När Fred Astair beundrades för sin ekvilibristiska danskonst sa någon (kanske Gloria Steinem, i tacksamt minne bevarad), att hans danspartner Ginger Rogers gjorde samma sak som han, fast i högklackat och ofta baklänges.
Jag kom att tänka på det citatet idag, när jag såg en notis om att det var 90 år sedan i dag som Beryl Markham flög ensam över Atlanten, ungefär som Charles Lindberg gjort nio år tidigare. Lindberg flög dock från New York till Paris. Markham flög åt andra hållet, från England till USA, vilket är betydligt svårare, eftersom luftströmmarna vanligtvis går från väster till öster. Lindberg hade medvind, Markham hade motvind.
Det blev en besvärlig flygning: en vindpust tog hennes karta som försvann ut genom fönstret, vädret blev sämre, sikten dålig och hon gjorde av med mer bensin än hon räknat med. Till sist lyckades hon dock sätta ner planet på andra sidan Atlanten på en mosse i Nova Scotia, bara ett par mil från den plats där Charles Lindberg börjar sin flygning en gång. Hon klarade den äventyrliga landningen rätt väl och kunde ta sig till en bondgård i närheten och sedan till New York, där 5000 personer mötte upp för att hylla henne. (Lindberg hyllades av 150 000, men å andra sidan var han ju onekligen den första soloflygaren över Atlanten.)
Annars flög hon mest i Östafrika med ett litet enmotorigt Avro Avian. Ibland var det en syrgastub som skulle till någon sjukling i Mwansa, ibland levererade hon post, letade efter en försvunnen kollega, eller lokaliserade elefanthjordar.
Hon bodde i Nairobi, var god vän med Karen Blixen och har skrivit en fin bok om sin tid i Östafrika West with the night som kom ut 1942. Ernest Hemingway läste den och blev imponerad. Han skrev i ett brev till sin förläggare att han kände sig som en klåpare, jämfört med Markham:
“Det känns som om jag bara är en enkel ordsnickare, jag plockar upp det som finns i verkstaden, spikar ihop det och ibland lyckas jag få till en hyfsad svinstia.”
West with the night är en kunnig och insiktsfull bok, visserligen är präglad av sin tid, men med stor respekt för de olika östafrikanska kulturerna. Hon var väl medveten om de koloniala aspekterna och skriver till exempel när det gällde kartorna: ”En tum på kartan motsvarar ungefär femtio kilometer i luften. På flygkartorna över Europa däremot är en tum bara sju och en halv kilometer.”
Hennes skildringar av flygturerna över Tsavo, Selous, Serengeti, Ngong hills eller byar vid Viktoriasjöns stränder innebär mycket igenkänning för mig. Under åren då jag arbetade i Mombasa och Dar es Salaam, var det ofta en- eller tvåmotoriga plan som gällde när jag skulle ta mig inåt landet. Det fanns alltid någon man kunde få lift med. 
Först nu upptäcker jag att vi var samtidigt i Östafrika. Hon tränade hästar i Nairobi då jag arbetade där och dog först 1984. Det hade varit spännande att träffa henne, men jag hade troligen aldrig vågat söka upp henne om jag hade vetat att hon fanns där då. Och OM jag hade vågat hade det kanske bara blivit konstigt. Eller inte? Jag tror att hon var en rätt oförutsägbar person.
