När man diskuterar ledande politikers taxikvitton eller dyra resvanor (eller presidenters lyxflygplan) tänker jag ibland på regeringen Erlanders konseljresor sommaren 1950.
Fram till december 1974 ledde kungen regerings-sammanträdena (konseljerna) som hölls varje fredag kl. 10.00. Numera hålls bara ett par tre konseljer om året; regeringen sammanträder i stället vanligtvis på torsdagarna och utan kung. Det finns inga regler om var konseljer ska hållas, men oftast är det i konseljsalen på Stockholms slott, dvs på bekvämt gångavstånd från regeringskansliet.
Under Gustav V:s sista år 1950 blev det dock besvärligare. Kungen var gammal och klen och ville ha konseljerna på Drottningholms slott, där han bodde. Det gick ju inte att neka kungen detta, men hur skulle regeringen ta sig dit?
Det här var långt före statsrådsbilarnas tid och ett förslag var att köpa in ett par större Volvo-bilar med tillräckligt många platser. Tage Erlander var tveksam och finansminister Per Edvin Sköld vägrade. Hur skulle det se ut med sån lyx, bara för regeringens bekvämlighet?!
Kanske åkte regeringen i den här? En av kriminalvårdens fångtransportbilar från 1950-talet.
Justitieminister Herman Zetterberg visste dock på råd: Regeringen hade nyligen skaffat två fångtransportbilar till Långholmen, just sådana där större Volvobilar. Eftersom de hade nio platser vardera skulle de rymma hela regeringen och de var ofta outnyttjade. Så fick det bli. Regeringen åkte fångtransport till Drottningholm hela sommaren 1950 och till den sista konseljen med Gustav V, den 27 oktober. Två dagar senare dog kungen, 92 år gammal.
Och hur vet jag detta, som verkar vara helt ogooglingsbart? Jo det berättade min sambo Martin Lindblom för mig för många år sedan. Han hade i sin tur hört historien av Tage Erlander när han intervjuade Erlander för en artikel i tidskriften Tiden. Martin hade frågat honom varför detta inte var känt för allmänheten och varför fanns det inga bilder? Enligt Martin hade Erlander tyckt att det var bäst att ligga lite lågt med den okonventionella lösningen. Det skulle vara alldeles för lätt att driva med den. Ett drömscenario för satirtecknare.
I dag tycker jag att historien förtjänar att berättas, som jämförelsematerial och som ett exempel på kreativ problemlösning.
Vilken fantastiskt rolig historia och absolut ett bevis på, att det var bättre förr inom politiken. Jag gillar kombinationen av pragmatism och etik.
Jag tänker ibland på hur Mona Sahlin avgick för att hon använde sitt jobb-Visa-kort för att köpa blöjor och Toblerone (vilket hon betalade tillbaka) och att reglerna var ganska otydliga om vad som gällde. Det är som att känslan för vad som är OK har halkat utför en slippery slope sedan dess.
Så utomordentligt praktiskt, ekonomiskt och smart tänkt. Och det är inte svårt att låta tanken spinna vidare.
En liten rännil av den Erlanderska resemoralen fanns kvar så länge Bengt Göransson satt i regeringen. Han reste alltid så billigt som möjligt och aldrig i första klass. https://www.karinenglund.com/2016/11/regeringskansliets-resor-forr-och-nu/
Karin – vilken härlig historia om transport av regeringsmedlemmar! Liksom din berättelse om hejande, med illustrationer – tycker mycket om att läsa det du skriver, och ibland blir det av att kommentera. Du ger mig både skratt och ibland tankar som jag annars inte skulle haft, så tack – och skön advent, förhoppningsvis utan förkylningen!
Tack Margareta! Jag upptäckte din kommentar först i dag, eftersom jag inte varit inloggad på några dagar. Nu hittade jag den och behövde ”godkänna” den för att den ska bli synlig. Det beror troligen på att du skriver från någon annanstans än du brukar, för de som kommenterat tidigare ska bli synliga direkt.
Hoppas du har det bra på din ö och får en fin advent!
Ler med hela ansiktet
Visst är det underbart! Ack forna tiders politiker, tänker jag ibland.