Jodå, jag fortsätter oförtrutet med akvarellandet. Förra veckan var det monokromt, dvs övningar med bara en färg. Den här veckan la vi till en färg. I stället för anteckningar gör jag miniskisser som kan tydas som 1. vått i vått, 2. färg på hela ytan så att det går att ”lyfta fram” motivet med vatten, 3. vått på torrt med olika färgstyrka och 4. lite av varje, blandat.
Jag valde perylene green, vilket kanske var dumt. De flesta väljer sepia när de ska måla monokromt, men den färgen har jag aldrig kommit överens med. 
Vått i vått från förra veckan, med en liten orange höstklick tillagd denna vecka.
Den där stackars tjejen ser lite sjösjuk ut på grund av den gröna färgen. Dessutom biter färgen sig fast rätt ordentligt och det var svårt att lyfta bort den på ett bra sätt.
Färgen vill gärna bilda skarpa kanter också, vilket inte är optimalt för porträtt.
Här hade sepia varit bättre, trots allt.
Bambu från förra veckan, med en skalbagge från denna vecka.
Sen kunde jag förstås inte låta bli att testa att måla med mitt favoritbläck, Parker Quink. Det är så svart det kan bli, men svärtan består av en blandning av olika färger, främst blått, gulbrunt och orangerött. Om man har rätt papper, rätt tajming och rätt mängd vatten kan man få de olika färgerna att skilja sig åt.
Om papper, tajming eller vattenmängd är ”fel” blir det så här. Man kan ana lite blått bland molnen, men annars är det ju väldigt enfärgat. Här har jag använt ett 300-grams-papper av okänt märke, med en ganska hård yta. 
Om jag i stället väljer ett tjockare papper (425 gram) med mer porös yta och blöter det innan jag målar blir det så här. 
Tack för akvarellkursen du delar med dig av. Nu förstår jag det där med sepia och peryleene mycket bättre. Har undrat ibland…
Snyggt, du kan det där Karin!
Lycka till med akvarellandet!
Tack! De är luriga, de där akvarellfärgerna, alla med olika egenskaper och humör. Lätta och genomskinliga eller tunga och klumpiga, snabba att sprida sig på vått papper eller motvilliga och trögflytande. Arne Isacsson, akvarell-gurun, pratade om balettdansöser och folkdansare, alla med sin charm.
Den där skalbaggen fick mig att tänka på nyckelpigan (var det väl) i Mickegubben på Rosenön, (tror jag det var) som skubbade runt utan att riktigt veta vart den skulle ta vägen.
Åh Mickegubben! Och Nolle, aka Noli me tangere, aka nolle med taggarna. Nyckelpigan minns jag inte riktigt, men jag har ju boken någonstans och går genast på boksök i hyllorna härhemma.
Och Bumbo, förstås! Nu hittade jag boken och där finns en nyckelpiga, men såvitt jag kan se vid en hastig genombläddring vad det hon som vaktade tårtan som Nolle fick som överraskning för att han hjälpte Mickegubben och Bumbo med deras husbygge. Vilken fin bok det är – jag har inte läst den sedan barnen var små!
Vad kul det verkar att experimentera som du gör. Dessutom lärorikt för mig som inte kan så mycket om akvarellmålning. Tack.
Skön söndag!
Det är ofrånkomligt när man väljer att måla med akvarell, experimenterandet alltså. Färgerna gör ju lite som dom vill och ibland vill de ungefär samma sak som man själv och det är kul. Men ibland hittar de på något annat och bättre och det är ännu roligare.
Trevlig söndag till dig med!
Intressanta försök. ”Bambu” är en lyckad målning med underbar rytm, åt det kalligrafiska hållet. Jag kallar den ”Bambujazz”.
Bambujazz! Man tackar!