något urblekt kopia av illustrationen i nr 8/92 av Morgonbris

Det här inlägget postades i Att läsa, Att rita, Att tolka och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

23 svar på Kolla i kuvertet!

  1. Musikanta skriver:

    Jag har ju inte läst din blogg så länge att jag har listat ut vad du har för yrke. Av bilderna idag att döma måste du väl vara professionell illustratör, eller? Jag är full av beundran över bilderna, dels för att de är skickligt gjorda – dels för att de även visar vilket tryck från herrarna stackars fröken Melande utsätts för. Härliga färger också! Berätta mer!

    • Skogsgurra skriver:

      Jag kan berätta. För jag var med.

      Karin är en tråkig person som arbetat i regeringskanslier – I say no more.

      Men också en glad trätosyster som alltid suttit med papper och penna. Därtill troligen uppmuntrad av vår gemensamma far och en allmänt bohemisk (på den tiden visste vi inte att det var det det var) miljö med massor av konstnärliga intryck. Karin var den som tog intryck och utvecklade sitt anlag att se och avbilda omvärlden i snabba skisser medan jag beslöt mig för att ta den lätta vägen och lära mig lite om måleri och sådant, dvs bli amatörkritiker – om man kan tänka sig en sådan.

      Ingen av oss har haft något yrke med konstnärlig inriktning.

      • Skogsgurra skriver:

        Nej. Hon är inte en tråkig person. Det behöver man inte vara bara för att man jobbat på regeringskanslier. Men som kontrast till illustratör/tecknare tyckte jag att det var en bra formulering. Kanske lite för ”skämtsam”?

    • Karin skriver:

      Brorsan har alldeles rätt. Fast jag kollade hur det var med studielån och annat till konstfack, men på den tiden ansågs det nog för lättsinnigt, så det gick inte för sig. Det fick bli en konventionell språk/språk/litteratur-examen, med möjlighet att jobba som lärare i stället. Fast det blev mer administration. Och diverse utbrytningsförsök i form av översättarjobb, udda illustratörsuppdrag och så. Yrke? Nej, det har jag nog inget.

      • Karin skriver:

        PS Fast på ett jobb som jag fick vid 57 års ålder sade man att mitt yrkesliv dittills lät sig bäst sammanfattas under rubriken ”internationell äventyrerska”. Och så anställde de mig. Som arkivchef!

  2. Skogsgurra skriver:

    Det där med internationell äventyrerska var ju en bra analys.

    Med olika platser i Europa, Indien, Afrika och USA som mer eller mindre permanenta adresser kan jag förstå att det var en naturlig slutsats. Fast Indien var kanske inte så permanent?

    Hongkong? Men det var kanske barnen som vistades där mest?

  3. Karin skriver:

    Oj, så härligt, här har jag verkligen tyckt om att vara den stunden det tog att läsa vad en internationell äventyrerska med en bror som kallar sig Skogsgurra diskuterar.
    Härlig blogg för övrigt!
    Tack säger en annan Karin, åländsk äventyrerska

    • Karin skriver:

      Hej åländska Karin! Välkommen hit. Jag missade faktiskt din kommentar först för jag trodde det var min egen, dvs jag kollade bara rubriken och scrollade vidare. Kul att du gillar. Jag har under tiden umgåtts med fina harar, mullvadar och andra finurliga varelser på din blogg.

  4. Musikanta skriver:

    Tack Skogsgurra och Karin för de intressanta upplysningarna! Jag kan bara säga att konstfack nog gick miste om en alldeles särskilt duktig elev när det gäller Karin!

    Jag funderade faktiskt också på konstfack efter studenten, men de borgerliga föräldrarna tyckte inte att det var någon bra idé. Precis som Karin borde jag ta en fil.mag. och sen bli lärare för ”att ha något att falla tillbaka på” om min man in spe skulle dö eller (o fasa!) skulle lämna mig ändå!

    Att bli musiklärare, som var mina föräldrars andra alternativ hade jag i alla fall modet att bestämt motsätta mig, något som jag fortfarande är mycket glad över. Studielån visste jag inte vad det var då… Det blev naturligtvis aldrig någon fil.magexamen med så lite motivation, men en fil.kand. i alla fall efter 49 år som jag aldrig fick någon praktisk nytta av. (Och några andra examina däremellan för att försörja mig…)

    Håller med bror Skogsgurra om att man inte behöver vara tråkig för att arbeta på regeringskansliet. Min salig exman jobbade både på Socialdepartementet och i HD och man kunde beskylla honom för mycket, dock inte tråkighet – snarare tyvärr det motsatta…

    En internationell äventyrerska har jag väldigt gärna som bloggvän!

    • Karin skriver:

      ”man kunde beskylla honom för mycket, dock inte tråkighet – snarare tyvärr det motsatta…”

      Låter som inledningen till en spännande roman!

  5. Kicki skriver:

    Och jag är lillasysten, sladdisen, och jag kan berätta mera. Men det ska jag inte.

  6. Skogsgurra skriver:

    Nu blir jag riktigt nyfiken! Men vi får väl ta det lite privat..

  7. Skogsgurra skriver:

    Verkar som vi sett Hercule Poirot?

    • Karin skriver:

      ”Hercule Poirot gillar klara tankemönster, ordning och logik och löser gåtorna med sina små grå celler. Han är mycket fåfäng, vilket bland annat visar sig i omsorgen han lägger ner på att sköta sina mustascher och sin klädsel.”

      Nu ska jag säga till mina små grå att jobba lite med den gåta som din fråga innebär. Och kanske ansa mustaschen under tiden.

  8. Skogsgurra skriver:

    Det var väldigt enkelt. Jag hade sett ”Evil under the sun” med Peter Ustinov och sedan gått till datorn för att se vad som hänt på diverse siter. Vi råkade posta samtidigt och då antog jag att du hade sett samma film som slutade ca 20:05. Det var ju så självklart. Klockslag och sammanträffanden är viktiga i just den berättelsen.

  9. Kicki skriver:

    Intressant med det där lite nervösa ämnesbytet.

  10. Jane Morén skriver:

    Fina illustrationer!

Kommentarer inaktiverade.