I Bergrummen på Skeppsholmen visas fram till den 23 februari i år några fina skulpturer från Nigeria, framförallt de kända Ile Ife-huvudena.
De är gjorda i början av 1000-talet, men hamnade under århundradena långt ner i jordlagren. 1910 hittade en tysk forskare, Leo Frobenius, ett av huvudena.
Man förundrades storligen hur detta, som naturligtvis måste vara ett klassiskt grekiskt mästerverk, kunde ha hamnat i Nigeria. Att det hade inhemskt ursprung var det ingen som trodde.
På 1930-talet hittades flera sådana huvuden när man byggde om kungapalatset i Ife. Ju mer man hittade desto tydligare blev det att de gjorts i dåtida Ile Ife, från 800-tal till 1400-tal. Men Leo Frobenius framhärdade med sin idé om ett annat ursprung. Det var nog helt enkelt lämningar från det sjunkna Atlantis, menade han.
Men fortsatta utgrävningar och efterforskningar gav besked om skickliga skulptörer och gjutare, som skapat brons- och kopparskulpturerna. De som gjorts i dyrbara material föreställer kungar, eller gudar. De som gjorts i lera kan också vara ”vanligt” folk.
Ett intressant inslag är att man också porträtterar olika handikapp, som sågs som en slags meddelande från gudarna. De handikappade bär, liksom alla människor, på gudomlighet. Det är bara det att gudar också kan slarva lite ibland.
Utställningen kommenterades i höstas av författaren Ben Okri, från Nigeria. Han har skrivit en dikt om hur huvudena samtalar med varandra om oss sentida betraktare.
Jag har inte tillgång till dikten här, så jag citerar så gott det går ur minnet, inte hela, inte formuleringarna, men innebörden.
”På ett språk, som människorna nästan kan höra talar de med varandra i sin tystnad.
Första anden: De ser oss inte. Våra förfäder hade rätt. Ju mer du talar desto mindre ser du.
Andre anden: De talar för mycket och för tidigt.
Förste anden: De borde få hjälp att tänka.
Andre anden: De borde få hjälp att leva.”
Ben Okri berättar om kungarnas roll i det gamla Ile Ife. De skulle samla, trösta, uppmuntra och ena. De skulle se till att stridigheter stoppades i sin linda, de skulle verka för fred och samarbete. De skulle vara föredömen med sin klokskap och sitt lugn.
När man strosar omkring i bergrummen under Skeppsholmen och stannar till framför de olika huvudena kan man faktiskt känna lite av det där lugnet som de utstrålar.
Ben Okri är en intressant författare som översatts till svenska, bland annat med Den omättliga vägen, 1993 (The famished road, 1991). Jag träffade honom på bokmässan Story Moja i Nairobi för drygt två år sedan. Då fick han en penna av mig, eftersom hans penna tog slut vid boksigneringarna. Så för säkerhets skull tog jag med mig en extra penna nu också, just in case. Det uppskattades.
Passa på att träffa dessa besökare från ett annat årtusende och en annan kontinent, som kanske har ett och annat att berätta för oss på 2000-talet. Fram till den 23 februari, alltså.
Imponerande!
Visst är det! Så otroligt skickligt gjorda skulpturer. Mer här.
Jag kan bara säga detsamma som Margaretha! Imponerande!
Ibland önskar jag verkligen att det gick att bogsera Åland in till Värtahamnen, på ett huj, så där:) så jag kunde stiga i land för en stunds betraktelse på plats.
Verkligen, så fina!
Ett litet tips: Det funkar att åka utan Åland på släp, alldeles på egen hand. Jag vet, för jag har försökt!
Ok, kommer gärna.
Välkommen!
Jag var alldeles hänförd över utställningen. Vilka fulländade skulpturer och jag har inte ens vetat om att de fanns. Jag tycker att presentationen också var utmärkt. Vill också skicka dit alla.
Välkommen hit Agi!
De har varit lite hemliga, de där skulpturerna, men nu när de varit på turné till olika länder får vi hoppas att de blir mer kända. Utställningslokalerna i Bergrummet passar dem väldigt bra.
Och, precis som du, vill jag att så många som möjligt ska se dem!
Bra att jag fick vara med på utställningen sedd från en lite annorlunda vinkel. Åsa var nämligen där med Casimir som var mäkta besviken på denna. Hon hade ju förespeglat skatter från Afrika och det enda han fick se var TRASIGA figurer och huvuden…
Synd att hennes blogg är öppen bara för vänner, annars hade du haft mycket roligt av hennes inlägg…
Åsa nämnde bl.a. att utställningen snart skulle stängas och det var Casimir GLAD för!
Ingrid, som gärna hade varit med och beskådat denna.
Åh, stackars Casimir! Afrikanska skatter ger nog helt andra associationer för en liten kille. Jag kan förstå hans besvikelse, men hoppas att han inte blivit avskräckt för gott. Det är märkliga konstverk detta och man får en känsla av att de följer en med blicken, funderar över vilka vi kan vara. Och, som Ben Okri skrivit om, kanske de pratar om oss på kvällarna, efter stängningsdags. Det är fortfarande några veckor kvar, så ta chansen om du är i Stockholm den närmaste tiden!
Vilket bra tips! Jag gillar utställningarna som har varit hittills i bergrummet och har då gått på guidade visningar. Missade dock den förra, som jag tror också var från Afrika? Eller?
PS. Jag läste din/Skogsgurras hotelltips under Diverse och blev nyfiken på hotellet. Efter att ha varit på hotellets hemsida poppar reklam om hotellet upp på alla möjliga sidor som jag besöker efter det. Intressant internetfenomen!
Ja om jag minns rätt var förra utställningen – som jag också missade – föremål från de egyptiska faraonernas främst från Tutankhamons grav. Slarvigt av mig att inte ta chansen, det är ju bara att hoppa på Djurgårdsfärjan, som stannar till vid Skeppsholmen.
Annonsörerna har råkoll (nästan) på allt vi gör, tydligen. Därför blir jag riktigt glad när det dyker upp reklam för ishockeyprylar och liknande helt irrelevanta köpförslag i min väg på nätet.
Spännande läsning! Tack för att du introducerade mig till både skulpturerna med deras otroliga historia och utställningslokalerna. Kanske det blir att titta forbi (i hopp om att sonen inte bliver lika besviken som Casimir..)?!
Du kan kanske intressera sonen för bergrummen i första hand, så att de där märklige huvudena får bli lite bonusgrej, liksom, i hans fall? Klart värt ett besök!