I går fyllde David Attenborough 100 år. Grattis i efterskott! Jag tror att han har bidragit mycket till att vi blivit mer uppmärksamma på vad som händer i naturen och vad vi själva kan göra för att underlätta livet för våra medvarelser med två, fyra, sex eller åtta ben. Eller inga ben alls (på utsidan) som fiskarna.
Davis Attenborough och Pablo kring 1970
Han har själv beskrivit ett tillfälle som gav honom en ny relation till bergsgorillorna i Kenya: ”it all began with one special little gorilla” Det var gorillaungen Pablo som gav honom en kram.
Med lite tur kan man få sådana Attenborough moments lite då och då.
Ett sånt tillfälle. som fick mig att känna mig lite välsignad är när en storlomspappa ville att jag skulle simma tillsammans med honom och hans unge.
Mamman hade försvunnit, kanske påkörd av en motorbåt och där kom lompappan med sin unge och verkade vilja ha sällskap. Jag gled försiktigt ner i vattnet och simmade med dem en stund. Det kändes högtidligt.
Eller när en fjäril valde min veranda för sitt puppstadium och sedan vacklade ut, rätt vilsen, men vacker.
Jag försökte få den att inse att det det var trevligare på alla sätt att vara utomhus och till sist fattade den. Den flög ut i en liten loop, men kom tillbaka och gav mig en fjärilspuss innan det flög iväg igen.
I går kväll, på Attenboroughs födelsedag, höll jag på i trädgården när jag såg en humla som såg hungrig ut. Den hittade till min alpklematis, men verkade ha svårt att ta sig in i de slutna blommorna. (Blommorna stänger till blombladen på kvällen.) Men den humlan hade varit med förr och tog helt enkelt tag i blombladen och förde dem åt sidan så att den kunde krypa in i blomman. 
Jag sände en tacksam tanke till Attenborough som nog har bidragit mycket till att jag är mer uppmärksam på sådana stunder i naturen.
