I går fyllde David Attenborough 100 år. Grattis i efterskott! Jag tror att han har bidragit mycket till att vi blivit mer uppmärksamma på vad som händer i naturen och vad vi själva kan göra för att underlätta livet för våra medvarelser med två, fyra, sex eller åtta ben. Eller inga ben alls (på utsidan) som fiskarna.
Davis Attenborough och Pablo kring 1970
Han har själv beskrivit ett tillfälle som gav honom en ny relation till bergsgorillorna i Kenya: ”it all began with one special little gorilla” Det var gorillaungen Pablo som gav honom en kram.
Med lite tur kan man få sådana Attenborough moments lite då och då.
Ett sånt tillfälle. som fick mig att känna mig lite välsignad är när en storlomspappa ville att jag skulle simma tillsammans med honom och hans unge.
Mamman hade försvunnit, kanske påkörd av en motorbåt och där kom lompappan med sin unge och verkade vilja ha sällskap. Jag gled försiktigt ner i vattnet och simmade med dem en stund. Det kändes högtidligt.
Eller när en fjäril valde min veranda för sitt puppstadium och sedan vacklade ut, rätt vilsen, men vacker.
Jag försökte få den att inse att det det var trevligare på alla sätt att vara utomhus och till sist fattade den. Den flög ut i en liten loop, men kom tillbaka och gav mig en fjärilspuss innan det flög iväg igen.
I går kväll, på Attenboroughs födelsedag, höll jag på i trädgården när jag såg en humla som såg hungrig ut. Den hittade till min alpklematis, men verkade ha svårt att ta sig in i de slutna blommorna. (Blommorna stänger till blombladen på kvällen.) Men den humlan hade varit med förr och tog helt enkelt tag i blombladen och förde dem åt sidan så att den kunde krypa in i blomman. 
Jag sände en tacksam tanke till Attenborough som nog har hjälpt mig att fånga sådana stunder i naturen.
Det gäller att vara uppmärksam, för den här sortens stunder kan vara så små att man inte inser vad man varit med om förrän efteråt.
Just nu behöver jag bara ta en tur runt huset i min vilda trädgård för att fyllas av förundran — och minnen.
Ett oförglömligt minne är när en bäver hade en lång simuppvisning för mig — just när jag behövde bli uppmuntrad.
Margaretha
Åh, en bäverkompis! Det skulle jag vilja uppleva på nära håll. Vi har en bäverhydda på andra sidan vattnet, men det är långt bort och när jag ror över dit gömmer sig bävrarna.
En vildvuxen trädgård är också bra att ha. Där händer det ju spännande saker hela tiden om man bara tar sig lite tid att låta det hända.
Skulle velat se humlan när den särade på gardinerna – låter magiskt.
Själv är jag för närvarande i krig med en myrinvasion av ett gammalt torp på vår tomt. Jag ska inte här redogöra för alla brutala metoder jag använder … Men, jo, jag har dåligt samvete …
Jobbigt med myror! Jag gissar att du uttömt alla ”snälla” metoder, om du har dåligt samvete. En gång lyckades jag lägga ett spår med hjälp av saft (tror att det var jordgubbssaft) som ledde iväg ett gäng myror från stacken de byggt i min bod. Sedan skyfflade jag stacken till den nya plats som jag tyckte att de skulle bo på. Det gick de med på. Andra gånger däremot … Nej, det hoppar vi över, eller hur?
Eller hur!
Vilka vackra beskrivningar av mötet mellan människa och natur riktigt rörande. Försöker påminna mig om detta har hänt mig, men kan inte komma på något. Jag tror att man själv också måste öppna sin sinnen för att få uppleva det och det har kanske inte jag gjort. Förutom med tränade husdjur.
Fortsatt trevlig afton!
Plötsligt händer det! Man ska ha tur, såklart, och tid.
Den känsla du beskriver är oerhörd. Minns en gång när jag hade åtta småfåglar på huvudet och i händerna. Samhörighet är ordet.
Vad fint – som Franciskus av Assisi! Men han predikade för fåglarna; det tror jag inte att du gjorde …
All heder åt den fantastiske hundraåringen!
Ja, må han leva! Gärna 100 år till om han orkar …